Författare: åsah

Det är jag som är er instruktör och grundaren av Gava Hund. 
Publicerad den av — Lämna en kommentar

Vår första Specialsökstävling

Det var ju sjukt kul! 

Jag var pepp hela dagen på att äntligen få en utvärdering på vår träning. Jag var inte 100% säker på hur tävlingen, reglerna eller protokollet skulle se ut innan vi var där. 

Innan fick jag reda på att det var ett område, både inne och ute som skulle sökas av. Detta är en del av testmomenten för att utveckla reglerna inför den kommande tävlingsgrenen. Det betyder att alla tävlingar ser olika ut och bedöms efter olika regler och protokoll. Det gör också att allting ska hållas lite hemligt för att inte påverka alla andra som också gör testmomenten i resten av sverige. Så därför kan jag inte berätta för mkt.

Men det var väldigt många startande (21 st) och det blev en ganska lång dag. Som tur var så hade jag trevligt sällskap. Jag fick startnummer 5 och var väldigt pepp. Karma ger alltid allt så länge hon vet vad hon ska göra. Och det gjorde hon ju nu igen! Tyvärr hann vi inte genom hela området och missade en gömma pga det (ganska säker på att hon klarat den). Men så kan det gå, träna mer och bli bättre är att satsa på! 

Jag har lite mer arbete med kedjning av flera gömmor, men framförallt måste jag träna på taktik och tidsuppfattning. Vi hann inte genom hela området och verkade som vissa gömmor var svåra. Det var ingen som hittade alla gömmor. Vi hittade iallafall 2 st och kom på 3:e plats. Det var verkligen kul att bli bedömd på alla delar, inte bara de hittade gömmorna, utan också hur vi arbetar tillsammans, hur karma arbetar, markeringar och taktik. 

Karma jobbade superbra och vi fick bra betyg på alla dom delarna. Hon blev lite frustrerad vid andra gömman och krafsade lite. Vi har inte tränat nog med att hon ska klara markera flera gömmor på rad, så är helt säker på att det var därför. Men hon var väldigt tydlig och höll markeringarna tills dom hunnit säga om det var rätt eller fel. 

Nu ska vi jobba på min sida av arbetet och jag tror det kommer bli svinbra. Känns som vi jobbar åt rätt håll och det var verkligen kul att bli utvärderad. Nu jobbar vi vidare enligt plan! 

Rekommenderar verkligen Specialsöket, så himla kul, utmanande och varierande. 

Längtar tills nästa träning och tävling. Let’s go! 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Skadad hund.

Ibland har vi otur. 

Karma sträckte sig för ett tag sen. Hon fick anti-inflammatoriskt och vila. Kylde handleden varje dag. Det blev bra, men vilan var inte nog lång och uppstarten för snabb. När det blir en sträckning så skadas vävnaden och den kan aldrig bli lika bra som innan. Det finns alltså alltid en risk att skadan kommer tillbaka ifall vävnaden belastas för mycket även vid ett senare tillfälle. Det var precis vad som hände nu.

Jag tränade inför Högre klass spår. I brukslydnadens högre klasser finns inkallande med olika typer av stopp. I Högre klass är det ställande. När jag tränade detta belastades handleden för mycket och Karmas skada drogs upp igen. Vi är tillbaka på ruta ett. 

Detta förstörde ju min plan att starta tävlingen i höst och det var ju tråkigt. Men för mig är det viktigt att göra mitt bästa för att skadan ska läka så bra som möjligt med de medel jag har tillgång till. Så nu är vi tillbaka till Specialsöket som inte kräver lika mycket kroppsligt (beroende på vad vi tränar förstås). 

Det kommer bli tufft för Karma som har ett stort behov av att springa. Gärna fram och tillbaka hela tiden varje promenad. Nu har det gått några dagar och det spritter en del i kroppen redan. Jag får jobba med mental stimulans och hoppas vi kan lyckas komma tillbaka inom en rimlig tid. 

Jag hann iallafall träna lite delar av bruksmomenten, så jag bjuder på två korta filmer. 

I den här filmen tränar jag Framåtsändande. Hon kan gå sakta mot leksak och är bra på Framförgåendet med koppel. Men i detta moment ska hon ju dessutom springa ut 15 meter för att sedan sakta av och gå framåt 30 meter genom en grupp. Detta moment är lite knepigt och kan göras på många olika sätt. 

I detta fall valde jag att använda en skål med en godbit som hon får äta för att sedan fortsätta sakta rakt mot bollen. Tanken är att jag ska få ut avståndet från henne eftersom hon är van att jag bara är en koppellängd bakom, samtidigt som hon lär sig att springa till skålen. Vid ett senare skede kan jag skicka henne till skålen från transport vid sidan och att hon då känner sig trygg med att gå sakta med mig 15 meter bakom. 

Bollen har vi redan tränat på att ta bort i Framförgåendet, så detta kommer inte vara några svårigheter. Som ni kommer ihåg från min målbild så var det inte viktigt för mig med en stor tempoväxling, men jag vill ändå inte att hon smiter iväg i saktagåendet. Jag gör då ett ljud som hjälp för att sakta ner. Karma är väldigt lyhörd och redan vid inlärning av att gå sakta mot leksak började jag träna in ljudet så det skulle kunna användas vid senare skede. Jag hann tyvärr inte längre än så här, men kanske jag får för mig att starta nångång i ett senare skede, och då har jag iallafall en plan på hur jag ska göra. 

I denna film ser jag lite var vi kommit med momentet ”Skall”. Hunden ska då kunna skälla i flera sekunder för att sedan bli tyst på kommando. Karma har lätt för att skälla, så med lite höjning av aktivitetsnivån gick det lätt att få fram ett skall eller två. Det är lite av en större utmaning att få till ett jämnt skällande där hunden fortfarande sitter kvar vid sidan. 

Här blir det lätt att jag lägger till en hjälp med rösten när hon gör uppehåll i skällandet, men där finns det stor risk att hon blir beroende av hjälpen samt att jag får för vana att göra den (jag är en vanemänniska). Nu försöker jag vara kall och vänta ut att hon själv väljer att börja skälla igen. Jag har på detta sätt lyckats öka frekvensen av skall från 2 skall till vad vi har på denna film. Även här har vi en grund att bygga på och skallet kan ju faktiskt användas i fler olika moment i andra sporter. 

 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Hundars självkännedom

Idag började jag en online kurs av Viktoria Stilwell ”Inside Your Dog’s Mind”. Jag tänkte att jag kanske kunde fördjupa mina kunskaper i hur hundens medvetande fungerar. En del av kursen heter ”How do we know what dog’s are thinking?” och där diskuteras vad som forskats fram kring hundens självkännedom. 

Det som refereras till är olika studier som gjorts på flera djurarter. Det handlar framförallt om ”The mirror test”. Det betyder att forskarna undersöker om djuren förstår att de är de själva som de ser i spegeln. Hundarna verkar uppleva spegelbilden som en annan hund som de försöker leka med eller skrämma bort. Det är kanske något ni själva har uppmärksammat nångång eftersom det ser fantastiskt roligt ut. Men så visade det sig även i studierna; hundarna förstod inte att det var dom själv i spegeln.

Men betyder det att hundar inte har någon självkännedom alls? 

Jag tänker att vi alltid baserar våra test på hur vi människor fungerar och vad som är intelligens och medvetande för just oss som art. När vi utgår från oss själva så är det inte konstigt att vi inte förstår hundar och andra djur. Vi fungerar ju inte alls på samma sätt. Vi må ha hjärnor, organ, muskler och ben som liknar varandras, men vi använder dom på mycket skilda sätt. 

Luktsinnet är ett av de sinnen som jag tror vi människor har svårast att förstå. Hur är det ens möjligt att lukta sig till känslor? Hur mycket lukter finns egentligen och hur kan de sortera mellan alla dessa? Jag skrev i mitt inlägg om hundens luktsinne att hunden har ett luktorgan som vi bara kan gissa vad det är till för. Det troligaste är att det har att göra med sexualitet och reproduktion. Det måste betyda att lukten är oerhört viktig för hundens fortplantning. Vi människor tenderar däremot att använda synen i störst utsträckning och det är antagligen därför spegeltestet är utformat efter arter som har en liknande kognition som oss. Redan vid låg ålder börjar vi intressera oss för vad vi ser i spegeln och testar oss fram till att bli medvetna om att spegelbilden egentligen är oss själva. Men om vi ser till hundens egenskaper för överlevnad och fortplantning, så passar inte spegeltestet in i ramen för vad som är viktigt för en hund. 

Några tester har också gjorts där hundars markeringsmönster har studerats. Bland annat om hur de reagerar på sin egen lukt i jämförelse med andra. Det som observerades var att hundarna tenderade att intressera sig mindre för sin egen lukt och inte urinera över den i samma utsträckning. Detta hävdar dock Nigel Barber handlar om att alla djur som markerar revir känner igen sin egen lukt. Men han säger också att detta inte är exakt vad ”självkännedom” är. Det är här jag har lite svårt att relatera. Jag menar, om de känner igen sin egen lukt så måste de ju vara medvetna som att den lukten handlar om dom själva. De borde kunna utläsa var de är i fortplantningscykeln och allting annat som vi inte har nån aning om att det finns i luktbilden. Hur kan vi jämföra självmedvetenhet hos ett djur som vi inte har någon aning om hur de egentligen ser världen?

Jag vet inte om ni själva har uppmärksammat att de flesta valpar och unga hundar har dålig koll på sina bakben. När de ska klättra upp på något så använder de i första hand frambenen. När det inte fungerar så kan de bli medvetna om att de behöver använda bakdelen också. Så på något sätt måste de ju bli medvetna om sin egen kropp, annars skulle de ju inte kunna lära sig använda bakbenen på ett annat sätt än vad som kommer helt naturligt. Olika individer har såklart olika lätt för att använda bakbenen, men generellt blir de bättre om det tränar på detta (genom övningar i bakdelskontroll). 

Människor är vid spädbarnsstadiet inte heller medvetna om vad spegelbilden reflekterar. Det är något de lär sig senare när de börjar intressera sig för vad de ser. Det lär betyda att barnets medvetandegrad också ökar med ålder och erfarenhet. Vi intresserar oss däremot för helt olika saker än hundarna. Så deras självkännedom måste vara mycket viktigare när det gäller dofter än om de har snygga ögon eller häftig färg. 

När vi tänker att hundar härstammar från vargen, så varierar inte utseendet alls på samma sätt som till exempel fåglar. Det visar en del på att färgen inte är lika viktig i fortplantningssyfte som för vissa andra arter. Däremot så dreglar hanhundar när de känner en kissfläck och det är lukten som leder den till sin potentiella partner. Det är faktiskt vi människor som medvetet har format hundarnas utseende, för det är vad som är viktigt för oss. 

Det finns helt enkelt inga tester som vi kan göra för att förstå hundens självmedvetenhet, utan vi får utgå från att det är svårt att överleva utan att vara medveten om jaget på ett eller annat sätt. Eller ska vi se det som att vårt sätt att vara självmedveten är det enda rätta? 

 

Källa: ”Are dogs Self Aware?” – Nigel Barber Ph.D.

 ”Inside Your Dog’s Mind” – Viktoria Stilwell.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Målbilder & veckoutvädering 1

Nu när jag har satt upp en utmaning så gäller det att vara mer organiserad i min träning. Under veckorna fram till tävlingen kommer jag utvärdera min träning och skriva lite tankar kring den. Som vanligt uppdateras bloggen på söndagar (eventuellt måndag om det är stressigt).

Målbilder

När jag tränar så tycker jag det är viktigt att lägga upp sina egna målbilder för hur momenten ska se ut. 

Min målbild utgår från vad jag känner kan vara möjligt inom tidsramen samt vilken nivå jag vill komma till i slutändan. 

Denna utmaning har jag satt upp för mig själv, i en gren som jag inte längre satsar på. Därför förväntar jag mig inte ett perfekt resultat. 

Allmänt

Jag behöver jobba mycket med sinnesstämningen för att inte få ljud. Detta har jag bortsett från i Mondion eftersom det inte är relevant på samma sätt. Jag hoppas komma till att hon kan momenten så pass bra att det inte blir frustrationsskall. Att hon har en bra uthållighet och attityd genom hela programmet. Att hon gör sitt bästa. 

Fritt följ

Hon ska hålla sin position med bra fokus. Kunna göra fina övergångar mellan tempoväxlingar. Hålla en lagom aktivitetsnivå för att undvika skall. 

Inkallning med ställande

Hon ska hålla bra tempo. Ställa sig inom 1 meter. Ingång vid sidan. 

Framåtsändande

Hon ska kunna hålla linjen hela vägen. En någorlunda synbar tempoväxling på utskicket. Siktar på samma tempo som jag går. Inte bry sig om gruppen.

Krypande

Hon ska kunna krypa med armbågarna nere. Ljudfri i starten. 

Skall

Hon ska kunna skälla, om än med ojämn frekvens, i minst 5 sekunder. Kunna vara tyst på kommando. 

Apportering av tungt föremål

Hon ska kunna minst trava in med tungapporten (minst 3 kg) och sätta sig vid sidan. 

Hopp över hinder

Klara hoppa utan startskall. Ingång vid sidan. 

Platsliggande

Kommer avstå.

Uppletande

Hon ska kunna få in minst 2 föremål inom 5 minuter. Avlämnande i handen. Sista vid sidan om än med dubbelkommando.

Spår

Hon ska kunna gå ut 10 meter framför mig vid upptag. Ha uthållighet nog att ta sig runt spåret. 

Utvärdering

Varje vecka kommer jag utvärdera vad vi har gjort i veckan med en indikator på hur långt vi har kommit inom momenten. Vid 100% har vi nått vår uppsatta målbild. Jag tränar inte alla moment hela tiden och därför tar jag bara med de moment vi tränat på i veckan. 

Om jag kommit upp till 60% i alla moment kommer jag anmäla mig vecka 36. 

 

Allmänt
60%

Ljud vid de moment hon inte förstått riktigt. Ljud vid starter av aktiva moment. Bra attityd! 

Framåtsändande
30%

I veckan har jag börjat lägga ihop utsändandet med framförgåendet. Jag kan nu med hjälp av liten skål skicka ut henne ca 5 meter för att sedan gå sakta mot en boll. Tempoväxlingen blir oftast lite otydlig och hon går iväg för snabbt mot bollen. Jag fick avbryta tre gånger på rad, så jag måste gå tillbaka i utvecklingen. 

Denna vecka ska jag backa till att äta från skålen och sedan gå sakta. Fokus på övergången från skålen till saktagåendet samt vara noggrann med tempot. 

Måste hitta ett nytt kommando för hela kedjan. 

Skall
40%

Hon kan skälla på kommando, men inte ihålligt. Hon skäller några skall, paus, några skall till. Lyckats öka skallens frekvens men då började hon gå upp från sittandet och backa. Tjuvar ibland på ”tyst” och skäller ändå. 

Apportering av tungt föremål
70%

Hon greppar och springer bra med apporten. Dock älskar hon den och vill gärna springa bort och lägga sig med den. Det går bra att påminna med kort rösthjälp och då går det bra. Ingångarna är fortfarande problemet. 

I veckan ska jag jobba med att springa in och göra bättre ingångar. 

Uppletande
40%

Hon går ut bra. Söker med fint tempo i början. Har dock inget system eftersom vi inte tränat på det. Hon blir trött efter ca. 3 minuter och saktar då tempot. Får in 2 föremål inom 5 minuter. Avlämnadena saknas. Som det är nu kastar hon föremålen mot mig ca. 1 m före hon kommer in till mig. Problem med startskall. 

Denna vecka blir det paus från uppletandet. 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Bruksutmaning; Vågar jag?

Ibland får jag lite idéer om hur jag ska utmana mig själv inom träning och tävling med hundarna. 

I dom sporter jag nu satsar på finns extremt lite tävlingar, därför blir det ibland lite svårt att motivera sig att hålla träningen uppe under resten av året. 

Nyligen fick jag idén att starta Högre Spår i höst. Det betyder att jag har 8 veckor till nästa tävling. Jag har inte tränat brukslydnad eller spår på något år eftersom jag satsat på Mondioring. Så vi har en del att ta igen! 

♥♥♥♥

Så här tror jag läget ser ut (utan att göra en praktisk utvärdering):

Spår: Borde vara ok, skulle behöva jobba med spårupptagen. Framförallt leta efter spår längre ut. 

Platsliggning: Kommer avstå eftersom Karma är skottberörd.

Uppletande: Endast gjort som aktivering sen många år. 

Fritt följ: Borde vara ok. Kan behöva jobba på rätt aktivitetsnivå eftersom jag dragit upp henne ordentligt på senaste. 

Inkallning med ställande: Hon har snabb och fin inkallning, men jag kommer inte ihåg om jag tränat ställande i inkallande. I så fall var det länge sen. Ingångarna behövs jobbas genomgående i alla moment. Har haft avlämning framför men jobbar nu med ”vanlig” ingång, så det kan bli förvirring där. 

Framåtsändande: Hon kan springa snabbt ut och har grunder i saktagåendet. Aldrig satt ihop delarna och det finns risk att hon blandar ihop med Mondioringens framåtsändande som bara är snabbt rakt ut. 

Krypande: Behövs finslipas.

Skall: Hon kan skälla på kommando, men vet inte hur länge, samt om hon förstått ”tyst” kommandot. 

Apportering av tungt föremål: Borde inte vara några problem, men behöver jobba på ingångarna.

Hopp över hinder: Borde vara lätt, men även där behövs bättre ingångar.

♥♥♥♥

Som ni ser har vi ganska mycket att jobba på. Vissa moment är inte klara alls, och många har jag inte tränat på flera år. Utmaningen skulle vara att se hur långt vi kan hinna på två månader och att våga starta oavsett var vi är i träningen. Jag skulle lägga 2-3 pass i veckan högst (för att prova vad som sagts i artikeln jag publicerade tidigare). Jag skulle göra träningsplanering som jag utvecklar efter utvärdering en gång i veckan. Dessa publicerar jag här på söndagar. 

Vågar jag anta utmaningen?

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Belöningens påverkan vid träning.

För cirka två år sen gjorde jag en liten film för att visa hur valet av belöning kan ge olika konsekvenser vid träning. Det kan handla om hur mycket hunden klarar tänka eller vilken förväntan hunden har nu och kommer få i ett senare skede i träningen. 

Jag försökte få ihop träningspass där jag visar vad jag menar, men som ni vet blir det aldrig perfekt när det väl kommer till kritan. 

Hoppas iallafall ni kan få med er några tankar och idéer.

Vore kul att göra en uppdaterad version i ett senare skede. Vi får se!

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Vår Specialsöksträning – att våga tänka om.

För några år sen gjorde jag ingenting annat än skrev planer och utvärderade varje träning. Jag upptäckte att det blev för mycket analyserande och därmed för mycket press. Istället fick jag då ta en paus från tänkandet, bara göra enklare planer och hålla kriterierna i huvudet. Det ledde till att jag ibland tagit snabba beslut i träningen som kanske lett åt fel håll, eller så har jag fastnat i ett steg i utvecklingen och kommer inte vidare. Så nu är det dags att ta tag i problemen och då kommer planer och utvärderingar fram igen. Här nedan kan ni läsa lite om hur jag tänkt kring våra senaste träningspass. 

Pass 1
Markering.
Första passet fortsatte jag på markeringsträningen med en halv Kong. Jag har tränat att flippa Kongen när hon fokuserar mer än 5-10 sek. Under den tiden har jag försökt jobba dit en ”Bridge” (en slags störning) som jag hoppas kan användas för att förlänga tiden sen. Jag har upptäckt att hon behåller fokuset med nosen, men tittar bort med ögonen. Har hon tappat fokuset så har jag tagit bort den och börjat om.

Efter detta har jag försökt skicka henne från avstånd, så hon får gå fram och göra markering och sen belönat med annan Kong. Dock har hon haft tendens att ta den i munnen istället.

Av någon anledning har vi fastnat i stegringsplanen som är baserad på den vi fått från utbildningen. I den bryter jag och gör om varje gång hon släpper fokus.

Jag har då försökt gömma den till hälften så hon inte ska komma åt på samma sätt. Men då har hon antingen grävt fram den, och när inte det har gått så har hon letat vidare. Det har känts som hon inte förstår övergången från flippandet till markering i andra situationer. Vid många andra tillfällen noterar hon men markerar inte alls. Allt detta beror antagligen på en okonsekvens från min sida. Jag har antagligen inte följt stegringsplanen på rätt sätt. Det ger såklart konsekvenser.

När jag analyserar och inser att träningen går åt fel håll, trots återupprepade tillbakasteg i utvecklingsplanen, så är det dags att prova något nytt. Det finns många tekniker att jobba med. Ju större verktygslådan blir ju bättre går det att individanpassa träningen, jag får inte vara rädd att prova.

Pass 2
Markering + 1 sök.
Denna gång valde jag att använda shejping utan att bryta när hon vänder bort. Jag bara ignorerar när hon släpper fokuset. Däremot får hon bara belöning när hon klarat fokusera mer än 4 sekunder i ett sträck, gärna mer.

Eftersom hon har en bra grund redan så gick det fort framåt och hon klarade snabbt 7 sek eller mer på synlig halv kong. Sedan halvt gömd. Sedan utbytt till mindre bit (2×2 cm), synlig och sedan halvt gömd. Jag bröt endast om hon tog den i munnen eller grävde med tassen. Dessa beteenden försvann dock ganska snabbt. Nästa markeringsträning får visa om detta var en teknik som passade oss bättre.

Vi avslutade med ett sök på kong 1×1 mm på marken. Varje gång hon slarvade eller bytte teknik fick hon komma tillbaka. Hon avslutade med ett bra sök med en markering på någon sekund längre än vanligt.

Pass 3
3 sök.
Jag preparerade 3 gömmor utan liggtid, men där jag smittar en ruta med min egen doft. Platsen var på marken och fokuset på att söka noga inom detta område. När jag känner att hon sökte slarvigt eller yvigt så kallade jag tillbaka henne och började om. Jag har bestämt mig att göra så högst 2-3 gånger innan jag släpper den gömman. På så sätt så behöver jag inte preparera 10 gömmor för att kunna börja om på en ny varje gång. Men ändå inte nog många gånger för att det ska bli tjatigt. Ett annat kriterie var att markeringen skulle vara längre än 2 sekunder. Det lyckades hon med!

Jag har planerat att träna in två söksystem med olika tecken. Ett fokuserat finsök och ett scanningsök. Jag upptäckte att karma gör detta naturligt redan och försöker nu bygga vidare på det. När jag visar med handen lite slarvigt och långt ifrån så scannar hon området, men om jag däremot pekar nära och fokuserat så börjar hon finsöka. Jag tänkte att jag kanske kan använda detta rent taktiskt i tävling sen genom att först göra en snabb runda scanning och sedan gå in i finsök i en andra runda. Detta är en tanke jag har nu innan reglerna blir helt klara och jag behöver utvärdera resultatet av tekniken, men det blir spännande att testa!

Pass 4 (dag 2)
Markering.
Repetition av gårdagens pass men på annat ställe.
Gick inte lika bra, fick bara ut 4 sekunder som längst. Dock ingen tendens till att använda mun eller tassar vilket kändes bra. Ofta gjorde hon två sekunder fokus och tittade på mig. Tidigare har jag belönat efter 2 sek av ren vana. Har därför börjat räkna sekunderna nu. Efter det återgick hon till fokus och då började jag om att räkna. Fick sedan backa och belöna vid 1 och 3 sek för hon blev frustrerad. När jag sedan bytte till mindre bit blev detta dock bättre och hon klarade 4 sek utan avbrott. Avslutade och ser vad hon förstått vid nästa pass.

Pass 5  (dag 2 – se film)
1 sök med 3 gömmor.
Detta sök var liknande gårdagens.
– Liggtid: 30 min
– ”Vallad ruta” för att begränsa området. Har tänkt göra så här några gånger till eftersom vi gjort en del scanning på senare och jag tänker att när hon ser mig visa området samt känner en begränsning i min doft så förstår hon bättre att det är ett litet område som ska sökas av. Tanken är då att det blir naturligare att ta till finsöket och då får jag chansen att förstärka handtecknet ”finsök” (visar nära).
– Ifall hon slarvar eller ändrar teknik så kallar jag in och börjar om (dock högst 2-3 gånger).
– Markering längre än 3 sek.

Gömma ett och två gick enligt planen. Gömma 3 var svårare då doftbilden var annorlunda. Ofta gömmer jag kongarna så hon kan komma nära, men denna gång var den inne i luftröret. Det syns på filmen att hon känner den första gången men går förbi, går tillbaka men får inte till någon markering (krafs), sen går hon förbi och noterar två gånger till. Det här är ett problem som dykt upp mer och mer i vår träning.

Ändå hade jag ingen back-up plan för detta så därför var jag tvungen att bestämma mig snabbt. Hon har tydligen inte förstått att hon ska markera även vid denna doftbild, eller så släppte hon av någon annan anledning, det kan vi aldrig veta.

Men då bestämde jag mig att kalla in, börja om och sen klicka för att hon bara lokaliserar. Sedan vänta ut en kortare markering.

Jag har tidigare efter diskussion tänkt att jag inte ska låta henne gå tillbaka till gamla gömmor, men ändrade nu åsikt. Jag planerade nu att låta henne gå tillbaka till gömmor om hon själv väljer att göra det (tänker inte lägga mig i) för att sedan lära henne att släppa gömman helt och söka vidare när jag säger ”tack” (eftersom det betyder släpp i vardagen så är det naturligt att det betyder ”klar – sök vidare”).

När jag bara har brutit efter bara en chans så har jag märkt att utvecklingen har gått bakåt och det blivit vanligare och vanligare att hon direkt släpper och går vidare när hon lokaliserat.

Med den nya planen får jag chansen att förstärka markeringarna flera gånger men utan att visa henne eller skicka på igen. Det blir lite liknande tänk som vid nuvarande markeringsträningen.

Nu ska idén bara utvärderas!

 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Det enda jag vet…

..är att vi knappt inget vet.

Det viktigaste jag har lärt mig under alla år jag har jobbat med hund, det är att vi kan tro, men inget veta. Vår relation till hundar förändras ju mer vi lär oss. Det har vi sett genom historien. Men vad är det som säger att vi vet något nu?

Ju mer erfarenhet jag får, desto mer inser jag att hundens universum är så mycket större än vi kunnat föreställa oss. Det har varit lätt för mig tidigare att slänga mig in i en debatt om hundhållning eller hundträning och verkligen trott på min sak. Jag kände att jag hade rätt, och det andra saker stämde inte med min bild. Men ju längre jag velat förstå hundar, desto mer har jag märkt att jag inte kan säga precis vad som är rätt och fel (så länge hundarna inte skadas fysiskt eller psykiskt såklart). Olika raser har länge avlats för olika ändamål och det har också gjort att de behöver olika träningssätt för att de ska må bra och kunna passa in i samhället. Det går inte att jämföra en polishund med en sällskapshund när det gäller egenskaper och mentalitet. Vi måste inse att en hund även kan vara ett vapen och göra stor skada på både människor och djur, om de har det i generna (här är ett exempel). Så länge vi behöver använda hundar i tjänst så som polishund eller vakthund så kommer dessa egenskaper bevaras. De behövs för att hunden ska klara sitt arbete.

Jag vet inte om ni har tänkt på att andra människor faktiskt också är ett mysterium. Vi lever tillsammans och har ett gemensamt språk, men ändå missförstår vi varandra hela tiden. Vi startar krig och plågar varandra psykiskt och fysiskt. Eller så är vi bara inne i vår egen bubbla och det annorlunda tar vi inte i. Hur utvecklat vårt språk än är så kan vi aldrig se världen exakt ur någon annans ögon. Det lättaste vi kan göra är att utgå från oss själva. Våra känslor styr vad vi tror att andra tänker. Har du varit med om att du tror någon är arg på dig men det visade sig att dom hade en dålig dag? Har du någonsin varit i en diskussion med någon där ni upptäckt att orden har olika innebörd för olika personer? Språk, kroppsspråk och erfarenheter varierar mellan oss alla, och ändå har vi alla den anatomi som gör oss till människor. Det går inte att förstå varför vissa människor gör det dom gör om en inte går utanför sig själv och verkligen lyssnar och vill förstå. 

Med det i bakhuvudet så kan vi också se på hunden med en nyfikenhet och öppenhet. Kanske kan vi lära oss något nytt. Vi har att göra med en annan art, med annan anatomi och andra instinkter. Om vi då inse att vi inte ens kan förstå andra människor, så kan vi bara tänka oss hur mycket vi missförstår våra djur. Vi projicerar lätt våra egna tankar och känslor på hunden. 

Vi kan lära oss så mycket som möjligt om hundens signaler genom att studera det som redan upptäckts, och sedan observera hur de beter sig mot varandra. Hur visar hunden att den är stressad, rädd, arg? Hur svart-vitt behövs för att just denna individ ska klara vara en del av vårt samhälle?

 

Jag inser därför att om någon tycker dom kan allt, då kan dom oftast väldigt lite. Sen ifrågasätter jag hela tiden mig själv på gott och ont. Är vi verkligen kapabla till att förstå våra hundar? 

Tänk därför efter vilken ras du köper när du väljer hund. Eftersom egenskaper är ärftliga finns en stor erfarenhet bakom om de olika raserna. Vilka egenskaper kan du klara av med det liv du lever? Var lever du och vilka behov har just denna hund? Är det stora skillnader på individer även inom rasen? Hur mycket tid är du villig att lägga ner på att träna en hund med egenskaper som kanske inte passar in? Tänk på att din hund ska leva med dig i många år. Var inte rädd för att fråga och studera. Var inte heller rädd för att själv känna efter. Mår din hund bra i den miljö du bor? Om inte kanske den mår bättre hos någon annan. Vi har ett ansvar mot både samhället och hundarna att få livet tillsammans att fungera. 

Vi får göra fel, vi lär oss nya saker hela tiden. Det viktigaste är att vi hela tiden ser framsteg i vår träning och att vi känner efter vad som passar i just det liv vi lever. Går det åt fel håll så får vi prova något annat. Kanske kan jag hjälpa dig att förstå din hund för jag har träffat fler individer av olika raser. Kanske har jag ett verktyg i min låda som du inte skaffat ännu? 

Om du inte känner dig trygg hos mig får du gärna säga det. Då kanske jag kan rekommendera någon annan som kan hjälpa dig bättre. Jag strävar efter att ni ska må så bra som möjligt i era liv tillsammans! 

Publicerad den av — 1 kommentar

En dag i livet.

En sann historia.

 

Vi kör in på en liten grusväg. Förbi ett par hästar betandes i det korta gulbrända gräset.  När vi svänger in står det en skylt ”acceuil” som betyder reception. Den pekar mot ett stort stenhus med ett extra litet hus och ett slags garage i flagnad rödmålad plåt. Gruset dammar kring hjulen i den 35 gradiga värmen. Vi står och förvirrat tittar oss runt, ingen reception. Då kommer en lång man med glasögon och bär på en hink med körsbär. ”Bonjour! säger han och sträcker fram hinken. Jag tar några körsbär. ”Öppnar hon inte?” frågar han. Vi hade inte ringt på nån dörrklocka eftersom det var ganska sent. Vi följer med honom in i det stora huset och möter en tant med en gåstol som har svårt att röra fötterna. Hon ser både glad och ledsen ut samtidigt. Tittar ner på sina fötter, ”Jag har en sjukdom som bryter ner mina muskler lite i taget” säger hon medan hon tar sitt block med papper från baren i det öppna kök och matrummet. Det var ganska mörkt inne, och jag åt på mitt körsbär medan jag såg hur hon skrev ner våra uppgifter med snirkliga bokstäver i rätt ordning enligt mallen. ”Vi har två hundar också” nämner jag och hon frågar om dom är stora eller små. Medel, säger vi båda. Hon tittar upp och tänker lite. 44 cent per hund. Delade hon en stor hund i två för att få fram det priset?

Tillbaka i bilen backar vi från gården och svänger in på ängen som utgör campingen. Fram springer en liten svartbrun pinscher fram med en gråhårig kvinna rusandes efter. Hunden zick-zackade framför bilen medan tanten viftade med händerna lite skämtsamt. En bil kom sakta körandes och hunden sprang dit istället. ”Där är husse!” ropade hon och pekade på bilen. Pinschern sprang dit och hoppade där istället. Vi kunde snigla oss vidare längre in på campingen. Det är varmt och det finns en rad träd utplacerade med jämna mellanrum. Vi väljer det längst bort som också har nära till elen och en vattenkran.

Vi betalade för el men kom sen på att vi glömt fråga om en adapter till husvagnsuttagen, så det blev ingen el till vår lilla elektriska kylbox. Det är inte lätt att resa med en allergihund som ska ha sprutor varannan vecka. Såklart ska flaskan förvaras i kylskåp, högst 8 grader. 3000 kr är jag inte så sugen på att betala för en ny, så jag blir lite nervös att det ska bli för varmt där i. Jag skickar math att fråga om el medan jag sätter upp tältet. Vi har en så bra deal där Mathieu lagar mat medan jag gör i ordning sovplatser och fixar med sånt. Jag har lite för kort ”attention span” för att kunna laga mat på gaslåga. Så jag går inte nära den där grejen, kommer ju glömma efter 1 sekund vad jag gör och bränna ner stället. Vi äter och planerar vad vi ska hitta på efter middagen. Solen går inte ner förrän tiotiden för det ligger så långt västerut i Frankrike. 

Vi är nära kusten och har tidigare under dagen besökt fantastiska klippor längre norrut. Häftigt att gå på en havsbotten utan vatten och stirra upp på de mäktiga vita formationerna. Mönster i stenen gör att det ser ut som ett konstverk. Framför låg som miniatyr-öar med bergiga landskap och djupa skogar. I själva verket var det stenar med sjögräs. Rusa fick ”Crazy-run” och sprang som en tok med snabba svängar och lekinviter. Den svarta svansen böjd som ett U rakt utåt. Öronen bakåt och uppspärrade ögon. Karma blir förvirrad; ”vad händer med tanten?”.

Vi äter klart vår mat, där vid tältet, under sista trädet, mitt emellan ett tiotal ”mobile homes” i beiget och vitt. Sen sätter vi oss i bilen och svänger iväg. Mathieu har en idé som vanligt. Vid 21-22 tiden ska tidvattnet komma tillbaka efter att ha varit som lägst. Stället vi ska till har utsikt över en liten ö med ett slott på. Det verkar magiskt.

Vi parkerar bilen och tar hundarna i koppel ner mot stranden. När vi kommer dit ser vi att det är en hage mellan oss och havet. Stora grindar och stängsel i trä varvat med taggtråd. Det står öar med får som betar på den stora ängen. Bakom är det som en öken. Bara platt land så långt jag kan se. ”Är det lera?” är den första frågan som kommer upp. En av stolparna har röda och vita streck som markerar att leden går in genom hagen. Så vi öppnar och går in medan vi är noga med att inte störa den lugna flocken. Vi går ner på vad som egentligen är havsbotten och våra tofflor sugs fast lite lätt i underlaget. Det är många fötter som gått här tidigare. Efter att ha fått kilotunga klumpar av lera under skorna förstår vi varför alla steg är barfota. Det faller mig oftast inte in att göra som andra, men när Maths flip flop slits halvt sönder, bestämmer vi oss för att ändå följa strömmen. När vi kom långt bort från fåren kopplade jag loss hundarna. Rusa går med tunga steg efter och Karma ligger före som vanligt. Tungan hängandes långt ner på sidan av munnen som en slips på sniskan. Vyn av detta platta lerlandskap med en silhuett av ett slott på en ö gör mig varm förundrad över naturens och rymdens kraft och perfektion. Tänk att det är månen som drar undan hela havet flera gånger om dagen. Det är stort. Större än vi kan förstå. 

 

Jag njuter och ljudet av en helikopter närmar sig lite i taget. Silhuetten av den ger en kontrast och ett liv till den nästan perfekta solnedgången. Leran kladdar och pressar sig upp mellan tårna. Den är nästan omöjlig att skrapa bort, så det är bara acceptera sina nya skor. När vi ser att Rusa börjar bli trött bestämmer vi oss för att vända och gå tillbaka mot de pittoreska husen med sina fönsterluckor och stenväggar. Jag kan inte låta bli att hoppa från ställe till ställe och ta bilder på alla mönster som blivit i leran när havet dragit sig tillbaka, spår från fåglar och tassavtryck från mina hundar. Jag tittar upp och noterar snabbt ett par som går utanför hagen på andra sidan ängen. Det såg ut som en kvinna i en vit hatt och somrig byxdress. Mannen var bara som en skugga. ”Åh, kolla, det ser ut som en skog!”. Jag upptäckte ett till mönster och fascinerades starkt. Allt var så vackert.  Så mycket känslor kom fram av detta ovanliga landskap. Å ena sidan ett hav av lera så långt jag kunde nå, ett slott och en stor äng med massa får. Dom var nästan som den perfekta teckningen som går att se i tidningar och på reklam. Dom med svarta huvuden, som är sådär fluffigt vita så dom nästan ser ut som en boll med ett litet huvud och fyra ben. 

Vi hör röster ropa från andra sidan hagen. Dom viftar och ropar. Vi förstår ingenting. Ser inget konstigt och tänker att dom kanske bråkar eller nåt, men dom kan ju inte ropa till oss. 

Efter en stund. En svart siluett som ser ut att hoppa runt och dra på en säck dyker upp mitt på ängen. Den har fyra ben, spetsiga öron och en högt buren svans. Så stor, lika stor som fåren. ”Är det en varg?!”. Nä, det är inte möjligt att en varg skulle vara där – mitt mellan alla husen i byn och havet som vandrar upp och ner två gånger om dagen. Och vad drar den i? Det måste ju vara en hund? Var är ägaren? 

När vi närmar oss konfirmeras det vi misstänkte, det var ett får med en hund fast i fluffet. Hunden hoppade runt, gjorde lekinviter och sprang i cirklar när den inte drog runt fåret eller låg bredvid det. Den var så himla nöjd! Den tittade då och då åt vårt håll så vi gick nervöst i en båge så långt bort vi kunde utan att missa utgången. Men hunden fortsatte bara med sitt dragande och skakande av det lealösa fåret. Vi tog oss ut och stannade vid grinden utanför staketet för att få en närmare titt på spektaklet. När vi står där kommer det ner en skallig man i randig piké t-shirt. Vi kallar honom ”The Friendly Neighbour”. Han undrar om det är vår hund. Men nä, vi var ju bara ute på promenad, hundarna var kopplade sedan länge. ”Det kommer bli jobbigt det här. Dom brukar ju oftast inte nöja sig med en” säger han. Det är någon som äger den. Vi såg med kikarna att den har halsband. Mathieu frågar om han känner till herden, eftersom det verkar vara en ganska liten by. En sån där alla känner alla. Han hade redan haft honom i telefon och han var på väg. ”Han är lite speciell” sa Friendly Neighbour. När vi står där och pratar lite så får hunden ett galenryck och börjar springa efter resten av flocken. Det dammar och får rör sig som en svallvåg för att komma undan. Det virvlar upp damm kring hunden. Har han fått tag i en till? Det börjar bli svårt att se nu när djuren rör sig längre och längre bort. 

Vi vill inte gärna vara på plats när herden kom eftersom både jag och Mathieu ogillar konflikter. Mannen ler mot oss och säger att vi ska ta vägen upp till höger och följa den en bit. Där kommer ni få se något väldigt speciellt. Tidvattnet rullar tillbaka i solnedgången och där uppe har ni fin utsikt. ”Vad är klockan?” säger han och tittar på det silvriga armbandsuret ”Om ungefär en halvtimma så får ni se något spektakulärt.” Vi tar hundarna och går vidare. ”Tack så mycket, ha en trevlig kväll!”. 

Vi tar bilen en bit upp på vägen, och mycket riktigt var det en fantastisk. Vi hade utsikt över det gigantiska lerfältet som nu började fyllas med vatten. Snart skulle våra spår i leran bara vara små gropar bland alla andra. Varje dag sätts nya fötter ner, bara för att spolas bort några timmar senare. Men de försvinner inte helt. Konturerna finns kvar och påminner oss om att allt sätter sina spår. Som livet i sig. 

Vi stannar bredvid vägen och de höga grässtrårna svallar försiktigt i den svaga brisen. Solen färgar himlen i vackra färger. Vattnet rullar in och solens spegel i vattnet växer för varje minut. Jag tittar på den vackra utsikten och tänker på livet och döden. Till höger sträcker hagen ut sig och det döda fåret ligger där som en vit fläck. En svart prick rör sig mot hunden som fortfarande leker runt med fåren. Det går sakta. Ägaren får tag i sin hund precis innan fåraherden störtar in med arga hastiga steg. En utskällning bryter stillheten när ägaren och herden möts. De pratar en stund och går tillsammans iväg för att inspektera skadan. Det första fåret var helt klart dött, men hade den fått tag på en till?Jag visste inte riktigt vad jag skulle titta på, det var två draman som utspelade sig samtidigt, om än av olika karaktär. Ägaren med hunden håller sig i bakgrunden när herden rör sig runt hagen med bestämda steg. De skulle inte prata mer. Herden stegade före iväg mot grinden följd av en skamsen hundägare. 

Snart efter dyker en liten grön lastbil upp i hagen och fåret halas in innan den vänder och kör iväg. Stillheten lägger sig över stället igen. Vi fortsätter titta på tidvattnet tills så gott som alla våra steg har raderats från havsbotten. 

När vi kör hem ligger solen lågt och färgerna på himlen en känsla av overklighet. Den snirkliga smala vägen, trädens silhuetter och GPSens blåa prick gör att det känns som vi är i ett tv-spel. Vi svänger in mot det lilla stenförrådet framför ängen. ”Telefon” står det på några skyltar. När vi tittar mot vårt tält ser vi att en hel karavan av husvagnar och tält ställt upp sig någon meter från vårt tält. Hela resten av ängen är så gott som tom. De har på de två timmar vi varit borta hunnit ställa upp säkert fem tält, tre husvagnar och två stora partytält. Ljusslingor ger en festkänsla och champagnen skickas runt det dukade bordet. Två jack russels rör sig runt gruppen som verkar vara flera generationer av samma familj. Vårt lilla tält ser ut som den där som står vid sidan av och tittar när dom andra har roligt. Långa sladdar ligger som ormar i gräset fram till vårt tält. Vad skulle vi göra nu? Vi kan ju inte låta tältet stå kvar, men hur verkar det om vi flyttar det. Vi inser att vi aldrig kommer kunna sova om det står där det står, så vi drar upp pinnarna och tar hela tältet till ett hörn längst ner på ängen. När vi sen ligger där i tältet hör vi champagnekorkar poppas och röster som glatt diskuterar i natten. Jag lyssnar på ljuden av människor mot en bakgrund av naturens ljud. Det tar en stund innan jag somnar och dagen blir ett minne blott. Ett avtryck i våra hjärnor som de utsuddade formarna av våra fötter på havsbotten. 

En till dag i våra liv har passerat. 

 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Sådan matte, sådan hund?

Ibland har vi ett speciellt band till hundar som är extra starkt. Då frågar jag mig hur vi egentligen blev så lika? 

Jag och karma har båda problem med öronen. Karma blir allergisk och får sår i öronen med svamp. Hon är dessutom allergisk mot svampen hon får, så det är en ond cirkel. Men jag har också problem med öronen. Jag får excem och med det kommer tinnitus och vax. Denna gång så fick vi en boost precis samtidigt. Är vi allergisk mot samma sak? 

Sen är det ju personligheten också. Vi har våra berg och dalar. Vi är extremt lättmottagliga för varandras varandras känslor. Det är svårt att vara en känslostyrd människa med en känslig hund, men samtidigt gör det att vi utvecklas tillsammans. Jag måste verkligen träna på att kontrollera mina känslor och stödja henne när hon känner sig nere. Jag måste mota bort stress och dåligt samvete. Jag får inte tycka synd om henne. Hon snappar upp alla såna känslor direkt och reagerar på liknande sätt. Är det för att jag läser in mina känslor i hur hon agerar? 

Nu har det kommit nya rapporter som visar att hundar faktiskt tar efter sina ägares stress. Forskare på Linköpings Universitet mätte både hundar och ägares kortisolhalter i hårstrån under flera månaders tid. Kortisol kallas ”stresshormon” och ökar vid till exempel aktivitet eller depressioner. Det är helt enkelt vad det kallas, ett hormon som ökar i stressiga situationer. Kortisol behövs för att reglera många funktioner i kroppen, men vid för höga eller för låga värden så kan det skapa problem. En kortare förhöjning i halterna gör faktiskt så att vi kan tänka och handla snabbare. Den är till för att hantera situationer då vi är i fara och behöver våra sinnen för att skydda oss. Men långvariga ökade halter har motsatt effekt. Det bryter ner hjärnan och skadar minnet och andra funktioner i kroppen. Ni som har varit ”utbrända” eller deprimerade förstår vad jag menar. Något annat som är negativt med förhöjda värden är att det trycker ner immunförsvaret och det leder till att vi lättare blir sjuka. Det blir helt enkelt en ond cirkel. 

Det visade sig att om ägarens halter var högre så var hundens desamma. Eftersom vi vet att kortisolhalten även ökar vid aktivitet som vid tillexempel träning eller tävling, så hade de även en aktivitetsmonitor som visade hur mycket de gjort på fritiden. Allt sammanslaget så visade det sig att hundarnas och ägarnas stressnivåer matchade läskigt bra. Hundar som tränas och tävlas mycket är de vars relation synkas mest. Antagligen för att någon som regelbundet gör saker med sin hund skapar en starkare relation och lär känna varandra bättre än de som mest bara får vara. Sedan är det viktigt att tänka på att olika individer och raser har större tendens att läsa av sin ägares känslor. I studien ingick bara vallhundar som har ett mycket stort intresse att samarbeta med människor. Vid nästa liknande studie vill forskarna undersöka ifall hundar med mindre samarbetsvilja har samma synkade kortisolhalter eller om det är stora skillnader mellan hundar som är avlade för teamwork jämt emot de som är gjorda för mer självständigt arbete, som tillexempel jakthundar. Det blir spännande att få veta mer om detta så vi kan anpassa och förbereda oss människor inför känsligheten hos våra individer. 

Vi kan göra en jämförelse med mina två hundar. De är av samma ras, men också kusiner. Ändå är de fruktansvärt olika, inte bara i detta avseende, men även i allting annat. Rusa är en väldigt trygg individ, hon är självständig men lyhörd. Hon har ett starkt behov av att tillhöra en flock, men passar in i alla sammanhang, även med nya hundar och människor. Hon registrerar och hanterar mina känslor, men på ett sätt där hon är ett stöd. Hon ligger bredvid mig och ser till att jag håller ihop, men verkar inte ta åt sig mina känslor som sina egna på samma sätt som karma. Karma blir inåtvänd och låg och håller sig snarare för sig själv. 

 

Ska jag nu få dåligt samvete för att jag har perioder av depressioner och stress? Skadar jag min hund? Sådana tankar kan lätt dyka upp när en har tendens att hamna i negativa cirklar. Men även sådana tankar påverkar ju våra hundar. Jag tror personligen hundar har svårt att förstå vad dåligt samvete och medlidande. När jag har studerat mina egna hundar har jag upplevt att de reagerar negativt på dessa känslor. Det är även något som använts, medvetet eller omedvetet, för att förstärka en läskig situation. Så att ha dåligt samvete är ju ingen önskvärd reaktion för varken hund eller ägare. Vi måste arbeta med oss själva för att komma ifrån denna onda cirkel. 

”Hundträning är mental träning” – Eva Marie Wegård

Jag kunde inte säga det bättre själv. Att äga en hund kräver att vi ser över våra egna känslor för hundens skull. Det vinner vi alla på. En ägare som jobbar med sina känslor ger inte bara en bättre vardag för en själv, det förändrar också våra hundars välmående. 

 

Källa: Artikel om studie från Linköpings universitet