Publicerad den 1 kommentar

Känslor och luktsinne – en viktig pusselbit

Har ni tänkt på att hundar faktiskt kommunicerar med lukter?

Svaret kommer säkerligen vara “Ja!” om du har erfarenhet av hur hundar kommunicerar. När vi pratar om hundträning och relationer så behöver vi verkligen gå ur vår lilla “synbubbla” och försöka föreställa oss hur det är att känna minimala doftbilder i tid och rum med nosen och kunna analysera dom. Det är omöjligt va?

Men vi vet ju att hundar kan uppfatta dofter ner till molekylnivå. Vi vet att dom kan känna skillnad på tid med nosen och vi är också rätt säkra på att dom kan lukta sig till oro och glädje (se forskningsstudier under “källor”). Dessutom har det visat sig att hundar speglar ägarnas stressnivåer och det är ju ännu ett exempel på hur mycket hundar vet om oss.

Vi vet att hundar kan lukta sig till cancer, speciella virus som Covid-19, blodsockerfall vid diabetes och säkerligen massa mer som vi ännu inte forskat kring. Varför skulle våra känslor vara annorlunda?

Vi har länge separerat psyket från det fysiska. Att vara deprimerad har setts som något annat än att bränna sig i ugnen eller bryta benet. Men egentligen så startar det liknande processer i kroppen. Allting vi är och känner styrs av hjärnan i slutändan. Det sker bland annat genom utsläpp av olika hormoner i kroppen. Bara för att nämna några:

    • Adrenalin är ett viktigt hormon som gör vår kropp redo på att fly eller kämpa mot en fara. Det betyder att det ger fysiska reaktioner som högre hjärtfrekvens, högre blodtryck, vidgade luftrör och pupiller.

 

    • Kortisolets funktion har också som uppgift att förbereda oss för att fly och prestera samt är det hormon som mest kopplas till stress. Det påverkar blodtrycket, musklerna, ämnesomsättningen och matsmältningen. Har du ett konstant höjt värde av kortisol så påverkar det hjärnan negativt, du blir orolig, får sämre minne, social förmåga och svårare att utföra och lösa uppgifter.

 

    • Oxytocin är en substans som motverkar de symtom som uppkommer vid stress. Det är väldigt svårt att mäta Oxytocin och det har därför inte undersökts på djupet inom forskningen. Men ju mer vi lär oss ser vi att hormon har positiv effekt på immunförsvaret, dämpar stress och ångest, hjälper matsmältning, andning och sömn, för att nämna några. Det har visat sig att beröring har en stor påverkan på Oxytocin och att det ger ett välbefinnande hos både ägare och hund när de myser tillsammans.

 

    • Serotoninet fungerar som signalsubstans och påverkar vårt humör och välbefinnande. Vid brist på serotonin minskas möjligheten att framföra positiva känslor till hjärnan vilket leder till bland annat depression och ångest, men otippat är det också kopplat till bland annat sårläkning.

 

    • Testosteron benämns som ett manligt könshormon men förekommer hos oss alla i olika nivåer. Det påverkar inte bara byggnaden av muskelmassan och sexlusten, men även humöret. Det kan bland annat ge ett större självförtroende, högre tendens till aggression och lägre risk för depression.

 

  • Östrogen och Progesteron, som också kallas kvinnliga könshormon, hjälper till att sänka stressen efter fara samt har en stor påverkan på serotonin, endorfiner och adrenalin. Det har visat sig att östrogenet har positiva effekter på immunförsvaret, har antiinflammatoriska effekter och ökar blodgenomströmningen i hjärnan, vilket leder till att vi blir mer skärpta. Progesteronet lugnar humöret och nervsystemet och dessa hormoner samverkar hela tiden för att hitta en balans i kroppen.

Som ni ser finns det massor av regulatorer av hur vår hjärna och kropp fungerar, både psykiskt och fysiskt. Allting hör ihop.

Men hundar har ännu fler saker som fortfarande inte förstår oss på. Jacobsons organ är ett luktorgan vi människor inte har. Vi vet mycket lite om det annat än att det har en funktion i att avläsa hormonförändringar. Hur detta fungerar och sorteras in bland alla andra signaler till hjärnan är fortfarande outforskat.

När vi då lägger ihop att hunden kan lukta sig till andra funktioner i kroppen, att även hundar har dessa hormoner, samt att de kommunicerar genom lukter. Då känns det ju logiskt att de kan lukta sig till balansen bland dessa substanser i kroppen, eller hur? 

När vi då står inför ett problem med hundmöte eller kanske är nervös inför en tävling, så behövs bara en liten sniff och hunden vet det. Känslor är svåra att kontrollera. De kommer och går. Men vi kan faktiskt påverka hur vi väljer att hantera dom. Det gör i förlängningen att vi även påverkar känslornas betydelse och förekomst.

Detta är något Karma har lärt mig extremt mycket om. Hon är en känslig hund som direkt speglar mina och andras känslor. Människor som hundar. Det gäller rädsla och osäkerhet, men också glädje och stolthet. Starka känslor är något hon kommer ihåg länge, väldigt länge. Jag önskar ibland jag kunde backa bandet. Se vad som hänt med hennes skottberördhet om jag inte reagerat så starkt på rädslan hon fick när hon med öroninflammation hörde skott under träningen. Tänk om jag kunnat vara lugn och stöttande istället för orolig och nervös?

Numer är känslor något jag jobbar mycket med hos både ägare och hund. Att vara orolig och nervös är något som lätt blir en vana eftersom negativa erfarenheter har så stark påverkan på oss. Jag vill att vi ska känna oss stolta och glada över vår relation och träning. Genom min diagnos har jag konstanta konflikter med mina känslor men har också lärt mig att hantera dom på ett mer positivt sätt. Det tar mycket energi och många alternativa tankar. Men om jag inte gör det för mig själv, så gör jag det för Karma. 

Hur lyckas du styra dina känslor i olika situationer? 

Källor:

“Interspecies transmission of emotional information via chemosignals: from humans to dogs (Canis lupus familiaris)”

“Long-term stress levels are synchronized in dogs and their owners”

“Hundars samspel med ägaren kopplat till känslighet för oxytocin”

Publicerad den Lämna en kommentar

Att visa sina svaga sidor

Jag utbildar mig konstant inom hund och har gjort det sedan jag gick i högstadiet. Ju mer jag lär mig desto mer märker jag att vi inte vet nästan någonting om hur det egentligen är. Vi har att göra med en annan art som har andra sinnen och sätt att kommunicera på. Det är såklart svårt att göra oss förstådda. Allting vi kallar hundträning är ju egentligen dialog och en lärandeprocess. Vi behöver vara uppmärksamma på vad hunden verkar förstå, analysera det som går fel, vad som händer och vad vi gjort för att det ska bli så. Det svåra är sedan att försöka hitta en lösning och lyckas förklara på ett sätt som just ens egen hund förstår.

Jag anser att det aldrig finns bara en väg att gå. Det finns inga rätt eller fel. Alla hundar och människor är olika. Alla har olika relationer och sätt att kommunicera. Enda sättet vi kan komma in på rätt väg är att prova oss fram, och ibland är det som att famla i mörkret. Ljuset i mörkret kan vara en bra vän med nya idéer eller kanske en video med nya tips att prova.

För att kunna utvecklas behöver vi visa våra svaga sidor, de situationer där det gått fel i vår kommunikation. Det är något som är riktigt jobbigt, för vi vill ju alla vara bra på det vi gör, helst perfekta. Oavsett om vi är en fantastisk hundförare med massor av erfarenhet så kommer dessa stunder då hunden förstått något helt annat än det vi försökt lära ut. Eller kanske tappar intresset att samarbeta när det blir för mycket frustration. Jag har själv råkat ut för konsekvenserna av stor besvikelse i träningen. Jag tänker alltid att problemet är mig själv och det är jag som är dålig. Problemet är att hunden inte förstår det, utan tror frustrationen är utlöst av något den gjort. Hundar kan lukta sig till känslor, det har testats (Läs mer om det) och det är något vi underskattar i vår träning. Att styra sina känslor är en konst som vi måste träna på. Steg ett är att bli medveten. Hur känner du egentligen i situationen där det uppstår problem?

För mig är det viktigt att förmedla att det inte bara handlar om sättet vi tränar på, men också på vad vi har för relation till vår hund. Jag anser att jag inte kan föra det tänket vidare om jag inte själv vågar ta tag i mina känslor och analysera mina svaga sidor för att bli bättre. Som instruktör lider jag av konstant prestationsångest. Inte bara för att jag vill göra ett bra jobb, men också för att jag känner att jag måste visa att jag kan. Det är inte lätt att stå ut i massan av instruktörer inom mitt område. Men trots det har jag valt att posta videor där det inte går som jag har tänkt. Där det har dykt upp problem som jag behöver lösa. Det är något vi inte ofta ser, vilket gör att vi tror alla andra klarar allt utan att göra fel. Det är omöjligt.

I Specialsöket är det fruktansvärt mycket som ska stämma. Det tar aldrig slut på saker att träna. Om du följer mig på sociala medier (Facebook / Instagram) vet du att varje tävling eller blindsök jag gör så upptäcker jag nya saker som inte blivit riktigt rätt. Istället för att gömma dom så hoppas jag att någon ska lära sig av dom lika mycket som jag gör. Att vi alla tillsammans kan hitta lösningar och aldrig sluta lära oss.

Jag måste hantera min prestationsångest när den dyker upp, för det gör den. Tänka på att ingen är perfekt, att vi alla lär oss hela tiden. Att mina svagheter kanske kan hjälpa någon annan. Om inte med problemlösning så iallafall med känslan att det är okej att få problem.

Idag är en sån dag då jag önskade att jag bara postade bra saker, för då skulle jag verka perfekt som hundtränare och instruktör. Kanske det är så jag behöver göra för att få fler att gå mina kurser. Men då skulle jag svika mig själv. Mitt mål är att få människor och hundar att må bättre tillsammans och ha roligt på träning och tävlingar. Ingen som tror andra är perfekta kan känna att de duger som de är. Så jag börjar med mig själv.

Den bästa känslan är ändå när vi löst ett problem, eller när vi fått någon annan att känna sig bra, trots sina svagheter. Det finns alltid bra saker att lyfta fram och problem att lösa. Jag önskar vi kan göra det tillsammans och känna oss nöjda med att vi inte är felfria.

Känslan av att få någon att känna sig bra och kunna lösa ett problem, är värt all prestationsångest i världen. Kanske kan jag inspirera någon att våga visa sina brister och sedan få uppleva känslan av att övervinna dom. Sen får vi faktiskt skryta om resultatet, det är vi värda!

Visar jag på för nära gömmorna? Kan det bli problem? Det får tiden utvisa. Tycker det är fantastiskt hur bra hon jobbar i 35 graders värme. Karma ger alltid allt, och blir det fel så är det bara för att vi inte förstår varandra. Det är okej!
Publicerad den Lämna en kommentar

#thelifeofrusa Roliga anekdoter 3

Rusa är en hund som ofta beter sig som en människa. Hon tycker om att sitta med vid bordet, hjälpa till att spela kort eller plugga. 

Men ibland undrar man. Ibland vill hon vara med så länge att hon inte orkar sitta längre. Då lägger hon sig ner, oavsett hur liten stolen är. Här nedan ser ni hennes olika lösningar på problemet. 

View this post on Instagram

Verkligen bekvämt!

A post shared by Åsah (@asah) on

View this post on Instagram

Hur kan det här vara bekvämt? #thelifeofrusa

A post shared by Åsah (@asah) on

Publicerad den 2 kommentarer

Jag är ingen robot (eller ens en hybrid).

Jag har nu gått och funderat fram och tillbaka på om jag ska skriva den här artikelserien. Men när jag tänker efter så är det kanske just därför jag borde göra det. Det är ju vad Gava Hund står för. Alla har rätt att vara sig själva, både människa och hund. 

Denna artikel kommer i flera delar. När du läst alla så hoppas jag du förstår vad detta har att göra med din träning och relationen till din hund.

Gava hund vill vara personlig. Alla är olika och har olika mål och förutsättningar. Både hundar och människor har sin egen personlighet, och den ska odlas och växa.

Tabu

Tabun kring psykisk ohälsa har ändrats lite med internet, men är fortfarande tydligt närvarande. Jag har en diagnos som osynligt påverkar mig varje dag, en lättare version av Bipolär sjukdom (den kallas “Typ 2”). 

En sjukdom är något som fysiskt eller psykiskt sätter normala funktioner ur spel. Det kan vara något dödligt, men också något som skapar lidande. Vissa sjukdomar är lättare att förstå, för det är något vi kan se med våra egna ögon. Men min sjukdom är fast i min egen hjärna, och det är bara genom att berätta som jag kan göra den verklig för andra. 

Är, eller välja att vara?

En stor del som har problem att passa in, tror jag är rädd för att få en stämpel. Det kan handla om en definition av sig själv, men också den tabu som ligger kring dessa uttryck. Oftast när vi pratar om psykisk ohälsa så säger vi “jag är bipolär” eller “jag är autist”. Vissa kanske också direkt tänker att det är något påhitt som bara är att ändra på. 

Vi är alla ledsna, trötta, arga, negativa eller rädda någon gång i livet. Det är normalt. Vi kan också vara glada, pigga, humoristiska och spralliga. Inget konstigt. 

Problemet kommer när det hindrar dig att leva ett liv som fungerar för dig och andra. Samhället är uppbyggt för en viss typ av människor. De som inte passar in slutar ofta tro på sig själva och kategorisera sig som “fel”. Tro mig, jag är en av dom.

Men är jag så, eller väljer jag att vara så?

Känsla – reaktion

Både ja och nej. Det är något som är fysiskt annorlunda med mig. I hjärnan finns det sändare och mottagare för alla meddelanden som skickas runt. Hormoner, enzymer, signalsubstanser och elektriska impulser. Alla dessa spelar in i den fantastiska mekanism som leder till våra rörelser, känslor, reaktioner och tankar. 

Fysiologiskt blir det ibland lite problem i kommunikationen i hjärnan för mig. Det blir som en motorväg till negativa eller överdrivet positiva tankar och känslor. Det i sin tur påverkar mitt beteende och hur jag uppfattas utifrån. De här sändarna och mottagarna kan vi modifiera lite med medicin, men de inverkar inte på allt. 

Känslor kommer och går. Det är ingenting vi kan styra över. Det är en överlevnadsinstinkt som gör att vi kan identifiera faror, inte gå hungriga och fungera socialt. Det vi behöver för att leva vidare helt enkelt. 

Det vi däremot kan styra över, det är reaktionen på dessa känslor. Vi kan medvetet välja att ta nästa avfart från tanke-motorvägen. Det tar kanske längre tid, och är jobbigare, men det ger också chansen att se nya vyer och upptäcka annorlunda saker. Men vi måste göra ett medvetet val. För vissa personer går det bra att stanna kvar på motorvägen. Det gör inte dessa personer illa, och inte heller andra. Men för någon med mina förutsättningar är det inte alltid säkert för en själv och andra att bara fortsätta köra för fort. 

Detta är en liknelse jag ofta använder, för mig själv och andra. Jag väljer nu mer gärna att ta avfarten. Men det som kan vara svårt att förstå är hur mycket energi det egentligen tar och hur slitsamt det faktiskt kan vara. Det syns inte utåt.

För att få en lite mer verklig bild så kan jag förklara det så här:

Jag har en disposition att känna antingen väldigt positiva eller väldigt negativa känslor i perioder. Det har vi alla. Skillnaden, tror jag, är styrkan av dessa sinnesstämningar. De tar över så det blir ett problem att leva ett normalt liv. Vissa har så starka känslor att de leder till vanföreställningar, medan de för mig är överkomliga med stark vilja. 

I dåliga perioder får jag tänka om varenda tanke jag har. Tanken går naturligt till det destruktiva. “Usch vad dåligt jag instruerade idag! Jag är sämst.” är den första känsla som dyker upp. Då får jag hitta alternativa tankar, “Ja, fast samtidigt så verkade kursdeltagarna inte så missnöjda. Dom sa faktiskt att det var ett smart tips”. För att överväga det negativa behöver jag flera positiva tankar. Energin det tar att hitta dom, för varje känsla, tror jag är svår att förstå.

Det vi ser är inte alltid det som är sant. Det vi ser modifieras också ofta utifrån våra egna känslor. Våra tankar placerar vi andras huvuden. Vad tror du att jag tänker ifall jag inte vill följa med på en middag i stan? Kanske att jag är tråkig, lat, ledsen, att jag inte tycker om dig eller inte vill göra något. Men verkligheten kanske bara är att jag det har hänt något som gör att jag är för trött för att fysiskt orka. Vi kan aldrig veta förrän vi aktivt kommunicerar. Vi behöver visa att det betyder något för oss att veta. Att det är okej att berätta.

Känslor och hundträning

När vi pratar om hundar och hundträning så utgår vi oftast från beteenden, från reaktioner i olika situationer. Men senare forskning visar inte bara att hunden kan lukta sig till våra känslor, men också att de har liknande reaktioner i hjärnan som oss. Deras hjärna reagerar också känslomässigt. Problemet är att det vi ser inte alltid speglar känslorna. Många beteenden kanske har modifierats av erfarenheter och omgivning. Kanske de till och med har modifierats efter dina känslor? 

Om vi är öppna för det, så kan vi ha en konstant kommunikation med våra hundar. De har levt med oss människor i det som nu ser ut att vara 35 000 år. De spenderar stora delar av sina dagar att analysera oss. De har sinnen som gör det möjligt att identifiera våra känslor bättre än vi nånsin kan föreställa oss. 

Just det, vi kan inte föreställa oss hur det är att vara hund. Hur ser världen ut när nosen, och inte synen, är det främsta sinnet? Hur är det att kunna lukta sig till glädje eller rädsla? För forskning har visat att hundar genom endast lukt kan identifiera rädslor hos människor. Kan lukten vara så tvetydig som vårt beteende? 

Det enda vi kan veta, är att vi inte kan veta. 

En annan värld och ett annat språk

Om vi nu vet utifrån forskning, och intelligenta gissningar, att hunden kan upptäcka våra känslor bättre än vi själva kan. Hur påverkar det då relationen till, och träningen av din hund?

Mina gissningar är att hunden känner hur vi mår, men utan att förstå varför. Förut blev jag ofta besviken när det gick dåligt på tävling. Jag gick in med känslan att jag måste visa upp mig, visa hur bra min hund är. Jag kände ett tvång att prestera, för att andra skulle kanske tycka jag var en dålig hundtränare annars. Jag behövde bekräftelse, jag var nervös och kände mig stressad. 

Vi presterade inte, hade inte rätt känsla. Jag var missnöjd med mig själv som inte tränat bra nog. Jag var misslyckad, inte hunden. Men ändå betedde sig min hund som att något var fel, både under och efter tävlingen. Efteråt grät jag. 

Men förstod hunden att jag var missnöjd med mig själv, eller kände den bara att jag var besviken? Utifrån hur jag sedan har arbetat med mig själv och mina känslor, så tror jag på alternativ nummer två. Hunden förstod inte varför jag var besviken. Det var bara ett konstaterande. 

När jag själv identifierat mina känslor och uppmärksammat hundens beteende i samband med dessa, insåg jag att jag måste ändra på mig. Vi kan inte förvänta oss att hundar, som talar ett helt annat språk och upplever världen helt annorlunda, ska förstå vad vi tänker. 

Jag valde att aktivt ändra min känsla genom att ändra mina tankar. Dom som jag faktiskt kan styra över. Det första steget var bara att bli medveten. 

Efter flera tävlingar då jag verkligen arbetat med att känna mig glad, och att kunna bryta och belöna för att visa för mig själv att det inte bara handlar om prestation. Ja, då gick det faktiskt bättre. Vi hade kul och blev ett team. 

Hur känner du när du tränar hund?

Publicerad den Lämna en kommentar

Olika perspektiv på hur vi upplever vår värld.

Något jag lärt mig av erfarenhet är att vad jag menar inte alltid uppfattas som jag tänkt. Att jag faktiskt ganska ofta inte agerat som jag trott eller hur jag har förväntats göra. 

Varje sak vi vill kommunicera har en sändare och en mottagare. Sändaren har en tanke i sitt huvud om vad de vill kommunicera och det överförs via språket. Det finns dock flera problem. 

  • Språket är inte alltid samma för alla. Varje ord kan betyda olika saker för olika människor. Det kan handla om att en har ett helt annat språk, men även infödda svenskar kan ha olika definitioner av ord. Miljö, uppväxt och utbildning kan vara några orsaker.
  • Mottagarens känslor och inställning påverkar alltid budskapet. När vi pratar med varandra ansikte mot ansikte så kan vi inte bara förmedla med kroppen hur vi menar, men också snabbt förklara om vi märker att det missuppfattas. När vi använder internet så försvinner två av de viktiga delarna och mottagarens känslor när de läser påverkar mottagandet väldigt mycket. Ifall jag upptäcker att jag tolkar något negativt, så försöker jag nu mer hitta alternativa betydelser istället för att bara reagera. Jag beskriver vad jag tänkt, sedan frågar jag rakt ut om jag förstått rätt. I de flesta fall visar det sig att jag faktiskt lagt mina egna känslor i budskapet och att det inte alls var något att oroa sig för.
  • Förväntningar och den tysta konversationen. Något jag lärt mig den hårda vägen är att så mycket kommuniceras inte alls, utan bara förväntas. Det handlar ofta om regler vi haft när vi har växt upp eller egna föreställningar om vad som är viktigt. Saker som är helt naturligt att göra och prata om i vissa familjer kanske är tabu i andra. Ibland kan det också vara förväntningar på saker som ska göras utan att behöva kommuniceras. Kanske det är något att tänka på, vad förväntar du dig utan att säga?
  • Depression och ångest påverkar alltid världsbilden och sättet att uttrycka sig. I dagens samhälle blir det vanligare att känna stark stress, ångest eller rent av bli deprimerad. När detta händer så fungerar saker helt annorlunda i hjärnan. Runt cirklar enbart negativa tankar och det känns som katastrofen är nära. Detta inre krig syns inte och en kan uppfattas som otrevlig eller lat. Så är inte fallet, kroppen lever i konstant stress vilket påverkar kroppen fysiskt. Vi är gjorda för att reagera på faror under en kortare stund, men när allting känns jobbigt så lever kroppen i konstant beredskap inför den fara våra instinkter visar kroppen. Det tär både psykiskt och fysiskt. Ibland kan en uppfattas som negativ och uttrycka sig med monoton, trött röst och obefintliga kroppssignaler. Det gör såklart att kommunikationen får en negativ klang. Istället för att tro att personen är sur på dig eller bara otrevlig, tänk efter lite extra. Kanske denna person har ett inre krig som kräver all energi att bekämpa. 

Hundens kommunikation och känslor

Om vi då utgår från att hundar har känslor. Det är ju logiskt, eftersom de är sociala djur och behöver kommunicera för att överleva. Men det som händer är samma som hos människor. Vi lär oss genom vår familj och omgivning hur vi förväntas bete oss, men också hur vi kan få fram vad vi känner och behöver. Hur får hunden den respons den vill ha? Hur behöver den kommunicera för att vi ska lyssna? (kolla bara på denna hund som får lära sig kommunicera på vårt språk! : https://www.instagram.com/hunger4words/)

Det är ju såklart olika! Med människor har vi ju ändå ett liknande språk att använda och kan förklara saker på ett annat sätt än hundarna. Här handlar det om en kommunikation mellan olika arter. Vi har olika förutsättningar till att kommunicera från början. 

Som ni förstår så skapar detta massa missförstånd. Vi utgår så gott som alltid från hur vi själv skulle se på saker. Bara att vi kallar det “se på saker” visar ett mänskligt perspektiv. Hur skulle vi nånsin kunna tänka oss hur det är att leva i en värld där det är dofter som ger oss mest information? Vi utgår från vad vi skulle känna var naturligt, trevligt, obehagligt eller hemskt. (Lars Fält skriver lite om detta i ett blogginlägg: https://swecani.blog/artiklar/radsla-gar-inte-att-se/ ). 

Vi kan analysera hur de beter sig från vad vi observerat på deras beteende, men om jag utgår från mig själv så beter jag mig inte alls alltid som jag känner. Att ändra sitt beteende är ett enkelt sätt att få det gensvar jag letar efter, eller bara ett sätt att fungera trots ett stort krig i hjärnan. Det kan vara medvetet eller omedvetet. 

“När vi pratar om vad hunden känner kan det inte bli mer än, förhoppningsvis, begåvade gissningar” som Lars Fält så passande poängterar. Det enda vi kan veta, är att vi inte kan veta.

Publicerad den Lämna en kommentar

Hundars självkännedom

Idag började jag en online kurs av Viktoria Stilwell “Inside Your Dog’s Mind”. Jag tänkte att jag kanske kunde fördjupa mina kunskaper i hur hundens medvetande fungerar. En del av kursen heter “How do we know what dog’s are thinking?” och där diskuteras vad som forskats fram kring hundens självkännedom. 

Det som refereras till är olika studier som gjorts på flera djurarter. Det handlar framförallt om “The mirror test”. Det betyder att forskarna undersöker om djuren förstår att de är de själva som de ser i spegeln. Hundarna verkar uppleva spegelbilden som en annan hund som de försöker leka med eller skrämma bort. Det är kanske något ni själva har uppmärksammat nångång eftersom det ser fantastiskt roligt ut. Men så visade det sig även i studierna; hundarna förstod inte att det var dom själv i spegeln.

Men betyder det att hundar inte har någon självkännedom alls? 

Jag tänker att vi alltid baserar våra test på hur vi människor fungerar och vad som är intelligens och medvetande för just oss som art. När vi utgår från oss själva så är det inte konstigt att vi inte förstår hundar och andra djur. Vi fungerar ju inte alls på samma sätt. Vi må ha hjärnor, organ, muskler och ben som liknar varandras, men vi använder dom på mycket skilda sätt. 

Luktsinnet är ett av de sinnen som jag tror vi människor har svårast att förstå. Hur är det ens möjligt att lukta sig till känslor? Hur mycket lukter finns egentligen och hur kan de sortera mellan alla dessa? Jag skrev i mitt inlägg om hundens luktsinne att hunden har ett luktorgan som vi bara kan gissa vad det är till för. Det troligaste är att det har att göra med sexualitet och reproduktion. Det måste betyda att lukten är oerhört viktig för hundens fortplantning. Vi människor tenderar däremot att använda synen i störst utsträckning och det är antagligen därför spegeltestet är utformat efter arter som har en liknande kognition som oss. Redan vid låg ålder börjar vi intressera oss för vad vi ser i spegeln och testar oss fram till att bli medvetna om att spegelbilden egentligen är oss själva. Men om vi ser till hundens egenskaper för överlevnad och fortplantning, så passar inte spegeltestet in i ramen för vad som är viktigt för en hund. 

Några tester har också gjorts där hundars markeringsmönster har studerats. Bland annat om hur de reagerar på sin egen lukt i jämförelse med andra. Det som observerades var att hundarna tenderade att intressera sig mindre för sin egen lukt och inte urinera över den i samma utsträckning. Detta hävdar dock Nigel Barber handlar om att alla djur som markerar revir känner igen sin egen lukt. Men han säger också att detta inte är exakt vad “självkännedom” är. Det är här jag har lite svårt att relatera. Jag menar, om de känner igen sin egen lukt så måste de ju vara medvetna som att den lukten handlar om dom själva. De borde kunna utläsa var de är i fortplantningscykeln och allting annat som vi inte har nån aning om att det finns i luktbilden. Hur kan vi jämföra självmedvetenhet hos ett djur som vi inte har någon aning om hur de egentligen ser världen?

Jag vet inte om ni själva har uppmärksammat att de flesta valpar och unga hundar har dålig koll på sina bakben. När de ska klättra upp på något så använder de i första hand frambenen. När det inte fungerar så kan de bli medvetna om att de behöver använda bakdelen också. Så på något sätt måste de ju bli medvetna om sin egen kropp, annars skulle de ju inte kunna lära sig använda bakbenen på ett annat sätt än vad som kommer helt naturligt. Olika individer har såklart olika lätt för att använda bakbenen, men generellt blir de bättre om det tränar på detta (genom övningar i bakdelskontroll). 

Människor är vid spädbarnsstadiet inte heller medvetna om vad spegelbilden reflekterar. Det är något de lär sig senare när de börjar intressera sig för vad de ser. Det lär betyda att barnets medvetandegrad också ökar med ålder och erfarenhet. Vi intresserar oss däremot för helt olika saker än hundarna. Så deras självkännedom måste vara mycket viktigare när det gäller dofter än om de har snygga ögon eller häftig färg. 

När vi tänker att hundar härstammar från vargen, så varierar inte utseendet alls på samma sätt som till exempel fåglar. Det visar en del på att färgen inte är lika viktig i fortplantningssyfte som för vissa andra arter. Däremot så dreglar hanhundar när de känner en kissfläck och det är lukten som leder den till sin potentiella partner. Det är faktiskt vi människor som medvetet har format hundarnas utseende, för det är vad som är viktigt för oss. 

Det finns helt enkelt inga tester som vi kan göra för att förstå hundens självmedvetenhet, utan vi får utgå från att det är svårt att överleva utan att vara medveten om jaget på ett eller annat sätt. Eller ska vi se det som att vårt sätt att vara självmedveten är det enda rätta? 

 

Källa: “Are dogs Self Aware?” – Nigel Barber Ph.D.

 “Inside Your Dog’s Mind” – Viktoria Stilwell.

Publicerad den Lämna en kommentar

Det enda jag vet…

..är att vi knappt inget vet.

Det viktigaste jag har lärt mig under alla år jag har jobbat med hund, det är att vi kan tro, men inget veta. Vår relation till hundar förändras ju mer vi lär oss. Det har vi sett genom historien. Men vad är det som säger att vi vet något nu?

Ju mer erfarenhet jag får, desto mer inser jag att hundens universum är så mycket större än vi kunnat föreställa oss. Det har varit lätt för mig tidigare att slänga mig in i en debatt om hundhållning eller hundträning och verkligen trott på min sak. Jag kände att jag hade rätt, och det andra saker stämde inte med min bild. Men ju längre jag velat förstå hundar, desto mer har jag märkt att jag inte kan säga precis vad som är rätt och fel (så länge hundarna inte skadas fysiskt eller psykiskt såklart). Olika raser har länge avlats för olika ändamål och det har också gjort att de behöver olika träningssätt för att de ska må bra och kunna passa in i samhället. Det går inte att jämföra en polishund med en sällskapshund när det gäller egenskaper och mentalitet. Vi måste inse att en hund även kan vara ett vapen och göra stor skada på både människor och djur, om de har det i generna (här är ett exempel). Så länge vi behöver använda hundar i tjänst så som polishund eller vakthund så kommer dessa egenskaper bevaras. De behövs för att hunden ska klara sitt arbete.

Jag vet inte om ni har tänkt på att andra människor faktiskt också är ett mysterium. Vi lever tillsammans och har ett gemensamt språk, men ändå missförstår vi varandra hela tiden. Vi startar krig och plågar varandra psykiskt och fysiskt. Eller så är vi bara inne i vår egen bubbla och det annorlunda tar vi inte i. Hur utvecklat vårt språk än är så kan vi aldrig se världen exakt ur någon annans ögon. Det lättaste vi kan göra är att utgå från oss själva. Våra känslor styr vad vi tror att andra tänker. Har du varit med om att du tror någon är arg på dig men det visade sig att dom hade en dålig dag? Har du någonsin varit i en diskussion med någon där ni upptäckt att orden har olika innebörd för olika personer? Språk, kroppsspråk och erfarenheter varierar mellan oss alla, och ändå har vi alla den anatomi som gör oss till människor. Det går inte att förstå varför vissa människor gör det dom gör om en inte går utanför sig själv och verkligen lyssnar och vill förstå. 

Med det i bakhuvudet så kan vi också se på hunden med en nyfikenhet och öppenhet. Kanske kan vi lära oss något nytt. Vi har att göra med en annan art, med annan anatomi och andra instinkter. Om vi då inse att vi inte ens kan förstå andra människor, så kan vi bara tänka oss hur mycket vi missförstår våra djur. Vi projicerar lätt våra egna tankar och känslor på hunden. 

Vi kan lära oss så mycket som möjligt om hundens signaler genom att studera det som redan upptäckts, och sedan observera hur de beter sig mot varandra. Hur visar hunden att den är stressad, rädd, arg? Hur svart-vitt behövs för att just denna individ ska klara vara en del av vårt samhälle?

 

Jag inser därför att om någon tycker dom kan allt, då kan dom oftast väldigt lite. Sen ifrågasätter jag hela tiden mig själv på gott och ont. Är vi verkligen kapabla till att förstå våra hundar? 

Tänk därför efter vilken ras du köper när du väljer hund. Eftersom egenskaper är ärftliga finns en stor erfarenhet bakom om de olika raserna. Vilka egenskaper kan du klara av med det liv du lever? Var lever du och vilka behov har just denna hund? Är det stora skillnader på individer även inom rasen? Hur mycket tid är du villig att lägga ner på att träna en hund med egenskaper som kanske inte passar in? Tänk på att din hund ska leva med dig i många år. Var inte rädd för att fråga och studera. Var inte heller rädd för att själv känna efter. Mår din hund bra i den miljö du bor? Om inte kanske den mår bättre hos någon annan. Vi har ett ansvar mot både samhället och hundarna att få livet tillsammans att fungera. 

Vi får göra fel, vi lär oss nya saker hela tiden. Det viktigaste är att vi hela tiden ser framsteg i vår träning och att vi känner efter vad som passar i just det liv vi lever. Går det åt fel håll så får vi prova något annat. Kanske kan jag hjälpa dig att förstå din hund för jag har träffat fler individer av olika raser. Kanske har jag ett verktyg i min låda som du inte skaffat ännu? 

Om du inte känner dig trygg hos mig får du gärna säga det. Då kanske jag kan rekommendera någon annan som kan hjälpa dig bättre. Jag strävar efter att ni ska må så bra som möjligt i era liv tillsammans! 

Publicerad den Lämna en kommentar

Sådan matte, sådan hund?

Ibland har vi ett speciellt band till hundar som är extra starkt. Då frågar jag mig hur vi egentligen blev så lika? 

Jag och karma har båda problem med öronen. Karma blir allergisk och får sår i öronen med svamp. Hon är dessutom allergisk mot svampen hon får, så det är en ond cirkel. Men jag har också problem med öronen. Jag får excem och med det kommer tinnitus och vax. Denna gång så fick vi en boost precis samtidigt. Är vi allergisk mot samma sak? 

Sen är det ju personligheten också. Vi har våra berg och dalar. Vi är extremt lättmottagliga för varandras varandras känslor. Det är svårt att vara en känslostyrd människa med en känslig hund, men samtidigt gör det att vi utvecklas tillsammans. Jag måste verkligen träna på att kontrollera mina känslor och stödja henne när hon känner sig nere. Jag måste mota bort stress och dåligt samvete. Jag får inte tycka synd om henne. Hon snappar upp alla såna känslor direkt och reagerar på liknande sätt. Är det för att jag läser in mina känslor i hur hon agerar? 

Nu har det kommit nya rapporter som visar att hundar faktiskt tar efter sina ägares stress. Forskare på Linköpings Universitet mätte både hundar och ägares kortisolhalter i hårstrån under flera månaders tid. Kortisol kallas “stresshormon” och ökar vid till exempel aktivitet eller depressioner. Det är helt enkelt vad det kallas, ett hormon som ökar i stressiga situationer. Kortisol behövs för att reglera många funktioner i kroppen, men vid för höga eller för låga värden så kan det skapa problem. En kortare förhöjning i halterna gör faktiskt så att vi kan tänka och handla snabbare. Den är till för att hantera situationer då vi är i fara och behöver våra sinnen för att skydda oss. Men långvariga ökade halter har motsatt effekt. Det bryter ner hjärnan och skadar minnet och andra funktioner i kroppen. Ni som har varit “utbrända” eller deprimerade förstår vad jag menar. Något annat som är negativt med förhöjda värden är att det trycker ner immunförsvaret och det leder till att vi lättare blir sjuka. Det blir helt enkelt en ond cirkel. 

Det visade sig att om ägarens halter var högre så var hundens desamma. Eftersom vi vet att kortisolhalten även ökar vid aktivitet som vid tillexempel träning eller tävling, så hade de även en aktivitetsmonitor som visade hur mycket de gjort på fritiden. Allt sammanslaget så visade det sig att hundarnas och ägarnas stressnivåer matchade läskigt bra. Hundar som tränas och tävlas mycket är de vars relation synkas mest. Antagligen för att någon som regelbundet gör saker med sin hund skapar en starkare relation och lär känna varandra bättre än de som mest bara får vara. Sedan är det viktigt att tänka på att olika individer och raser har större tendens att läsa av sin ägares känslor. I studien ingick bara vallhundar som har ett mycket stort intresse att samarbeta med människor. Vid nästa liknande studie vill forskarna undersöka ifall hundar med mindre samarbetsvilja har samma synkade kortisolhalter eller om det är stora skillnader mellan hundar som är avlade för teamwork jämt emot de som är gjorda för mer självständigt arbete, som tillexempel jakthundar. Det blir spännande att få veta mer om detta så vi kan anpassa och förbereda oss människor inför känsligheten hos våra individer. 

Vi kan göra en jämförelse med mina två hundar. De är av samma ras, men också kusiner. Ändå är de fruktansvärt olika, inte bara i detta avseende, men även i allting annat. Rusa är en väldigt trygg individ, hon är självständig men lyhörd. Hon har ett starkt behov av att tillhöra en flock, men passar in i alla sammanhang, även med nya hundar och människor. Hon registrerar och hanterar mina känslor, men på ett sätt där hon är ett stöd. Hon ligger bredvid mig och ser till att jag håller ihop, men verkar inte ta åt sig mina känslor som sina egna på samma sätt som karma. Karma blir inåtvänd och låg och håller sig snarare för sig själv. 

 

Ska jag nu få dåligt samvete för att jag har perioder av depressioner och stress? Skadar jag min hund? Sådana tankar kan lätt dyka upp när en har tendens att hamna i negativa cirklar. Men även sådana tankar påverkar ju våra hundar. Jag tror personligen hundar har svårt att förstå vad dåligt samvete och medlidande. När jag har studerat mina egna hundar har jag upplevt att de reagerar negativt på dessa känslor. Det är även något som använts, medvetet eller omedvetet, för att förstärka en läskig situation. Så att ha dåligt samvete är ju ingen önskvärd reaktion för varken hund eller ägare. Vi måste arbeta med oss själva för att komma ifrån denna onda cirkel. 

“Hundträning är mental träning” – Eva Marie Wegård

Jag kunde inte säga det bättre själv. Att äga en hund kräver att vi ser över våra egna känslor för hundens skull. Det vinner vi alla på. En ägare som jobbar med sina känslor ger inte bara en bättre vardag för en själv, det förändrar också våra hundars välmående. 

 

Källa: Artikel om studie från Linköpings universitet