Kategori: Forskning

Publicerad den av — 2 kommentarer

Vittring och tidsperspektiv

Något som jag tycker är fantastiskt spännande är att hundar kan känna ett tidsperspektiv på alla dofter. Dom kan känna att “här har det varit något för si och så länge sen” eller “här är något just nu”. Det är ju något som vi inte alls är lika bra på, vi kan så klart med hjälp av ögonen hitta tecken på att någon varit där, med synliga spår och så vidare. Men det är långt så avancerat som hundens tidsuppfattning när det gäller vittring.

Allting som kommer i kontakt med syre börjar brytas ner. Det kan vi se på att järn rostar till exempel. Detsamma gäller för dofter, eftersom det också bara är molekyler, men molekyler vi inte kan se, utan bara lukta oss till. Är något fortfarande kvar på platsen (sök) så avger det hela tiden nya doftmolekyler, medan om något varit där tidigare så bryts lukten ner mer och mer tills den helt försvinner (spår). Vi vet ju att hundar kan ta imponerande gamla spår. Tänk vilken liten doftbild som måste finnas efter en vecka eller en månad? Det går inte att föreställa sig.

Visste ni att hunden kan riktningsbestämma ett spår på bara 5 steg? (Källa: SWDI) Det betyder alltså att den kan känna tidsskillnad på bara några sekunder. Det är klart att för överlevnadens skull så är det ju viktigt att kunna veta i vilken riktning middagen har gått, annars svälter man. Jag förstår varför hunden samarbetat med hunden så pass länge som det nu uppdagats. Vi kompletterar varandra väldigt bra med våra olika sinnen.

Det här med tidsperspektiv är något som jag inte reflekterade så mycket över när det gäller söket, förrän jag gick kursen på “School of Canine Science“. Det är något som vi alla som spårat med våra hundar är medvetna om, vi använder ju “liggtid” där vi medvetet låter spåret få åldras i en viss tid. Då kan vi också träna in mellan vilket spann vi vill att hunden ska ta spåren. Men varför har jag inte tänkt så mycket på detta när det gäller söket? Jo, för jag trodde det handlade om koncentration, det vill säga att biten ju är kvar, så då har den en större koncentration av doftmolekyler, och det stämmer ju också såklart. När jag började tänka på hur man kan träna hunden att bara markera där det faktiskt finns kong, inte där det är spår av kong, så känner jag att jag fick en mycket säkrare hund.

Det som var intressant med detta var ju att jag inte tränat på detta sätt tidigare, det vill säga, inte lärt in något tidsperspektiv (trodde jag). Men när jag sedan började med på att bara markera bitar som är på plats, så märkte jag att hon markerade doftspår upp till några minuter gamla. Så jag hade visst lärt in ett tidsperspektiv, bara utan att vara medveten om det. Jag har nu tränat om det så att hon inte ska markera annat än helt färsk vittring (dvs, kongbiten själv). Problemet för Karma är att hon, när hon blir frustrerad, kan återgå till att markera “gamla gömmor”. Men det blir ju också en hjälp att se när hon inte förstår vad jag vill. Allt har för- och nackdelar.

Hur länge tar det att gå 5 steg? På så lång tid kan hunden känna skillnad på doften, så det är också vad jag accepterar under träningen. Nackdelen med denna träning är dock att väldigt liten doftbild (mikrobitar) verkar ha väldigt lika lukt och därför blir det möjligtvis svårare att känna skillnad på mikrobitar och ingen kong alls. Iallafall när vi tar bort en bit och sedan kör igen inom 1 minut (så som övningen ser ut för inlärning av detta). En fördel med detta sätt är också att det blir lätt att träna fler pass på samma ställe, och man behöver inte vara riktigt lika noga med om man råkar ta med en kong nånstans. Dock gäller det att vara försiktig om du jobbar inför tjänst, för detta kan som sagt ha lite negativa effekter på extremt små mängder ämne, så hör med din utbildare om det kan påverka ert arbete negativt. Inför tävling är det dock inga problem alls!

Detta är något jag nu mer lär ut på mina kurser, och det är en väldigt rolig övning som verkligen visar hur fantastisk hunden är!

Sen kan vi prata om tidsperspektiv ur en annan synvinkel också. När vi jobbar med Kong i Specialsöket så försöker vi skapa en så ren doftbild som är möjligt, men som ni förstår så blir den aldrig riktigt ren så länge vi har varit i närheten av den. Om vi väntar under en längre tid (kanske en månad) innan vi söker igenom det tänkta området, så kommer du märka om hunden verkligen förstår vilken doftbild den söker efter. Som vi oftast tränar tror jag dom förstår: Människas lukt + Konglukt är det vi letar efter. När jag provade att söka på väldigt gamla gömmor så upptäckte jag att Karma blev osäker, så då började jag om och markera hittandet av ämnet, utan markering till att börja med. Nu har hon också den doftbilden i hjärnan. Det här var spännande på en tävling som jag var på där Karma hittade en bit som legat i kanske 1 år (när det gäller anordningen av banan är det lätt hänt att man missar en liten Kongbit som varit där så länge, men jag råkade i detta fall se biten när hon markerade).

Här nedanför finns en film på vår träning nyligen. Det är en hel del saker jag upptäckt att jag glömt träna på! Denna video har ingenting bortklippt, utan jag har bara lagt ett förtydligande över var gömmorna ligger.

Planering:

Vad ska jag träna på?

  • Att träna på att hitta i behållare utan att försöka gräva sig fram till källan.
  • Att träna på att markera där doften sprids ut genom tex. springor
  • Träna på “fortsätt jobba”.
  • Att träna på tidsperspektiv genom att göra två sök efter varann där jag byter plats på gömmorna.

Hur ska jag göra detta?

  • Klicka snabbt vid minsta markering, och om jag märker svårigheter klickar jag direkt hon är i närheten av området där doftbilden är som störst (Jag kan ju inte veta, men jag gissar att det kommer ut mer molekyler i springor och håligheter).
  • Säga “fortsätt” när hon markerat en gömma, och även om hon återgår till en gömma hon redan tagit. Om det blir för svårt så säger jag “fortsätt” och visar på någon annanstans (dock utan avbrott för omstart).

Utvärdering:

Pass 1

  • Ser att jag kanske för ofta visar på där det finns gömmor efter “fortsätt-hjälpen”, kan det påverka?
  • Jag måste träna på att ha leksaker i lådor eller andra ställen. Hon vill fiska upp en fleecefläta. Jag kollar dock alltid så det inte finns någon kongbit där hon visar (detta var ju dock ingen markering, men ändå). Har ju hänt att jag glömt en nånstans.

Pass 2

  • Valde lägga en i golvet så hon inte ska lära sig att bara söka av behållarna
  • Hon markerar en gammal gömma. Skulle jag kanske ignorerat som jag gör när jag tränar “tidsperspektiv”? Kändes oavsett inte helt rätt hur jag reagerade där.
  • På plåtskåpet hade jag bestämt att klicka ganska snabbt eftersom det kändes som en ganska tät öppning och hon hade problem med det i förra passet. Jag tänkte den nog kunde va svår.
  • Hon klarar inte att hitta och markera i en skokartong (what?). Så där måste jag ha slarvat med träningen. Dags att ta tag i det nu då.
  • Valde att kalla in istället för att “tvinga” henne att hitta eller hjälpa henne. Då tänkte jag att jag undviker frustration och felbeteenden som krafs och förstörelse.

Som ni ser på videon så finns det massa saker att jobba med! Jag skäms inte för att det inte alltid går som jag har tänkt, utan jag upptäcker nya saker som jag behöver träna på (och i specialsök är det ju alltid något!!).

Att filma, diskutera, utvärdera och planera nästa pass är viktigt när vi tränar hund, oavsett hur vi gör det.

Det enda vi kan skylla på när något går fel är “Jag har tränat för lite på detta”!

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Strategier och att byta strategi

Det finns 1000-sätt att träna hund.

De som tränar hundar inför tjänst utgår alltid från någon form av stegringsplan där varje övning är tydligt utmarkerad med antal försök och test för att öka till nästa steg. Planen är samma för alla och en mycket effektiv modell när man arbetar med hundar. Att vara så strukturerad gör att det blir mindre problem på vägen, men är det verkligen kul att träna om vi hela tiden är rädda för att göra fel? När en tränar med stegringsplan är det viktigt att vara strukturerad och metodisk och det är inte alltid vi hobbyhundtränare lever i exakt samma verklighet med samma tid och förutsättningar. 

Olika människor med olika hundar 

Tjänstehundar är noga utvalda och framavlade för olika egenskaper som passar just det dom ska arbeta med. Vi tränar våra familjemedlemmar, och våra hundar är utvalda efter andra kriterier. Dom ska framförallt passa in i våra liv och prestationer på tävling kommer i andra hand. Våra hundar kanske inte har samma intresse för belöningarna, kanske är dom osäkra eller har svårare att förstå oss. Det kanske är vår första hund eller så är vi i början av vår resa inom hundträningsvärlden. Det kommer dyka upp problem och det är okej att göra misstag! 

Misstagen kanske leder till några beteenden vi inte hade med i vår målbild när vi började. Hunden har helt enkelt missförstått vad vi ville. Det är inte hela världen, du behöver inte känna dig fel, utan vi behöver fundera och byta strategi. 

Det enklaste sättet att förklara vad jag menar är genom att visa hur jag själv tänkt.

Fritt följ: ett exempel

Jag har tränat mycket att följa en godis och vara noga med belöningsplaceringen. Jag vill att hunden ska få ett stort intresse för den punkt som gör att hen hamnar i rätt position. Detta är något jag hjärntvättar. Problemet som uppstår är att handen då blir intressant. Hur ska jag få bort det? 

Jag väljer att göra omvänt lockande på utsidan, men fortfarande belöna på samma punkt. Det kan leda till att hunden blir lite svajig i positionen eftersom den koncentrerar sig så mycket på att inte ta godiset. Kanske jag blir onaturlig i mitt framförande? Hur kan jag lösa det?

Jag kan träna mig på att röra handen naturligt på utsidan om hundens huvud utan att den tappar kontakt. Det gör jag i utgångsposition till att börja med så jag inte förstärker den svajande positionen.

Sedan är det dags att ta bort omvänt lockande handen, det är lätt att fastna i den hjälpen. När jag inte längre har godis med omvänt lockande så kan hunden igen koncentrera sig mer på positionen men har förhoppningsvis fått bort intresset för handen. Så kommer jag vidare. 

Men helt plötsligt så har du kanske en hund som är supertaggad och hamnar för långt fram. Ja, då kanske det är dags att ändra belöningspositionen genom att tillexempel låta hunden gå bakom ryggen och ta belöningen från höger hand. 

Det gäller hela tiden att utvärdera de små detaljerna och tänka ut hur det är möjligt att rätta till det hela. Absolut, beteendet kanske kommer upprepas i senare skede ifall det har gått lång tid innan det upptäcktes. Men det är också okej. Vi behöver inte vara perfekta hela tiden. 

Jag har en rad strategier som jag funderar över, vad kan det dyka upp för negativa konsekvenser av det valda sättet att träna. Kan jag ha någon plan redan i förväg för att rätta till dessa om de eventuellt dyker upp? Det är mycket viktigt att faktiskt tänka igenom och utvärdera sin träning. På så sätt fastnar du inte i något som kan leda till problem. 

Filma gärna och titta på om det är något du gör med kroppen, eller om du kan se hur hunden agerar på dina metoder. Filmerna är inte till för andra att titta på, utan för dig själv att komma vidare i träningen.

Det finns inga rätt och fel, det finns för- och nackdelar. Alla saker i denna värld har minst två sidor och massa gråskala där emellan. 

Lycka till med träningen! 

 
Publicerad den av — Lämna en kommentar

Markeringar – beteende och kontroll

Det finns många typer av markeringar i Specialsök, och massor av sätt att lära in dessa. Men det finns några saker som kan vara värt att tänka på.

Jag anser, som med all hundträning, att det inte finns några rätt och fel, men snarare för- och nackdelar. I specialsök ska hunden identifiera olika ämnen och det påverkar såklart de bra och dåliga sidorna. 

Typ av markering

Internationellt är sittmarkering med fokus det vanligaste sättet att markera inom Specialsök. I vissa instanser till och med den enda godkända markeringen. Det är en stabil och tydlig markering. Men så kom jag in på en ganska nyligen publicerad forskningsartikel kring markeringsbeteende och tillförlitlighet i söket. Det visade sig att olika beteenden hade inverkan på antalet rättmarkerade cancerprov. Detta blev ju genast intressant! 

Avstånd från gömman

Specialsökshundar används på så många områden att det är svårt att räkna upp. De söker allt från cancer till sprängmedel eller narkotika. Alla ämnen har olika egenskaper och giftighet. Vissa ämnen är helt säkra för hunden att sniffa på utan problem, medan det med andra är viktigt att minimera kontakten. Ämnen som har en stark doftbild och dessutom är av större mängd är lättare för hunden att identifiera med säkerhet. I andra fall, som med cancerhundar, är doftbilden väldigt komplex och hunden måste analysera mycket för att det ska bli rätt. Det, i sin tur, gör att markeringsbeteendet borde vara olika. 

I artikeln visade det sig att de som har sittmarkering spenderar lika lång tid vid varje doft och snabbt identifierar doften för att sedan dra sig undan från doften. Dessa hundar visade sig inte ha samma säkerhet i identifieringen av cancercellerna. Den andra typen av markering som studerades var stående frysmarkering med närhet till källan. 

I söket efter cancer är det viktigt med noggrannhet. Hunden inte bara ska välja bort alla lukter runt omkring, men också människodoft samt skilja mellan godartade och elakartade tumörer. Som ni förstår så är det väldigt liten skillnad på dessa substanser. 

Det visade sig att hundar med frysmarkering hade större andel korrekta identiferingar, men de spenderade också längre tid vid de prover som var rätt. När de markerade hade de hela tiden chans att sniffa in mer av ämnet och kunde därmed analysera under längre tid. Forskarna antog att det var detta som ökade säkerheten hos hundar med denna markering. 

Studien var liten, men det uppvisade ändå tydlig trend i hur markeringsbeteendet påverkade i just denna typ av sök. Däremot så fungerar sittmarkeringen utmärkt på andra ämnen som hunden kan vara känslig för. Då vill vi ju inte att dom ska vara nära längre än nödvändigt. 

Kontroll innan markering och återgång till gömman.

När vi tränar specialsök inför tävling så har vi ju inget farligt ämne att jobba med. Sporten är under utveckling och vi vet inte exakt hur markeringarna kommer dömas när sporten väl blir officiell.  Eftersom det visat sig att olika beteenden passar när hunden ska identifiera ämnet. Sporten ska vara en provform för tjänstehundar  inom olika verksamheter (och vanliga hundekipage såklart!) så kan inte typen av markering bedömas. Men jag är lite inne på att det är bra att lära hunden att kontrollera källan. 

Det är lite omdiskuterat ifall vi ska låta hunden gå tillbaka till en gömma vid inlärning av markeringen eftersom det lätt kan bli blindmarkeringar. Hunden är inte noga och bara chansar dom andra gångerna de återgår till gömman. Jag kan se denna nackdel, men har insett att den går att överkomma genom att vara noga med att hunden alltid måste lokalisera källan igen innan den får göra om markeringen. Sedan har jag ett kommando för att “gömman är död” och då ska vi lämna den och söka vidare. Effekten av detta är att jag har fått lätt att träna markeringar effektivt eftersom jag inte behöver göra en ny gömma för varje tillfälle, men att hundarna också verkligen kontrollerar källan. Det ska finnas en Kongbit där för att markering ska vara på sin plats. 

Min hund Rusa älskar att markera, eller göra egna beteenden generellt. Hon är “smart-lat” och försöker alltid kolla om det lönar sig att göra det enkelt. I början chansade hon massor och markerade lite här och var. Men när jag sedan började med att vara noggrann med en ny lokalisering så har alla felmarkeringar försvunnit. Hon fuskar inte och försäkrar sig gång på gång att biten faktiskt ligger där. Att träna med störning från gamla gömmor är ett effektivt sätt att verkligen få hunden att analysera doftbilden, men det är ett ämne vi kan diskutera en annan gång. 

Vad jag kom fram till i mina egna tankar är att sittmarkering med fokus må vara supersnyggt, men det är inte helt fel med kontrollerad frysmarkering heller. Och jag älskar ju Karmas lilla dans. 

 

Källa:

Forskningsartikel: Skillnader på markering för hundar som söker efter cancerceller. Klicka för att läsa mer. 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Hundars självkännedom

Idag började jag en online kurs av Viktoria Stilwell “Inside Your Dog’s Mind”. Jag tänkte att jag kanske kunde fördjupa mina kunskaper i hur hundens medvetande fungerar. En del av kursen heter “How do we know what dog’s are thinking?” och där diskuteras vad som forskats fram kring hundens självkännedom. 

Det som refereras till är olika studier som gjorts på flera djurarter. Det handlar framförallt om “The mirror test”. Det betyder att forskarna undersöker om djuren förstår att de är de själva som de ser i spegeln. Hundarna verkar uppleva spegelbilden som en annan hund som de försöker leka med eller skrämma bort. Det är kanske något ni själva har uppmärksammat nångång eftersom det ser fantastiskt roligt ut. Men så visade det sig även i studierna; hundarna förstod inte att det var dom själv i spegeln.

Men betyder det att hundar inte har någon självkännedom alls? 

Jag tänker att vi alltid baserar våra test på hur vi människor fungerar och vad som är intelligens och medvetande för just oss som art. När vi utgår från oss själva så är det inte konstigt att vi inte förstår hundar och andra djur. Vi fungerar ju inte alls på samma sätt. Vi må ha hjärnor, organ, muskler och ben som liknar varandras, men vi använder dom på mycket skilda sätt. 

Luktsinnet är ett av de sinnen som jag tror vi människor har svårast att förstå. Hur är det ens möjligt att lukta sig till känslor? Hur mycket lukter finns egentligen och hur kan de sortera mellan alla dessa? Jag skrev i mitt inlägg om hundens luktsinne att hunden har ett luktorgan som vi bara kan gissa vad det är till för. Det troligaste är att det har att göra med sexualitet och reproduktion. Det måste betyda att lukten är oerhört viktig för hundens fortplantning. Vi människor tenderar däremot att använda synen i störst utsträckning och det är antagligen därför spegeltestet är utformat efter arter som har en liknande kognition som oss. Redan vid låg ålder börjar vi intressera oss för vad vi ser i spegeln och testar oss fram till att bli medvetna om att spegelbilden egentligen är oss själva. Men om vi ser till hundens egenskaper för överlevnad och fortplantning, så passar inte spegeltestet in i ramen för vad som är viktigt för en hund. 

Några tester har också gjorts där hundars markeringsmönster har studerats. Bland annat om hur de reagerar på sin egen lukt i jämförelse med andra. Det som observerades var att hundarna tenderade att intressera sig mindre för sin egen lukt och inte urinera över den i samma utsträckning. Detta hävdar dock Nigel Barber handlar om att alla djur som markerar revir känner igen sin egen lukt. Men han säger också att detta inte är exakt vad “självkännedom” är. Det är här jag har lite svårt att relatera. Jag menar, om de känner igen sin egen lukt så måste de ju vara medvetna som att den lukten handlar om dom själva. De borde kunna utläsa var de är i fortplantningscykeln och allting annat som vi inte har nån aning om att det finns i luktbilden. Hur kan vi jämföra självmedvetenhet hos ett djur som vi inte har någon aning om hur de egentligen ser världen?

Jag vet inte om ni själva har uppmärksammat att de flesta valpar och unga hundar har dålig koll på sina bakben. När de ska klättra upp på något så använder de i första hand frambenen. När det inte fungerar så kan de bli medvetna om att de behöver använda bakdelen också. Så på något sätt måste de ju bli medvetna om sin egen kropp, annars skulle de ju inte kunna lära sig använda bakbenen på ett annat sätt än vad som kommer helt naturligt. Olika individer har såklart olika lätt för att använda bakbenen, men generellt blir de bättre om det tränar på detta (genom övningar i bakdelskontroll). 

Människor är vid spädbarnsstadiet inte heller medvetna om vad spegelbilden reflekterar. Det är något de lär sig senare när de börjar intressera sig för vad de ser. Det lär betyda att barnets medvetandegrad också ökar med ålder och erfarenhet. Vi intresserar oss däremot för helt olika saker än hundarna. Så deras självkännedom måste vara mycket viktigare när det gäller dofter än om de har snygga ögon eller häftig färg. 

När vi tänker att hundar härstammar från vargen, så varierar inte utseendet alls på samma sätt som till exempel fåglar. Det visar en del på att färgen inte är lika viktig i fortplantningssyfte som för vissa andra arter. Däremot så dreglar hanhundar när de känner en kissfläck och det är lukten som leder den till sin potentiella partner. Det är faktiskt vi människor som medvetet har format hundarnas utseende, för det är vad som är viktigt för oss. 

Det finns helt enkelt inga tester som vi kan göra för att förstå hundens självmedvetenhet, utan vi får utgå från att det är svårt att överleva utan att vara medveten om jaget på ett eller annat sätt. Eller ska vi se det som att vårt sätt att vara självmedveten är det enda rätta? 

 

Källa: “Are dogs Self Aware?” – Nigel Barber Ph.D.

 “Inside Your Dog’s Mind” – Viktoria Stilwell.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Det enda jag vet…

..är att vi knappt inget vet.

Det viktigaste jag har lärt mig under alla år jag har jobbat med hund, det är att vi kan tro, men inget veta. Vår relation till hundar förändras ju mer vi lär oss. Det har vi sett genom historien. Men vad är det som säger att vi vet något nu?

Ju mer erfarenhet jag får, desto mer inser jag att hundens universum är så mycket större än vi kunnat föreställa oss. Det har varit lätt för mig tidigare att slänga mig in i en debatt om hundhållning eller hundträning och verkligen trott på min sak. Jag kände att jag hade rätt, och det andra saker stämde inte med min bild. Men ju längre jag velat förstå hundar, desto mer har jag märkt att jag inte kan säga precis vad som är rätt och fel (så länge hundarna inte skadas fysiskt eller psykiskt såklart). Olika raser har länge avlats för olika ändamål och det har också gjort att de behöver olika träningssätt för att de ska må bra och kunna passa in i samhället. Det går inte att jämföra en polishund med en sällskapshund när det gäller egenskaper och mentalitet. Vi måste inse att en hund även kan vara ett vapen och göra stor skada på både människor och djur, om de har det i generna (här är ett exempel). Så länge vi behöver använda hundar i tjänst så som polishund eller vakthund så kommer dessa egenskaper bevaras. De behövs för att hunden ska klara sitt arbete.

Jag vet inte om ni har tänkt på att andra människor faktiskt också är ett mysterium. Vi lever tillsammans och har ett gemensamt språk, men ändå missförstår vi varandra hela tiden. Vi startar krig och plågar varandra psykiskt och fysiskt. Eller så är vi bara inne i vår egen bubbla och det annorlunda tar vi inte i. Hur utvecklat vårt språk än är så kan vi aldrig se världen exakt ur någon annans ögon. Det lättaste vi kan göra är att utgå från oss själva. Våra känslor styr vad vi tror att andra tänker. Har du varit med om att du tror någon är arg på dig men det visade sig att dom hade en dålig dag? Har du någonsin varit i en diskussion med någon där ni upptäckt att orden har olika innebörd för olika personer? Språk, kroppsspråk och erfarenheter varierar mellan oss alla, och ändå har vi alla den anatomi som gör oss till människor. Det går inte att förstå varför vissa människor gör det dom gör om en inte går utanför sig själv och verkligen lyssnar och vill förstå. 

Med det i bakhuvudet så kan vi också se på hunden med en nyfikenhet och öppenhet. Kanske kan vi lära oss något nytt. Vi har att göra med en annan art, med annan anatomi och andra instinkter. Om vi då inse att vi inte ens kan förstå andra människor, så kan vi bara tänka oss hur mycket vi missförstår våra djur. Vi projicerar lätt våra egna tankar och känslor på hunden. 

Vi kan lära oss så mycket som möjligt om hundens signaler genom att studera det som redan upptäckts, och sedan observera hur de beter sig mot varandra. Hur visar hunden att den är stressad, rädd, arg? Hur svart-vitt behövs för att just denna individ ska klara vara en del av vårt samhälle?

 

Jag inser därför att om någon tycker dom kan allt, då kan dom oftast väldigt lite. Sen ifrågasätter jag hela tiden mig själv på gott och ont. Är vi verkligen kapabla till att förstå våra hundar? 

Tänk därför efter vilken ras du köper när du väljer hund. Eftersom egenskaper är ärftliga finns en stor erfarenhet bakom om de olika raserna. Vilka egenskaper kan du klara av med det liv du lever? Var lever du och vilka behov har just denna hund? Är det stora skillnader på individer även inom rasen? Hur mycket tid är du villig att lägga ner på att träna en hund med egenskaper som kanske inte passar in? Tänk på att din hund ska leva med dig i många år. Var inte rädd för att fråga och studera. Var inte heller rädd för att själv känna efter. Mår din hund bra i den miljö du bor? Om inte kanske den mår bättre hos någon annan. Vi har ett ansvar mot både samhället och hundarna att få livet tillsammans att fungera. 

Vi får göra fel, vi lär oss nya saker hela tiden. Det viktigaste är att vi hela tiden ser framsteg i vår träning och att vi känner efter vad som passar i just det liv vi lever. Går det åt fel håll så får vi prova något annat. Kanske kan jag hjälpa dig att förstå din hund för jag har träffat fler individer av olika raser. Kanske har jag ett verktyg i min låda som du inte skaffat ännu? 

Om du inte känner dig trygg hos mig får du gärna säga det. Då kanske jag kan rekommendera någon annan som kan hjälpa dig bättre. Jag strävar efter att ni ska må så bra som möjligt i era liv tillsammans! 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Sådan matte, sådan hund?

Ibland har vi ett speciellt band till hundar som är extra starkt. Då frågar jag mig hur vi egentligen blev så lika? 

Jag och karma har båda problem med öronen. Karma blir allergisk och får sår i öronen med svamp. Hon är dessutom allergisk mot svampen hon får, så det är en ond cirkel. Men jag har också problem med öronen. Jag får excem och med det kommer tinnitus och vax. Denna gång så fick vi en boost precis samtidigt. Är vi allergisk mot samma sak? 

Sen är det ju personligheten också. Vi har våra berg och dalar. Vi är extremt lättmottagliga för varandras varandras känslor. Det är svårt att vara en känslostyrd människa med en känslig hund, men samtidigt gör det att vi utvecklas tillsammans. Jag måste verkligen träna på att kontrollera mina känslor och stödja henne när hon känner sig nere. Jag måste mota bort stress och dåligt samvete. Jag får inte tycka synd om henne. Hon snappar upp alla såna känslor direkt och reagerar på liknande sätt. Är det för att jag läser in mina känslor i hur hon agerar? 

Nu har det kommit nya rapporter som visar att hundar faktiskt tar efter sina ägares stress. Forskare på Linköpings Universitet mätte både hundar och ägares kortisolhalter i hårstrån under flera månaders tid. Kortisol kallas “stresshormon” och ökar vid till exempel aktivitet eller depressioner. Det är helt enkelt vad det kallas, ett hormon som ökar i stressiga situationer. Kortisol behövs för att reglera många funktioner i kroppen, men vid för höga eller för låga värden så kan det skapa problem. En kortare förhöjning i halterna gör faktiskt så att vi kan tänka och handla snabbare. Den är till för att hantera situationer då vi är i fara och behöver våra sinnen för att skydda oss. Men långvariga ökade halter har motsatt effekt. Det bryter ner hjärnan och skadar minnet och andra funktioner i kroppen. Ni som har varit “utbrända” eller deprimerade förstår vad jag menar. Något annat som är negativt med förhöjda värden är att det trycker ner immunförsvaret och det leder till att vi lättare blir sjuka. Det blir helt enkelt en ond cirkel. 

Det visade sig att om ägarens halter var högre så var hundens desamma. Eftersom vi vet att kortisolhalten även ökar vid aktivitet som vid tillexempel träning eller tävling, så hade de även en aktivitetsmonitor som visade hur mycket de gjort på fritiden. Allt sammanslaget så visade det sig att hundarnas och ägarnas stressnivåer matchade läskigt bra. Hundar som tränas och tävlas mycket är de vars relation synkas mest. Antagligen för att någon som regelbundet gör saker med sin hund skapar en starkare relation och lär känna varandra bättre än de som mest bara får vara. Sedan är det viktigt att tänka på att olika individer och raser har större tendens att läsa av sin ägares känslor. I studien ingick bara vallhundar som har ett mycket stort intresse att samarbeta med människor. Vid nästa liknande studie vill forskarna undersöka ifall hundar med mindre samarbetsvilja har samma synkade kortisolhalter eller om det är stora skillnader mellan hundar som är avlade för teamwork jämt emot de som är gjorda för mer självständigt arbete, som tillexempel jakthundar. Det blir spännande att få veta mer om detta så vi kan anpassa och förbereda oss människor inför känsligheten hos våra individer. 

Vi kan göra en jämförelse med mina två hundar. De är av samma ras, men också kusiner. Ändå är de fruktansvärt olika, inte bara i detta avseende, men även i allting annat. Rusa är en väldigt trygg individ, hon är självständig men lyhörd. Hon har ett starkt behov av att tillhöra en flock, men passar in i alla sammanhang, även med nya hundar och människor. Hon registrerar och hanterar mina känslor, men på ett sätt där hon är ett stöd. Hon ligger bredvid mig och ser till att jag håller ihop, men verkar inte ta åt sig mina känslor som sina egna på samma sätt som karma. Karma blir inåtvänd och låg och håller sig snarare för sig själv. 

 

Ska jag nu få dåligt samvete för att jag har perioder av depressioner och stress? Skadar jag min hund? Sådana tankar kan lätt dyka upp när en har tendens att hamna i negativa cirklar. Men även sådana tankar påverkar ju våra hundar. Jag tror personligen hundar har svårt att förstå vad dåligt samvete och medlidande. När jag har studerat mina egna hundar har jag upplevt att de reagerar negativt på dessa känslor. Det är även något som använts, medvetet eller omedvetet, för att förstärka en läskig situation. Så att ha dåligt samvete är ju ingen önskvärd reaktion för varken hund eller ägare. Vi måste arbeta med oss själva för att komma ifrån denna onda cirkel. 

“Hundträning är mental träning” – Eva Marie Wegård

Jag kunde inte säga det bättre själv. Att äga en hund kräver att vi ser över våra egna känslor för hundens skull. Det vinner vi alla på. En ägare som jobbar med sina känslor ger inte bara en bättre vardag för en själv, det förändrar också våra hundars välmående. 

 

Källa: Artikel om studie från Linköpings universitet

Publicerad den av — 1 kommentar

Hundens sjätte sinne?

Vi har alla hört historier om hundar som vandrat långa avstånd för att hitta hem, och alltid är vi lika fascinerade. Hur gör dom egentligen?

Det finns egentligen ganska lite studier på ämnet, eftersom det är ett så komplext ämne med väldigt många faktorer som samverkar. Några faktorer för navigering lukt, syn, muskelminne, hörsel och att navigera efter inre kartor eller kända landmärken. Detta gör det dock svårt att förklara hur vissa hundar kan hitta hem från ställen över 300 km bort. Färden dit hade varit med bil och hunden hade ingen chans att följa varken spår, minnesbilder eller kända landmärken.

Vi får också tänka att det är ett undantag att hundarna hittar hem från så långa avstånd. Det finns endast ett mindre antal fall där det faktiskt går att bevisa att det är rätt djur som faktiskt gått hela vägen. De flesta hundar hittar tyvärr inte hem.

Men kan hunden navigera via magnetism? 2016 upptäckte forskare från Max Planck Institute for Brain Research att hundar har en ljuskänslig molekyl i ögat som kan hjälpa till att upptäcka olika magnetfält. Dessa finns i fåglars ögon och används troligen till att navigera genom jordens magnetfält. Forskarna studerade även andra däggdjur, men det var bara ett fåtal som hade dessa molekyler. Där ibland hunddjur. Kanske lite oväntat, sågs inga sådana receptorer i kattdjurs ögon.

För oss människor är det svårt att tänka sig hur världen skulle se ut ifall magnetfälten var synliga. Hur tydligt skulle vi se vad som är nord och syd? Ser magnetfältet olika ut på olika platser, och har hundar då en mental karta? Det är svårt att säga.

Men människor är såklart nyfikna på att lära sig mer, och 2018 upptäcktes att hundar kan söka efter magneter. Hela experimentet var upplagt så att hundarna inte skulle kunna ta hjälp av varken syn, hörsel, lukt eller människor. 

Ett forskningsteam från Tyskland och Tjeckien tränade 18 hundar till att känna igen magneterna med hjälp av klickerträning. Det började att träna in att hundarna skulle kunna leta en magnet eller en godis på kommando.

Eftersom hundar ofta tar hjälp av sina förare hade varken förare eller observerare någon aning om var magneten eller godiset fanns. För att utesluta att hundarna gick på lukten när de riktiga testen startade, så använde forskarna helt stängda behållare och lade även i godisar som hundarna tidigare fått leta efter. När burkarna var öppna var det inga problem för hundarna att hitta godisarna och använde då tydligt sin nos för att identifiera rätt burk. När burkarna var stängda så hittade hundarna bara godisen till en grad där det bara kan ses som en chansning från hundens sida. Graden för att räknas som så pass osäkert ligger på ca 33% rätt. 

När det däremot gällde att hitta magneterna kunde hundarna hitta med en säkerhetsgrad på 55-65%, vilket är tydligt över gränsen för att räknas som tur. Hundarna behövde då bara gå förbi burken och använde inte synbart sin nos. För att veta vilken behållare hundarna väljer, så fick de själva välja sin markering. Det kunde vara allt från att knuffa burken med tassen till att apportera den. 

Slutsatsen drogs att hundarna kan leta efter magnetiska fält inom en viss radie och styrka. Med mer träning skulle säkert den lyckade frekvensen öka, då testerna bara fortgick under en begränsad tid. Kanske vore något att prova själv hemma?

Vi har ju fortfarande bara en liten aning om detta sjätte sinne och hur det fungerar. Men tänk vad spännande ifall det gick att styra en hund med magnet! Eller lära hundarna nord och syd för att agera som kompass. Spännande ämne!

 

Källor: Zoological Science section PeerJ
Max Planck Institute

 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Efter träning – viktigt för inlärningen

Ofta när vi tränar hund så tänker vi att ju mer vi tränar, desto bättre och snabbare resultat. Men så stötte jag på en artikel om just detta ämne och det fick mig att fundera över om att mer träning faktiskt är det som ger bäst resultat. 

Stanley Coren skriver på Psychologytoday.com om några studier som har gjorts när det gäller långsiktig inlärning. Det upptäcks nu allt mer att det inte bara handlar om bra träning, utan också vad vi gör efter träningen. 

När det gäller forskning så utgår en från idéer kring tidigare upptäckter. Sedan testas dessa på olika sätt för att försöka få ett resultat som visar på vad som är mest troligt den idé som stämmer bäst. Processen är väldigt kontrollerad och med mycket statistik. Det som gör skillnad med forskning mot egna upplevda idéer är att det bara är sanning tills något annat motbevisar resultatet. Det betyder att en idé i forskningen hela tiden ska testas av oberoende och försöka motbevisas. Sanningen är alltså bara sanning tills den motbevisas. Det är vad som gör att forskningen hela tiden utvecklas och förändras. För varje nytt resultat som uppkommer får vi nya verktyg att testa och kanske förändrar det vårt sätt att tänka. Något som kan vara bra att ha i åtanke när vi läser forskningsartiklar. 

Åter till ämnet. 

När vi tränar och lär in något nytt så lägger sig det vi lär hundarna i korttidsminnet. För att sedan kunna tillgodogöra sig träningen på lång sikt behöver hunden sortera sina minnen för att sedan lagra dom i långtidsminnet. Denna process kallas “konsolidisering” och det har visat sig att det är under sömn som detta sker. Det handlar om vår REM- sömn, drömsömnen, då minnen sorteras in till rätt ställe i långtidsminnet. Så med det som utgångspunkt gjordes lite träningstester för att se vad som hjälpte att sortera rätt och ge bästa resultat långsiktigt. 

Forskaren Anna Kis från Budapest började med att registrera vad som händer när hunden sover efter träning. Experimentet var ganska enkelt, hundarna skulle lära sig nya kommandon på beteenden de redan kunde. Efter träningen fick hundarna sova i 3 timmar samtidigt som deras hjärnvågor registrerades. Det visade sig vara en stor skillnad i aktiviteten i hjärnan hos de hundar som lärt sig något nytt mot de som fortsatt haft samma kommandon. 

När detta upptäckts så blev forskarna såklart nyfikna på hur informationen de samlat ihop kan användas i praktiken. Dom gjorde då ett nytt experiment med tron om att hundarna som sov efter träningen skulle prestera bättre i längden. 

Hundarna delades upp i olika grupper. En grupp fick sova i ägarens bil i en timme, en andra fick träna in något nytt direkt efter, en tredje fick gå en promenad (fysisk aktivitet) och sista gruppen fick leka lugnt med en Kong innehållande godis. Det visade sig att det spelade ingen roll vad hundarna gjorde direkt efter träningen när de testades igen en timme senare, alla grupper presterade alla på samma nivå. Men eftersom forskarna vet att konsolideringen tar tid så behövde hundarna testas vid ett senare tillfälle, därför fick hundarna komma tillbaka en vecka senare för att se vad dom fortfarande kom ihåg. Det var här resultatet blev lite oväntat.

Första gruppen, hundarna som sov, presterade bättre än de hade gjort en timme efter inlärningen. Det gjorde även gruppen som rörde på sig och gruppen som lekte. Den enda gruppen som inte gjorde bättre ifrån sig var den som hade gått vidare till en ny inlärningsuppgift direkt efter första passet. 

För att det hunden lärt sig ska lägga sig på rätt ställe i hjärnan behöver det passera en slags flaskhals. Där kan det bli trafikstockning när det blir för mycket information som behöver komma in samtidigt. Det hunden redan kan påverkar däremot inte vägen till långtidsminnet. Därför inverkar inte andra aktiviteter på resultatet av konsolideringen. Träning som inte kräver inlärning påverkar därför inte det långsiktiga resultatet. 

 

Slutsatsen av forskningsprojektet blev alltså att hundar som fick en enklare uppgift eller aktivitet presterade långsiktigt bättre än de som fått lära sig flera saker efter varandra i samma träningspass. 

När vi går kurs så blir det ofta väldigt mycket att ta in samtidigt. Det känner ju både vi som förare och hunden. Vi lär oss helt enkelt inte där på plats, men kurser är till för att fylla på verktygslådan och sedan träna hemma för att se resultat. 

Den här informationen är kanske något vi kan tänka på och använda när vi lägger upp vår träning. Kanske ska vi lägga in en liten myspaus efter passet, en promenad, vilostund eller lugn lek istället för att fortsätta med något nytt direkt. Det är något att fundera på!

Stanley Coren har även skrivit om andra intressanta upptäckter när det gäller träningsfrekvens och långsiktig inlärning, men det kommer i en annan artikel. 

Fortsättning följer…

Källa: Psychology Today – “Train too Much and a Dog Won’t Remember”

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Creative Dogtraining

Alla kan vara kreativa.
Vi måste bara våga.
Våga bryta mönster.
Våga prova.
Våga misslyckas.
Våga lära oss av våra misstag.
Våga inspireras och vara nöjda när vi lyckas.

Kreativitet betyder inte bara konst, musik eller dans. Det kreativa finns i allt vi gör. Har du någonsin löst ett problem på egen hand? Då har du använt din kreativa sida.

Kreativitet till skillnad från fantasi använder hela hjärnan. Vi är benägna att dela upp hjärnan i olika delar som har hand om olika saker, att tänka att vi är pragmatiska eller är mer kreativa. Men alla har båda sidor, det är bara att det är mer naturligt för vissa att använda vissa delar av hjärnan.

Om vi tittar till KBT till exempel, så brukar jag säga att hjärnan väljer den lätta vägen. Den lätta vägen är den vi alltid har tagit, den vi känner till. Vi behöver inte anstränga sig. Den är ofta bredare, lättare och snabbare att köra på. Men vi har ett val att ta en avfart och köra en annan väg. Och visst, det är lite jobbigare, kanske tar lite längre tid, men vi kan upptäcka saker vi aldrig trodde fanns och uppleva nya saker. Vi KAN styra över våra tankar och oss själva. Annars skulle jag inte finnas här idag till exempel.

Vi behöver alla jobba med oss själva för att nå våran fulla potential, för vi har alla fallenhet för olika saker. Kanske har vi har blivit uppmuntrade från barnsben att tänka på ett visst sätt, samhället vill att du ska passa i en box, nära och kära kanske inte förstår dig. Du kan misslyckas! Det kan påverka viljan är ge sig ut på okända vatten (eller vägar). Men tänk vad vi kan upptäcka!

Den kreativa processen

För att få fram den kreativa processen kan vi använda några olika begrepp som gör det lättare att förstå. David Eagleman och Anthony Brandt har skrivit en bok om hjärnan och hur alla elektriska signaler samarbetar i ett fantastiskt mönster för att få fram tankar och idéer.

Hjärnan registrerar hela tiden vår omgivning och sparar det i ett arkiv för att ta fram när det behövs. David och Anthony delar upp den kreativa processen i tre, där vi kan använda bara en, eller alla delarna samtidigt. De tre B’na.

Bending (Böja)
Breaking (Bryta)
Blending (Blanda)

Vi tar helt enkelt alla våra upplevelser, erfarenheter och kunskaper och öppnar hjärnan för hur vi kan kombinera dessa, förändra. Vad vi egentligen behöver är kunskaper om den kreativa processen, motivation och erfarenheter från omvärlden. För vi får inte bli fast i att ett sätt att göra saker på, bara gäller inom just det området. Den kan tas ur sitt sammanhang och sättas i ett nytt. Böjas, brytas upp, blandas.

Ett exempel:
Jag älskar att samla på mig information och lära mig saker. Eftersom jag är passionerad hundtränare så frågar jag mig alltid, i bakhuvudet, hur kan man applicera detta på kommunikationen med hunden? Som det här blogginlägget. Jag blev inspirerad av dokumentären jag såg på Netflix “The Creative Brain” av ovan nämnda forskare. Jag förstod min kreativa process och kunde relatera den till mitt sätt att träna hund. Det öppnade nya dörrar för mig som instruktör och hundtränare. Nu ska jag bara våga!

Ta dig tid

Däremot så får vi inte vara stressade att nå resultat när vi väljer den kreativa vägen. En annan del är processen kallar Steven Smith “Ruvningsstadiet”. Det betyder att vi startar en process för att sedan ta en paus. Under tiden ligger idén där i bakgrunden och växer och blir till. Ibland dyker den upp till ytan, behöver lite feedback och sen vila igen. Detta leder sedan till “Uppenbarelsen”. Det kan vi ju likna med den tända lampan ovanför huvudet, eller det vi kallar Aha-upplevelse. Det är helt enkelt så att innan denna kommer har hjärnan jobbat massor och använt all sin kapacitet och sedan kunnat koppla ihop det den hittat. Letat igenom arkivet av erfarenheter och kunskaper och hittat pusselbitarna som kanske kan fungera. Spännande!

Då måste vi ju våga prova. Idén kanske visar sig vara fruktansvärt dålig, men den kan också bli superbra. Utan att misslyckas så går vi aldrig framåt. 

Nu kanske ni undrar vad detta har med hundträning att göra?

Hunden är inte en människa, det är ett rovdjur, men vill vi, så tror jag vi kan förstå dom ändå. Det är ju inte bara vi som försöker sända meddelanden till hunden, dom försöker ju också visa vad dom vill. 

Om vi nu antar att hundar kan vara kreativa (vi kan ju aldrig veta), så tycker jag mig se en skillnad i kreativiteten hos olika individer. Vissa är helt enkelt bättre på att få fram vad dom vill. Titta bara på Rusa och Karma. Rusa får alltid som hon vill för hon kan tydligt visa det. Hon vill också själv lista ut vad jag försöker kommunicera. Hon verkar vilja förstå och få oss att förstå. Karma kan också göra detta, men till en mindre grad. Hon behöver lite mer hjälp och stöd. Jag behöver visa lite mer vad jag vill att hon ska göra eftersom hon lätt blir frustrerad om hon måste komma fram till saker själv. Det känns som hon inte har samma förmåga att vara kreativ i sitt sätt att kommunicera. Men även här tror jag det är något vi kan utveckla. Varje gång vi lyckas kommunicera något till varandra så växer vi som individer!

Några exempel:
Från början så gick Karma till dörren oavsett vad hon ville. När hon ville ha mat, vatten, leka, gå ut.. Det var lite svårt för mig att förstå. Jag började fråga “vad vill du?” och gå runt och visa upp olika saker för att se om det blev en reaktion när jag gjorde något. Jag frågade “Vill du ha vatten?” tog upp vattenskålen och fyllde den med nytt vatten. Hon drack. Ok. Nu har hon lärt sig “om jag vill ha vatten så ska jag gå till vattenskålen”. Det gjorde hon faktiskt. Detta är något som Rusa inte har behövt. Hon har själv kommit fram till att om hon går till vattenskålen så förstår jag att det är något med den. Hon tittar på mig, hon tittar på vattenskålen och repeterar tills jag upptäcker att hon vill nåt. Då är hon tydlig i vad hon vill. 

En händelse som fastnat i mitt minne är när Rusa ville ha hjälp från mig, men det tog ett tag för mig att förstå. När hon vill inte skrapar hon alltid på dörren (och hon gör det tills hon kommer in, även om det tar flera timmar). Den här gången var hon ute, skrapade på dörren, jag gick och öppnande, vill du gå in? Nähä, inte det, jag stängde dörren och satte mig vid datorn igen. Hon skrapade igen på dörren. Jag gick och öppnade, hon ville inte komma in “va fan vill du?”. Stängde dörren igen. Tredje gången så tänkte jag, nä, hon måste ju vilja nåt. När jag hade den attityden så såg jag att hon gick ner mot trappen på terassen. Tittade på mig hela tiden. Typ “kom nu!”. Jag följde med, hon kollade hela tiden att jag följde. Hon tog mig till grinden. Där låg en tennisboll som hon inte kunde nå! Hon ville att jag skulle hämta den åt henne. Jag gjorde det, då lärde hon sig att hon kan be mig hämta saker på det här sättet. Sen om det är bra eller dåligt vet jag inte, för hon vill verkligen att jag ska hämta MASSA saker till henne! Är inte det kreativ kommunikation? 

Eller när hon utnyttjade skrapandet på dörren på natten. Hon gör bara det när hon är dålig i magen. Så jag gick sömndrucken upp och ner för trappen och öppnade dörren. Fort som en vessla sprang hon upp och in genom dörren till sovrummet för att ligga i sängen. Är det ett sammanträffande? Efter det här så upprepades det många gånger, och jag vill ju inte att hon ska bajsa inne, så då är det klart jag öppnar! Efter tre gånger så upptäckte jag mönstret och började stänga dörren innan jag gick ner för trappen. Helt plötsligt slutade beteendet. Det var en kreativ lösning till att få mig att göra som hon vill. 

Jag har otaliga exempel från mina två hundar när det gäller deras mer eller mindre kreativa sätt att kommunicera. Dom som är så olika. Men det som dom har gemensamt är VILJAN att kommunicera. Och det som vi människor ofta har gemensamt är att inte tro att vi kan och därför inte våga öppna oss för nya möjligheter. 

Vi borde bli lika kreativa i vårt sätt att förklara för hundar, som dom är mot oss. Tänk vilken spännande hundträning det blir! Och förutom det, så utvecklar vi samarbetet och viljan att vara tillsammans. Att tycka om varandra och acceptera varandra för dom vi är. 

Är det inte evolutionen som förändrat oss människor, utan kreativiteten att utnyttja det vi redan känner till och skapa något nytt? Det enda vi kan veta, är att vi inget vet. 

Hjärnan må inte ha utvecklats supermycket rent evolutionistiskt, men kreativiteten har lärt oss att använda den på ett annat sätt. Att utvecklingen i världen går så fort framåt nu är för att vi har så många kunskaper som redan finns, som vi kan ta in, lära oss av och skapa nytt av. Ju större grund vi har att stå på, desto snabbare kan vi komma framåt med nya idéer. Se bara på teknologin som har utvecklats sjukligt fort de senaste åren. Det skulle inte kunna hända om inte människor plockade upp saker som redan finns, böjer dom till att bli lite annorlunda, bryter ner dom till mindre delar, eller blandar ihop dom för att skapa något nytt. Med det i bakhuvudet så kan vi kanske inse att ingenting som är nytt, är egentligen helt nytt.

Det är så vi blir ännu bättre. Vill inte du bidra till att vi alla ska bli bättre? Har inte du erfarenheter och viljan att lära? Motivationen att lösa problem? Vi kan förändra världen tillsammans! 

Det enda du behöver är mod.

Våga! 

 

To be continued…

Källa: The Verge
Psychology Today
The Creative Brain – Netflix