Etikett: tävling

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Bruksutmaning; Vågar jag?

Ibland får jag lite idéer om hur jag ska utmana mig själv inom träning och tävling med hundarna. 

I dom sporter jag nu satsar på finns extremt lite tävlingar, därför blir det ibland lite svårt att motivera sig att hålla träningen uppe under resten av året. 

Nyligen fick jag idén att starta Högre Spår i höst. Det betyder att jag har 8 veckor till nästa tävling. Jag har inte tränat brukslydnad eller spår på något år eftersom jag satsat på Mondioring. Så vi har en del att ta igen! 

♥♥♥♥

Så här tror jag läget ser ut (utan att göra en praktisk utvärdering):

Spår: Borde vara ok, skulle behöva jobba med spårupptagen. Framförallt leta efter spår längre ut. 

Platsliggning: Kommer avstå eftersom Karma är skottberörd.

Uppletande: Endast gjort som aktivering sen många år. 

Fritt följ: Borde vara ok. Kan behöva jobba på rätt aktivitetsnivå eftersom jag dragit upp henne ordentligt på senaste. 

Inkallning med ställande: Hon har snabb och fin inkallning, men jag kommer inte ihåg om jag tränat ställande i inkallande. I så fall var det länge sen. Ingångarna behövs jobbas genomgående i alla moment. Har haft avlämning framför men jobbar nu med ”vanlig” ingång, så det kan bli förvirring där. 

Framåtsändande: Hon kan springa snabbt ut och har grunder i saktagåendet. Aldrig satt ihop delarna och det finns risk att hon blandar ihop med Mondioringens framåtsändande som bara är snabbt rakt ut. 

Krypande: Behövs finslipas.

Skall: Hon kan skälla på kommando, men vet inte hur länge, samt om hon förstått ”tyst” kommandot. 

Apportering av tungt föremål: Borde inte vara några problem, men behöver jobba på ingångarna.

Hopp över hinder: Borde vara lätt, men även där behövs bättre ingångar.

♥♥♥♥

Som ni ser har vi ganska mycket att jobba på. Vissa moment är inte klara alls, och många har jag inte tränat på flera år. Utmaningen skulle vara att se hur långt vi kan hinna på två månader och att våga starta oavsett var vi är i träningen. Jag skulle lägga 2-3 pass i veckan högst (för att prova vad som sagts i artikeln jag publicerade tidigare). Jag skulle göra träningsplanering som jag utvecklar efter utvärdering en gång i veckan. Dessa publicerar jag här på söndagar. 

Vågar jag anta utmaningen?

Publicerad den av — Lämna en kommentar

”Tänk om…”

Vi kan inte styra över våra känslor, de bara dyker upp. Men vi kan styra över hur vi hanterar dom. Att tävla tar fram mycket känslor. Det kan vara nervositet, glädje, hoppfullhet, besvikelse eller kanske till och med rädsla. Med all denna anspänning i kroppen så är det ändå viktigt att tänka på hunden. Den förstår ju inte varför matte eller husse har så annorlunda känslor än vanligt. Vi måste helt enkelt lära oss hantera situationen för att hunden inte ska koppla tävling till något negativt. 

Min hund är en väldigt känslig individ som verkligen känner av minsta ändring i mitt känsloliv.

Något jag tycker är svårt att hantera är ”tänk om…” efter en tävling som inte gått riktigt som en hoppats. 

Vid får första Mondioringtävling så infann sig precis den känslan. 

Då spelar det inte stor roll att det var bra gjort för att vara vår första tävling, att vi ändå blev godkända och till och med fick pallplats, för Karma var inte lika bra som hon är på träning. Detta är nog något vi alla varit med om. Men jag är nöjd med att jag tränat på att hålla mina känslor i schack så jag inte blir besviken alls när jag är där på plan eller efteråt. Men när jag kommer hem så dyker dom upp. 

”Om jag ändå tränat mer på tutan…”

”Om jag inte varit så nervös…”

”Om Karma inte släppt apporten…”

Men det förflutna går inte att ändra på, och då är det bara att acceptera och träna vidare. På ett sätt så tycker jag att Mondioring är bra på det sättet, för det går inte att skylla bort sig. Vad som helst kan hända och därför kan ingen domare stå på fel ställe, ingen tävlingsledare kan dirigera fel, inget spår kan vara förstört av vildsvin. Det enda jag kan göra är att erkänna att jag inte har tränat nog på våra brister.

Så nu har vi lagt upp en lista på vad vi ska träna på. 

  • Kunna hantera min nervositet. Eftersom Karma är en mycket känslig individ som blir förvirrad och okoncentrerad när jag är konstig, så är det viktigt att jag lär Karma att det är ok att jag är nervös. 
  • Tutan. Jag måste lära mig i ryggmärgen när jag ska vänta på tutan och inte. När jag är nervös ute på plan glömmer jag lätt annars.
  • Förberedelse inför fjärrdirigering. Jag är inte nog tydlig med när vi ska göra fjärren. Det är vår akilleshäl och därför behöver vi vara extra tydliga.
  • Fjärrdirigering. Vid alla stå så tycker Karma om att sätta sig. Så fort hon blir osäker så åker rumpan ner. Det måste sitta som en smäck för att klara vid nervösa situationer.
  • Startpunkter. Förberedelsepunktena är inte alltid utmärkta. Jag måste lära mig avståndet på 3 meter från startpunkten, så det sitter i ryggmärgen. 
  • Plats med ljud. Karma är lite känslig i öronen på grund av sin allergi (äntligen verkar öroninflammationerna vara under kontroll trots pollensäsong!). Därför är det viktigt att träna förarens frånvaro med ljud, och det har jag totalt glömt bort. Hon klarar att ligga stabilt när en spelar fotboll eller vad som helst, men med ljud kan jag inte vara säker. Det gick bra på tävlingen, men öppnade mina ögon för något jag totalt ignorerat.
  • Hoppen. Hon klarar lätt 190-200 cm på pallissaden, men behöver höja ännu lite mer. De andra hoppen har vi inte haft och därför inte tränat på. 
Däremot är det inte lätt att träna på att tävla när det bara är två tävlingar om året i Sverige. Jag tror aldrig jag varit så nervös på en tävling förut, och det har ju aldrig uppstått på träning. Men vi får försöka hitta tävlingslika situationer och jobba på våra nerver! 

Om tankarna ändå dyker upp så får jag öppna ögonen för de delar som gick bra. Hon åt inte hamburgaren, hon gjorde ett jättebra framåtsändande, hon klarade platsen med ljud och ett helt ok fritt följ. Nu får ”tänk om..” tankarna bara flyta förbi för att ersättas av peppen att bli bättre! 
 
 

Nu kör vi! 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Prestationsångest.

Vi har alla känt den någon gång. Den där sugande känslan i magen över att en inte duger och viljan att motbevisa det genom att visa att en kan för andra. 

Egentligen så sätter vi den pressen på oss själva fast den egentligen inte behövs. Problemet med prestationsångest i hundträning är att våra hundar inte kan förstå den. De förstår inte vad som händer, men de känner att något är fel. Känsliga hundar kan då känna att de inte är bra nog och prestera sämre. 

Jag har själv varit där. Min äldre hund Rusa hade jag stora förhoppningar över. Vi skulle komma långt inom lydnaden och visa vad jag lyckats träna fram. Det var på tävlingsplan jag kunde visa det för andra. Men det blev inte riktigt så, för jag hamnade i en ond cirkel med min henne. Mest var jag besviken på mig själv för att jag inte dög när det gick dåligt på tävling. Det förstod ju inte Rusa, som alltid vill göra bra ifrån sig. Hon la av och tyckte allting var tråkigt. Jag grät ofta efter tävlingarna och förstod inte varför hon inte klarade av situationen. Vad gjorde jag för fel?

Jag tog ett steg tillbaka, tittade på mig själv utifrån och insåg att även om jag var besviken på mig själv, så hamnade kraven och förväntningarna på Rusa. Jag bestämde mig att bryta med hundvärlden ett tag. Slutade med Facebook, bloggen och allt diskuterande på forum. Jag behövde göra min egen resa. Det är så himla lätt att titta på alla andra och tycka dom är bättre än en själv, kan mer, gör mer och känna att en aldrig är bra nog. 

Ett av mina mål med Gava Hund är att försöka komma ifrån prestationstänket och se relationen först. Jag tror att det startar en god cirkel som gör att det går bättre även i tävlingssammanhang. 2 år satsade jag bara på en positiv relation med Rusa och att ha kul på träning och tävling (jag offrade många tävlingar för att visa att det gällde samma på tävling som träning). Vår träning gick framåt och vi blev uppflyttade till elitlydnaden med en vinst! Det kände så himla bra och kul. Vi hade KUL! Sen har jag personligen valt bort lydnaden för jag tycker att det har blivit lite för pilligt och då kan jag inte hålla prestationsdjävulen borta när det krävs sån precision. Jag har inte hundar och psyke som passar för det helt enkelt.  Istället har jag valt att satsa på Mondioring där funktion och kreativitet ligger i fokus för det passar mig bättre. 

Mitt nya synsätt har dock tagit mig långt i attityden till mig själv, mina hundar, min träning och min relation till allt detta. Men ibland kommer den ändå smygande – prestationsångesten – och då är det svårt att inte falla tillbaka. Just nu smyger sig demonen på, för jag känner att jag måste visa vad jag kan för att synas och få hjälpa andra. För att få dela med mig av min kärlek till hundträning och kunna leva på detta. 

När jag känner att jag inte duger, så får jag alltid ett fint meddelande från någon som gått kurs för mig, och då smälter mitt hjärta lite och jag tänker; ”Det spelar nog ingen roll om jag inte vinner tävlingar och gör fjärrdirigeringen perfekt. Jag kan ändå hjälpa andra att nå dit dom vill. Går det inte som tänkt, så har vi ändå fantastiska hundar som är med oss och älskar oss för dom vi är. Vi måste göra detsamma. Tävling är inte allt! 

Vad känner ni prestationsångest inför och hur hanterar ni det?