Kategori: kreativitet

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Strategier och att byta strategi

Det finns 1000-sätt att träna hund.

De som tränar hundar inför tjänst utgår alltid från någon form av stegringsplan där varje övning är tydligt utmarkerad med antal försök och test för att öka till nästa steg. Planen är samma för alla och en mycket effektiv modell när man arbetar med hundar. Att vara så strukturerad gör att det blir mindre problem på vägen, men är det verkligen kul att träna om vi hela tiden är rädda för att göra fel? När en tränar med stegringsplan är det viktigt att vara strukturerad och metodisk och det är inte alltid vi hobbyhundtränare lever i exakt samma verklighet med samma tid och förutsättningar. 

Olika människor med olika hundar 

Tjänstehundar är noga utvalda och framavlade för olika egenskaper som passar just det dom ska arbeta med. Vi tränar våra familjemedlemmar, och våra hundar är utvalda efter andra kriterier. Dom ska framförallt passa in i våra liv och prestationer på tävling kommer i andra hand. Våra hundar kanske inte har samma intresse för belöningarna, kanske är dom osäkra eller har svårare att förstå oss. Det kanske är vår första hund eller så är vi i början av vår resa inom hundträningsvärlden. Det kommer dyka upp problem och det är okej att göra misstag! 

Misstagen kanske leder till några beteenden vi inte hade med i vår målbild när vi började. Hunden har helt enkelt missförstått vad vi ville. Det är inte hela världen, du behöver inte känna dig fel, utan vi behöver fundera och byta strategi. 

Det enklaste sättet att förklara vad jag menar är genom att visa hur jag själv tänkt.

Fritt följ: ett exempel

Jag har tränat mycket att följa en godis och vara noga med belöningsplaceringen. Jag vill att hunden ska få ett stort intresse för den punkt som gör att hen hamnar i rätt position. Detta är något jag hjärntvättar. Problemet som uppstår är att handen då blir intressant. Hur ska jag få bort det? 

Jag väljer att göra omvänt lockande på utsidan, men fortfarande belöna på samma punkt. Det kan leda till att hunden blir lite svajig i positionen eftersom den koncentrerar sig så mycket på att inte ta godiset. Kanske jag blir onaturlig i mitt framförande? Hur kan jag lösa det?

Jag kan träna mig på att röra handen naturligt på utsidan om hundens huvud utan att den tappar kontakt. Det gör jag i utgångsposition till att börja med så jag inte förstärker den svajande positionen.

Sedan är det dags att ta bort omvänt lockande handen, det är lätt att fastna i den hjälpen. När jag inte längre har godis med omvänt lockande så kan hunden igen koncentrera sig mer på positionen men har förhoppningsvis fått bort intresset för handen. Så kommer jag vidare. 

Men helt plötsligt så har du kanske en hund som är supertaggad och hamnar för långt fram. Ja, då kanske det är dags att ändra belöningspositionen genom att tillexempel låta hunden gå bakom ryggen och ta belöningen från höger hand. 

Det gäller hela tiden att utvärdera de små detaljerna och tänka ut hur det är möjligt att rätta till det hela. Absolut, beteendet kanske kommer upprepas i senare skede ifall det har gått lång tid innan det upptäcktes. Men det är också okej. Vi behöver inte vara perfekta hela tiden. 

Jag har en rad strategier som jag funderar över, vad kan det dyka upp för negativa konsekvenser av det valda sättet att träna. Kan jag ha någon plan redan i förväg för att rätta till dessa om de eventuellt dyker upp? Det är mycket viktigt att faktiskt tänka igenom och utvärdera sin träning. På så sätt fastnar du inte i något som kan leda till problem. 

Filma gärna och titta på om det är något du gör med kroppen, eller om du kan se hur hunden agerar på dina metoder. Filmerna är inte till för andra att titta på, utan för dig själv att komma vidare i träningen.

Det finns inga rätt och fel, det finns för- och nackdelar. Alla saker i denna värld har minst två sidor och massa gråskala där emellan. 

Lycka till med träningen! 

 
Publicerad den av — 2 kommentarer

Jag är ingen robot (eller ens en hybrid).

Jag har nu gått och funderat fram och tillbaka på om jag ska skriva den här artikelserien. Men när jag tänker efter så är det kanske just därför jag borde göra det. Det är ju vad Gava Hund står för. Alla har rätt att vara sig själva, både människa och hund. 

Denna artikel kommer i flera delar. När du läst alla så hoppas jag du förstår vad detta har att göra med din träning och relationen till din hund.

Gava hund vill vara personlig. Alla är olika och har olika mål och förutsättningar. Både hundar och människor har sin egen personlighet, och den ska odlas och växa.

Tabu

Tabun kring psykisk ohälsa har ändrats lite med internet, men är fortfarande tydligt närvarande. Jag har en diagnos som osynligt påverkar mig varje dag, en lättare version av Bipolär sjukdom (den kallas “Typ 2”). 

En sjukdom är något som fysiskt eller psykiskt sätter normala funktioner ur spel. Det kan vara något dödligt, men också något som skapar lidande. Vissa sjukdomar är lättare att förstå, för det är något vi kan se med våra egna ögon. Men min sjukdom är fast i min egen hjärna, och det är bara genom att berätta som jag kan göra den verklig för andra. 

Är, eller välja att vara?

En stor del som har problem att passa in, tror jag är rädd för att få en stämpel. Det kan handla om en definition av sig själv, men också den tabu som ligger kring dessa uttryck. Oftast när vi pratar om psykisk ohälsa så säger vi “jag är bipolär” eller “jag är autist”. Vissa kanske också direkt tänker att det är något påhitt som bara är att ändra på. 

Vi är alla ledsna, trötta, arga, negativa eller rädda någon gång i livet. Det är normalt. Vi kan också vara glada, pigga, humoristiska och spralliga. Inget konstigt. 

Problemet kommer när det hindrar dig att leva ett liv som fungerar för dig och andra. Samhället är uppbyggt för en viss typ av människor. De som inte passar in slutar ofta tro på sig själva och kategorisera sig som “fel”. Tro mig, jag är en av dom.

Men är jag så, eller väljer jag att vara så?

Känsla – reaktion

Både ja och nej. Det är något som är fysiskt annorlunda med mig. I hjärnan finns det sändare och mottagare för alla meddelanden som skickas runt. Hormoner, enzymer, signalsubstanser och elektriska impulser. Alla dessa spelar in i den fantastiska mekanism som leder till våra rörelser, känslor, reaktioner och tankar. 

Fysiologiskt blir det ibland lite problem i kommunikationen i hjärnan för mig. Det blir som en motorväg till negativa eller överdrivet positiva tankar och känslor. Det i sin tur påverkar mitt beteende och hur jag uppfattas utifrån. De här sändarna och mottagarna kan vi modifiera lite med medicin, men de inverkar inte på allt. 

Känslor kommer och går. Det är ingenting vi kan styra över. Det är en överlevnadsinstinkt som gör att vi kan identifiera faror, inte gå hungriga och fungera socialt. Det vi behöver för att leva vidare helt enkelt. 

Det vi däremot kan styra över, det är reaktionen på dessa känslor. Vi kan medvetet välja att ta nästa avfart från tanke-motorvägen. Det tar kanske längre tid, och är jobbigare, men det ger också chansen att se nya vyer och upptäcka annorlunda saker. Men vi måste göra ett medvetet val. För vissa personer går det bra att stanna kvar på motorvägen. Det gör inte dessa personer illa, och inte heller andra. Men för någon med mina förutsättningar är det inte alltid säkert för en själv och andra att bara fortsätta köra för fort. 

Detta är en liknelse jag ofta använder, för mig själv och andra. Jag väljer nu mer gärna att ta avfarten. Men det som kan vara svårt att förstå är hur mycket energi det egentligen tar och hur slitsamt det faktiskt kan vara. Det syns inte utåt.

För att få en lite mer verklig bild så kan jag förklara det så här:

Jag har en disposition att känna antingen väldigt positiva eller väldigt negativa känslor i perioder. Det har vi alla. Skillnaden, tror jag, är styrkan av dessa sinnesstämningar. De tar över så det blir ett problem att leva ett normalt liv. Vissa har så starka känslor att de leder till vanföreställningar, medan de för mig är överkomliga med stark vilja. 

I dåliga perioder får jag tänka om varenda tanke jag har. Tanken går naturligt till det destruktiva. “Usch vad dåligt jag instruerade idag! Jag är sämst.” är den första känsla som dyker upp. Då får jag hitta alternativa tankar, “Ja, fast samtidigt så verkade kursdeltagarna inte så missnöjda. Dom sa faktiskt att det var ett smart tips”. För att överväga det negativa behöver jag flera positiva tankar. Energin det tar att hitta dom, för varje känsla, tror jag är svår att förstå.

Det vi ser är inte alltid det som är sant. Det vi ser modifieras också ofta utifrån våra egna känslor. Våra tankar placerar vi andras huvuden. Vad tror du att jag tänker ifall jag inte vill följa med på en middag i stan? Kanske att jag är tråkig, lat, ledsen, att jag inte tycker om dig eller inte vill göra något. Men verkligheten kanske bara är att jag det har hänt något som gör att jag är för trött för att fysiskt orka. Vi kan aldrig veta förrän vi aktivt kommunicerar. Vi behöver visa att det betyder något för oss att veta. Att det är okej att berätta.

Känslor och hundträning

När vi pratar om hundar och hundträning så utgår vi oftast från beteenden, från reaktioner i olika situationer. Men senare forskning visar inte bara att hunden kan lukta sig till våra känslor, men också att de har liknande reaktioner i hjärnan som oss. Deras hjärna reagerar också känslomässigt. Problemet är att det vi ser inte alltid speglar känslorna. Många beteenden kanske har modifierats av erfarenheter och omgivning. Kanske de till och med har modifierats efter dina känslor? 

Om vi är öppna för det, så kan vi ha en konstant kommunikation med våra hundar. De har levt med oss människor i det som nu ser ut att vara 35 000 år. De spenderar stora delar av sina dagar att analysera oss. De har sinnen som gör det möjligt att identifiera våra känslor bättre än vi nånsin kan föreställa oss. 

Just det, vi kan inte föreställa oss hur det är att vara hund. Hur ser världen ut när nosen, och inte synen, är det främsta sinnet? Hur är det att kunna lukta sig till glädje eller rädsla? För forskning har visat att hundar genom endast lukt kan identifiera rädslor hos människor. Kan lukten vara så tvetydig som vårt beteende? 

Det enda vi kan veta, är att vi inte kan veta. 

En annan värld och ett annat språk

Om vi nu vet utifrån forskning, och intelligenta gissningar, att hunden kan upptäcka våra känslor bättre än vi själva kan. Hur påverkar det då relationen till, och träningen av din hund?

Mina gissningar är att hunden känner hur vi mår, men utan att förstå varför. Förut blev jag ofta besviken när det gick dåligt på tävling. Jag gick in med känslan att jag måste visa upp mig, visa hur bra min hund är. Jag kände ett tvång att prestera, för att andra skulle kanske tycka jag var en dålig hundtränare annars. Jag behövde bekräftelse, jag var nervös och kände mig stressad. 

Vi presterade inte, hade inte rätt känsla. Jag var missnöjd med mig själv som inte tränat bra nog. Jag var misslyckad, inte hunden. Men ändå betedde sig min hund som att något var fel, både under och efter tävlingen. Efteråt grät jag. 

Men förstod hunden att jag var missnöjd med mig själv, eller kände den bara att jag var besviken? Utifrån hur jag sedan har arbetat med mig själv och mina känslor, så tror jag på alternativ nummer två. Hunden förstod inte varför jag var besviken. Det var bara ett konstaterande. 

När jag själv identifierat mina känslor och uppmärksammat hundens beteende i samband med dessa, insåg jag att jag måste ändra på mig. Vi kan inte förvänta oss att hundar, som talar ett helt annat språk och upplever världen helt annorlunda, ska förstå vad vi tänker. 

Jag valde att aktivt ändra min känsla genom att ändra mina tankar. Dom som jag faktiskt kan styra över. Det första steget var bara att bli medveten. 

Efter flera tävlingar då jag verkligen arbetat med att känna mig glad, och att kunna bryta och belöna för att visa för mig själv att det inte bara handlar om prestation. Ja, då gick det faktiskt bättre. Vi hade kul och blev ett team. 

Hur känner du när du tränar hund?

Publicerad den av — Lämna en kommentar

#thelifeofrusa Roliga Anekdoter 2

Rusa har en extremt bra förmåga att få som hon vill. I slutet av förra året lärde hon sig öppna dörren. Efter det så har hon utvecklat olika användningsområden för detta trick. 

Hon lärde sig det när vi skulle träna och jag stänger ut hundarna i hallen så en och en får komma in. Rusa gillar inte kompostgaller och jag är rätt säker på att hon lärde sig öppna dörren för att komma undan från det. 

Nu kan jag inte sätta upp kompostgallret längre, för då drar hon direkt och vägrar komma in. Inte ens med godis. 

Helst vill hon ju att jag ska serva henne än att hon ska behöva anstränga sig i onödan. Men nöden har ingen lag, så hon tar tag i det själv om det behövs.

Senare kom hon på att hon kan öppna när hon känner för att gå ut. Kanske för att skälla, eller bara för hon har tråkigt. Oftast så försöker hon få mig att öppna dörren åt henne genom att skrapa på den, som hon alltid gjort. Men kommer jag inte inom en viss tid, så öppnar hon själv och drar. 

Jag misstänker nu har hon kommit på ett nytt område. När jag jobbar framför datorn och det inte fungerar att få min uppmärksamhet genom att komma med en boll eller tvinga till sig mys, ja, då vet hon att hon kan öppna dörren, för då kommer jag ju alltid. 

Denna historia får mig att tänka på andra egenheter hos denna hund. Men det får bli en annan gång! 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Belöningens påverkan vid träning.

För cirka två år sen gjorde jag en liten film för att visa hur valet av belöning kan ge olika konsekvenser vid träning. Det kan handla om hur mycket hunden klarar tänka eller vilken förväntan hunden har nu och kommer få i ett senare skede i träningen. 

Jag försökte få ihop träningspass där jag visar vad jag menar, men som ni vet blir det aldrig perfekt när det väl kommer till kritan. 

Hoppas iallafall ni kan få med er några tankar och idéer.

Vore kul att göra en uppdaterad version i ett senare skede. Vi får se!

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Vår Specialsöksträning – att våga tänka om.

För några år sen gjorde jag ingenting annat än skrev planer och utvärderade varje träning. Jag upptäckte att det blev för mycket analyserande och därmed för mycket press. Istället fick jag då ta en paus från tänkandet, bara göra enklare planer och hålla kriterierna i huvudet. Det ledde till att jag ibland tagit snabba beslut i träningen som kanske lett åt fel håll, eller så har jag fastnat i ett steg i utvecklingen och kommer inte vidare. Så nu är det dags att ta tag i problemen och då kommer planer och utvärderingar fram igen. Här nedan kan ni läsa lite om hur jag tänkt kring våra senaste träningspass. 

Pass 1
Markering.
Första passet fortsatte jag på markeringsträningen med en halv Kong. Jag har tränat att flippa Kongen när hon fokuserar mer än 5-10 sek. Under den tiden har jag försökt jobba dit en ”Bridge” (en slags störning) som jag hoppas kan användas för att förlänga tiden sen. Jag har upptäckt att hon behåller fokuset med nosen, men tittar bort med ögonen. Har hon tappat fokuset så har jag tagit bort den och börjat om.

Efter detta har jag försökt skicka henne från avstånd, så hon får gå fram och göra markering och sen belönat med annan Kong. Dock har hon haft tendens att ta den i munnen istället.

Av någon anledning har vi fastnat i stegringsplanen som är baserad på den vi fått från utbildningen. I den bryter jag och gör om varje gång hon släpper fokus.

Jag har då försökt gömma den till hälften så hon inte ska komma åt på samma sätt. Men då har hon antingen grävt fram den, och när inte det har gått så har hon letat vidare. Det har känts som hon inte förstår övergången från flippandet till markering i andra situationer. Vid många andra tillfällen noterar hon men markerar inte alls. Allt detta beror antagligen på en okonsekvens från min sida. Jag har antagligen inte följt stegringsplanen på rätt sätt. Det ger såklart konsekvenser.

När jag analyserar och inser att träningen går åt fel håll, trots återupprepade tillbakasteg i utvecklingsplanen, så är det dags att prova något nytt. Det finns många tekniker att jobba med. Ju större verktygslådan blir ju bättre går det att individanpassa träningen, jag får inte vara rädd att prova.

Pass 2
Markering + 1 sök.
Denna gång valde jag att använda shejping utan att bryta när hon vänder bort. Jag bara ignorerar när hon släpper fokuset. Däremot får hon bara belöning när hon klarat fokusera mer än 4 sekunder i ett sträck, gärna mer.

Eftersom hon har en bra grund redan så gick det fort framåt och hon klarade snabbt 7 sek eller mer på synlig halv kong. Sedan halvt gömd. Sedan utbytt till mindre bit (2×2 cm), synlig och sedan halvt gömd. Jag bröt endast om hon tog den i munnen eller grävde med tassen. Dessa beteenden försvann dock ganska snabbt. Nästa markeringsträning får visa om detta var en teknik som passade oss bättre.

Vi avslutade med ett sök på kong 1×1 mm på marken. Varje gång hon slarvade eller bytte teknik fick hon komma tillbaka. Hon avslutade med ett bra sök med en markering på någon sekund längre än vanligt.

Pass 3
3 sök.
Jag preparerade 3 gömmor utan liggtid, men där jag smittar en ruta med min egen doft. Platsen var på marken och fokuset på att söka noga inom detta område. När jag känner att hon sökte slarvigt eller yvigt så kallade jag tillbaka henne och började om. Jag har bestämt mig att göra så högst 2-3 gånger innan jag släpper den gömman. På så sätt så behöver jag inte preparera 10 gömmor för att kunna börja om på en ny varje gång. Men ändå inte nog många gånger för att det ska bli tjatigt. Ett annat kriterie var att markeringen skulle vara längre än 2 sekunder. Det lyckades hon med!

Jag har planerat att träna in två söksystem med olika tecken. Ett fokuserat finsök och ett scanningsök. Jag upptäckte att karma gör detta naturligt redan och försöker nu bygga vidare på det. När jag visar med handen lite slarvigt och långt ifrån så scannar hon området, men om jag däremot pekar nära och fokuserat så börjar hon finsöka. Jag tänkte att jag kanske kan använda detta rent taktiskt i tävling sen genom att först göra en snabb runda scanning och sedan gå in i finsök i en andra runda. Detta är en tanke jag har nu innan reglerna blir helt klara och jag behöver utvärdera resultatet av tekniken, men det blir spännande att testa!

Pass 4 (dag 2)
Markering.
Repetition av gårdagens pass men på annat ställe.
Gick inte lika bra, fick bara ut 4 sekunder som längst. Dock ingen tendens till att använda mun eller tassar vilket kändes bra. Ofta gjorde hon två sekunder fokus och tittade på mig. Tidigare har jag belönat efter 2 sek av ren vana. Har därför börjat räkna sekunderna nu. Efter det återgick hon till fokus och då började jag om att räkna. Fick sedan backa och belöna vid 1 och 3 sek för hon blev frustrerad. När jag sedan bytte till mindre bit blev detta dock bättre och hon klarade 4 sek utan avbrott. Avslutade och ser vad hon förstått vid nästa pass.

Pass 5  (dag 2 – se film)
1 sök med 3 gömmor.
Detta sök var liknande gårdagens.
– Liggtid: 30 min
– ”Vallad ruta” för att begränsa området. Har tänkt göra så här några gånger till eftersom vi gjort en del scanning på senare och jag tänker att när hon ser mig visa området samt känner en begränsning i min doft så förstår hon bättre att det är ett litet område som ska sökas av. Tanken är då att det blir naturligare att ta till finsöket och då får jag chansen att förstärka handtecknet ”finsök” (visar nära).
– Ifall hon slarvar eller ändrar teknik så kallar jag in och börjar om (dock högst 2-3 gånger).
– Markering längre än 3 sek.

Gömma ett och två gick enligt planen. Gömma 3 var svårare då doftbilden var annorlunda. Ofta gömmer jag kongarna så hon kan komma nära, men denna gång var den inne i luftröret. Det syns på filmen att hon känner den första gången men går förbi, går tillbaka men får inte till någon markering (krafs), sen går hon förbi och noterar två gånger till. Det här är ett problem som dykt upp mer och mer i vår träning.

Ändå hade jag ingen back-up plan för detta så därför var jag tvungen att bestämma mig snabbt. Hon har tydligen inte förstått att hon ska markera även vid denna doftbild, eller så släppte hon av någon annan anledning, det kan vi aldrig veta.

Men då bestämde jag mig att kalla in, börja om och sen klicka för att hon bara lokaliserar. Sedan vänta ut en kortare markering.

Jag har tidigare efter diskussion tänkt att jag inte ska låta henne gå tillbaka till gamla gömmor, men ändrade nu åsikt. Jag planerade nu att låta henne gå tillbaka till gömmor om hon själv väljer att göra det (tänker inte lägga mig i) för att sedan lära henne att släppa gömman helt och söka vidare när jag säger ”tack” (eftersom det betyder släpp i vardagen så är det naturligt att det betyder ”klar – sök vidare”).

När jag bara har brutit efter bara en chans så har jag märkt att utvecklingen har gått bakåt och det blivit vanligare och vanligare att hon direkt släpper och går vidare när hon lokaliserat.

Med den nya planen får jag chansen att förstärka markeringarna flera gånger men utan att visa henne eller skicka på igen. Det blir lite liknande tänk som vid nuvarande markeringsträningen.

Nu ska idén bara utvärderas!

 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Creative Dogtraining

Alla kan vara kreativa.
Vi måste bara våga.
Våga bryta mönster.
Våga prova.
Våga misslyckas.
Våga lära oss av våra misstag.
Våga inspireras och vara nöjda när vi lyckas.

Kreativitet betyder inte bara konst, musik eller dans. Det kreativa finns i allt vi gör. Har du någonsin löst ett problem på egen hand? Då har du använt din kreativa sida.

Kreativitet till skillnad från fantasi använder hela hjärnan. Vi är benägna att dela upp hjärnan i olika delar som har hand om olika saker, att tänka att vi är pragmatiska eller är mer kreativa. Men alla har båda sidor, det är bara att det är mer naturligt för vissa att använda vissa delar av hjärnan.

Om vi tittar till KBT till exempel, så brukar jag säga att hjärnan väljer den lätta vägen. Den lätta vägen är den vi alltid har tagit, den vi känner till. Vi behöver inte anstränga sig. Den är ofta bredare, lättare och snabbare att köra på. Men vi har ett val att ta en avfart och köra en annan väg. Och visst, det är lite jobbigare, kanske tar lite längre tid, men vi kan upptäcka saker vi aldrig trodde fanns och uppleva nya saker. Vi KAN styra över våra tankar och oss själva. Annars skulle jag inte finnas här idag till exempel.

Vi behöver alla jobba med oss själva för att nå våran fulla potential, för vi har alla fallenhet för olika saker. Kanske har vi har blivit uppmuntrade från barnsben att tänka på ett visst sätt, samhället vill att du ska passa i en box, nära och kära kanske inte förstår dig. Du kan misslyckas! Det kan påverka viljan är ge sig ut på okända vatten (eller vägar). Men tänk vad vi kan upptäcka!

Den kreativa processen

För att få fram den kreativa processen kan vi använda några olika begrepp som gör det lättare att förstå. David Eagleman och Anthony Brandt har skrivit en bok om hjärnan och hur alla elektriska signaler samarbetar i ett fantastiskt mönster för att få fram tankar och idéer.

Hjärnan registrerar hela tiden vår omgivning och sparar det i ett arkiv för att ta fram när det behövs. David och Anthony delar upp den kreativa processen i tre, där vi kan använda bara en, eller alla delarna samtidigt. De tre B’na.

Bending (Böja)
Breaking (Bryta)
Blending (Blanda)

Vi tar helt enkelt alla våra upplevelser, erfarenheter och kunskaper och öppnar hjärnan för hur vi kan kombinera dessa, förändra. Vad vi egentligen behöver är kunskaper om den kreativa processen, motivation och erfarenheter från omvärlden. För vi får inte bli fast i att ett sätt att göra saker på, bara gäller inom just det området. Den kan tas ur sitt sammanhang och sättas i ett nytt. Böjas, brytas upp, blandas.

Ett exempel:
Jag älskar att samla på mig information och lära mig saker. Eftersom jag är passionerad hundtränare så frågar jag mig alltid, i bakhuvudet, hur kan man applicera detta på kommunikationen med hunden? Som det här blogginlägget. Jag blev inspirerad av dokumentären jag såg på Netflix ”The Creative Brain” av ovan nämnda forskare. Jag förstod min kreativa process och kunde relatera den till mitt sätt att träna hund. Det öppnade nya dörrar för mig som instruktör och hundtränare. Nu ska jag bara våga!

Ta dig tid

Däremot så får vi inte vara stressade att nå resultat när vi väljer den kreativa vägen. En annan del är processen kallar Steven Smith ”Ruvningsstadiet”. Det betyder att vi startar en process för att sedan ta en paus. Under tiden ligger idén där i bakgrunden och växer och blir till. Ibland dyker den upp till ytan, behöver lite feedback och sen vila igen. Detta leder sedan till ”Uppenbarelsen”. Det kan vi ju likna med den tända lampan ovanför huvudet, eller det vi kallar Aha-upplevelse. Det är helt enkelt så att innan denna kommer har hjärnan jobbat massor och använt all sin kapacitet och sedan kunnat koppla ihop det den hittat. Letat igenom arkivet av erfarenheter och kunskaper och hittat pusselbitarna som kanske kan fungera. Spännande!

Då måste vi ju våga prova. Idén kanske visar sig vara fruktansvärt dålig, men den kan också bli superbra. Utan att misslyckas så går vi aldrig framåt. 

Nu kanske ni undrar vad detta har med hundträning att göra?

Hunden är inte en människa, det är ett rovdjur, men vill vi, så tror jag vi kan förstå dom ändå. Det är ju inte bara vi som försöker sända meddelanden till hunden, dom försöker ju också visa vad dom vill. 

Om vi nu antar att hundar kan vara kreativa (vi kan ju aldrig veta), så tycker jag mig se en skillnad i kreativiteten hos olika individer. Vissa är helt enkelt bättre på att få fram vad dom vill. Titta bara på Rusa och Karma. Rusa får alltid som hon vill för hon kan tydligt visa det. Hon vill också själv lista ut vad jag försöker kommunicera. Hon verkar vilja förstå och få oss att förstå. Karma kan också göra detta, men till en mindre grad. Hon behöver lite mer hjälp och stöd. Jag behöver visa lite mer vad jag vill att hon ska göra eftersom hon lätt blir frustrerad om hon måste komma fram till saker själv. Det känns som hon inte har samma förmåga att vara kreativ i sitt sätt att kommunicera. Men även här tror jag det är något vi kan utveckla. Varje gång vi lyckas kommunicera något till varandra så växer vi som individer!

Några exempel:
Från början så gick Karma till dörren oavsett vad hon ville. När hon ville ha mat, vatten, leka, gå ut.. Det var lite svårt för mig att förstå. Jag började fråga ”vad vill du?” och gå runt och visa upp olika saker för att se om det blev en reaktion när jag gjorde något. Jag frågade ”Vill du ha vatten?” tog upp vattenskålen och fyllde den med nytt vatten. Hon drack. Ok. Nu har hon lärt sig ”om jag vill ha vatten så ska jag gå till vattenskålen”. Det gjorde hon faktiskt. Detta är något som Rusa inte har behövt. Hon har själv kommit fram till att om hon går till vattenskålen så förstår jag att det är något med den. Hon tittar på mig, hon tittar på vattenskålen och repeterar tills jag upptäcker att hon vill nåt. Då är hon tydlig i vad hon vill. 

En händelse som fastnat i mitt minne är när Rusa ville ha hjälp från mig, men det tog ett tag för mig att förstå. När hon vill inte skrapar hon alltid på dörren (och hon gör det tills hon kommer in, även om det tar flera timmar). Den här gången var hon ute, skrapade på dörren, jag gick och öppnande, vill du gå in? Nähä, inte det, jag stängde dörren och satte mig vid datorn igen. Hon skrapade igen på dörren. Jag gick och öppnade, hon ville inte komma in ”va fan vill du?”. Stängde dörren igen. Tredje gången så tänkte jag, nä, hon måste ju vilja nåt. När jag hade den attityden så såg jag att hon gick ner mot trappen på terassen. Tittade på mig hela tiden. Typ ”kom nu!”. Jag följde med, hon kollade hela tiden att jag följde. Hon tog mig till grinden. Där låg en tennisboll som hon inte kunde nå! Hon ville att jag skulle hämta den åt henne. Jag gjorde det, då lärde hon sig att hon kan be mig hämta saker på det här sättet. Sen om det är bra eller dåligt vet jag inte, för hon vill verkligen att jag ska hämta MASSA saker till henne! Är inte det kreativ kommunikation? 

Eller när hon utnyttjade skrapandet på dörren på natten. Hon gör bara det när hon är dålig i magen. Så jag gick sömndrucken upp och ner för trappen och öppnade dörren. Fort som en vessla sprang hon upp och in genom dörren till sovrummet för att ligga i sängen. Är det ett sammanträffande? Efter det här så upprepades det många gånger, och jag vill ju inte att hon ska bajsa inne, så då är det klart jag öppnar! Efter tre gånger så upptäckte jag mönstret och började stänga dörren innan jag gick ner för trappen. Helt plötsligt slutade beteendet. Det var en kreativ lösning till att få mig att göra som hon vill. 

Jag har otaliga exempel från mina två hundar när det gäller deras mer eller mindre kreativa sätt att kommunicera. Dom som är så olika. Men det som dom har gemensamt är VILJAN att kommunicera. Och det som vi människor ofta har gemensamt är att inte tro att vi kan och därför inte våga öppna oss för nya möjligheter. 

Vi borde bli lika kreativa i vårt sätt att förklara för hundar, som dom är mot oss. Tänk vilken spännande hundträning det blir! Och förutom det, så utvecklar vi samarbetet och viljan att vara tillsammans. Att tycka om varandra och acceptera varandra för dom vi är. 

Är det inte evolutionen som förändrat oss människor, utan kreativiteten att utnyttja det vi redan känner till och skapa något nytt? Det enda vi kan veta, är att vi inget vet. 

Hjärnan må inte ha utvecklats supermycket rent evolutionistiskt, men kreativiteten har lärt oss att använda den på ett annat sätt. Att utvecklingen i världen går så fort framåt nu är för att vi har så många kunskaper som redan finns, som vi kan ta in, lära oss av och skapa nytt av. Ju större grund vi har att stå på, desto snabbare kan vi komma framåt med nya idéer. Se bara på teknologin som har utvecklats sjukligt fort de senaste åren. Det skulle inte kunna hända om inte människor plockade upp saker som redan finns, böjer dom till att bli lite annorlunda, bryter ner dom till mindre delar, eller blandar ihop dom för att skapa något nytt. Med det i bakhuvudet så kan vi kanske inse att ingenting som är nytt, är egentligen helt nytt.

Det är så vi blir ännu bättre. Vill inte du bidra till att vi alla ska bli bättre? Har inte du erfarenheter och viljan att lära? Motivationen att lösa problem? Vi kan förändra världen tillsammans! 

Det enda du behöver är mod.

Våga! 

 

To be continued…

Källa: The Verge
Psychology Today
The Creative Brain – Netflix