Kategori: Prestationsångest

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Specialsöksprov – Catastrophic failure..

… eller inte.

Igår var det dags för årets första Specialsöksprov i klass 2. 

Jag föll tillbaka i gamla vanor och det satte såklart käppar i hjulen för oss. Karma gjorde sitt allra bästa utifrån förutsättningarna och jag är glad att hon ändå jobbade på trots att hon fick söka länge utan träff och att matte var ett nervöst vrak. Förstår inte riktigt vad som hände med min mentalitet. 

Här nedan kan ni få se skillnaden på tankarna från mitt gamla jag och sen mitt nya jag. Mitt nya jag ska vara snäll mot mig. Analysera för att se lösningar och inte problem.Det som inte ger nån information för framtida träning ska jag bara se förbi. 

Gillar mitt nya jag mer och hoppas jag kan hålla mig till det nästa prov!

Mitt gamla jag tänker:

  • Fy fan va dålig jag är.
  • Stackars Karma som har en så dålig tränare som matte. 
  • Alla kommer se ner på mig nu för jag är inte bra nog.
  • Varför är jag så dum och blir nervös?
  • Varför kan jag inte kontrollera mina känslor? Stackars Karma.
  • Jag hade dålig taktik, dålig framföring, skapade frustration hos Karma, jag är bara dålig helt enkelt. 
  •  Alla andra är så mkt bättre än mig och jag kan inte prestera som jag borde.
  • Jag skäms att vara instruktör och inte följa mina egna råd. 
  • Jag har tränat så dåligt och ostrukturerat. 
  • Vilket misslyckande!
  • Varför vill nån gå på mina kurser om jag inte ens kan träna hund själv?
  • Jag förstörde verkligen för Karma eftersom jag fick för hög prestationsångest och hade inte känslan att detta var en kul lek. 
Mitt nya jag tänker:
 
  • Minisöket innan provet gick jättebra och jag börjar få till bättre markeringar. Vi har tränat mycket markeringar i samband med Karmas allergitvättar och det har gett resultat. Nästa gång kanske vi får visa upp dom! 
  • Jag måste tänka på att ta mig tid i starten för att se över området och planera. Inte bara stressa in. Jag var stressad innan, blev jättenervös och startade alldeles för snabbt och utan att planera hur jag skulle söka av området. 
  • Jag måste vara i god tid och jobba med den mentala biten. Jag kom väldigt sent och stressade iväg trots att jag haft halva dagen på mig att planera och åka i rätt tid. 
  • Jag måste förbereda alla grejer dagen innan. Jag hade glömt kopplet i Rönneboda och tänkte jag skulle ha nåt annat, men bestämde mig just innan att göra ett nytt koppel för jag inte hittade nåt annat. 
  • Jag är nöjd över att det område jag inte glömde bort blev avsökt systematiskt. Jag tänkte på att leta efter ställen där bitar kunde vara gömma och inte slösa tid på att söka av helt platta ytor. 
  • Jag är nöjd att jag inte fick förutfattade meningar om var gömmorna kunde vara och litade på att Karma skulle markera om det fanns något. 
  • Jag är nöjd med att jag inte fastnade när Karmas intresse ökade på vissa ställen utan lät henne jobba ut och lita på att hon kunde bestämma sig och att det annars inte gjorde nåt om hon missade. 
  • Jag har lyckats arbeta med mina tankar så jag kunnat vända dom negativa katastroftankarna till något positivt. Att jag måste lägga upp planer och träna på mina brister. Fått lite idéer hur jag kan göra.
  • Jag kan bättre och ett prov gör ingen skillnad. Jag måste vara med på fler prov så jag får in rätt känsla. 
  • Folk vill gå kurs hos mig för att vi har roligt tillsammans och utvecklas hela tiden på individuell nivå.
  • Det är svårt med Specialsök och det finns alltid något att träna på. Jag har inte lagt fokus på rätt saker på senaste och ska göra det bättre inför nästa prov. 
  • Karma kämpade hela vägen! 20 minuter utan att hitta något med en konstig matte! 
  • En felmarkering pga frustration är ok. Jag vet att vi har det problemet när det blir för mycket för Karma. Det kommer bli bättre när jag tränar mer! 
  • Jag måste träna mer på att identifiera mina känslor och ha planerat en lösning ifall det dyker upp konstiga tankar.
  • Jag är nöjd med att jag tänkte på att avsluta med ett lyckat sök efter provet där Karma fick extra mkt belöning och beröm. Jag gjorde mitt bästa för att hålla ihop för hennes skull.
  • Ibland kan jag inte hantera mina känslor, men någon dag ska jag bli bättre på det!
  • Jag lär mig hela tiden nya saker och jag behöver bara träna mer!

Att tänka på nya sätt tar tid och ork. Det gäller att medvetet identifiera och vända varje negativ tanke. 

Någon dag kanske det kommer automatiskt, och tills dess får jag använda min energi till att vända tankar, även om jag blir trött. Det är ok att vara trött och känna negativa tankar, men det gäller att hantera det på rätt sätt för att inte hamna i en ond cirkel. 

Träning och prov ska vara roliga. Det ska vara en lek där jag och Karma peppar varandra att hitta Kongbitarna oavsett hur svårt det kan vara.

Jag måste säga till mig själv: Kämpa! Jag kan faktiskt. Ibland har jag dåliga dagar. Det är bara acceptera och gå vidare. Nästa gång gör vi bättre ifrån oss!

 
Publicerad den av — Lämna en kommentar

Att visa sina svaga sidor

Jag utbildar mig konstant inom hund och har gjort det sedan jag gick i högstadiet. Ju mer jag lär mig desto mer märker jag att vi inte vet nästan någonting om hur det egentligen är. Vi har att göra med en annan art som har andra sinnen och sätt att kommunicera på. Det är såklart svårt att göra oss förstådda. Allting vi kallar hundträning är ju egentligen dialog och en lärandeprocess. Vi behöver vara uppmärksamma på vad hunden verkar förstå, analysera det som går fel, vad som händer och vad vi gjort för att det ska bli så. Det svåra är sedan att försöka hitta en lösning och lyckas förklara på ett sätt som just ens egen hund förstår.

Jag anser att det aldrig finns bara en väg att gå. Det finns inga rätt eller fel. Alla hundar och människor är olika. Alla har olika relationer och sätt att kommunicera. Enda sättet vi kan komma in på rätt väg är att prova oss fram, och ibland är det som att famla i mörkret. Ljuset i mörkret kan vara en bra vän med nya idéer eller kanske en video med nya tips att prova.

För att kunna utvecklas behöver vi visa våra svaga sidor, de situationer där det gått fel i vår kommunikation. Det är något som är riktigt jobbigt, för vi vill ju alla vara bra på det vi gör, helst perfekta. Oavsett om vi är en fantastisk hundförare med massor av erfarenhet så kommer dessa stunder då hunden förstått något helt annat än det vi försökt lära ut. Eller kanske tappar intresset att samarbeta när det blir för mycket frustration. Jag har själv råkat ut för konsekvenserna av stor besvikelse i träningen. Jag tänker alltid att problemet är mig själv och det är jag som är dålig. Problemet är att hunden inte förstår det, utan tror frustrationen är utlöst av något den gjort. Hundar kan lukta sig till känslor, det har testats (Läs mer om det) och det är något vi underskattar i vår träning. Att styra sina känslor är en konst som vi måste träna på. Steg ett är att bli medveten. Hur känner du egentligen i situationen där det uppstår problem?

För mig är det viktigt att förmedla att det inte bara handlar om sättet vi tränar på, men också på vad vi har för relation till vår hund. Jag anser att jag inte kan föra det tänket vidare om jag inte själv vågar ta tag i mina känslor och analysera mina svaga sidor för att bli bättre. Som instruktör lider jag av konstant prestationsångest. Inte bara för att jag vill göra ett bra jobb, men också för att jag känner att jag måste visa att jag kan. Det är inte lätt att stå ut i massan av instruktörer inom mitt område. Men trots det har jag valt att posta videor där det inte går som jag har tänkt. Där det har dykt upp problem som jag behöver lösa. Det är något vi inte ofta ser, vilket gör att vi tror alla andra klarar allt utan att göra fel. Det är omöjligt.

I Specialsöket är det fruktansvärt mycket som ska stämma. Det tar aldrig slut på saker att träna. Om du följer mig på sociala medier (Facebook / Instagram) vet du att varje tävling eller blindsök jag gör så upptäcker jag nya saker som inte blivit riktigt rätt. Istället för att gömma dom så hoppas jag att någon ska lära sig av dom lika mycket som jag gör. Att vi alla tillsammans kan hitta lösningar och aldrig sluta lära oss.

Jag måste hantera min prestationsångest när den dyker upp, för det gör den. Tänka på att ingen är perfekt, att vi alla lär oss hela tiden. Att mina svagheter kanske kan hjälpa någon annan. Om inte med problemlösning så iallafall med känslan att det är okej att få problem.

Idag är en sån dag då jag önskade att jag bara postade bra saker, för då skulle jag verka perfekt som hundtränare och instruktör. Kanske det är så jag behöver göra för att få fler att gå mina kurser. Men då skulle jag svika mig själv. Mitt mål är att få människor och hundar att må bättre tillsammans och ha roligt på träning och tävlingar. Ingen som tror andra är perfekta kan känna att de duger som de är. Så jag börjar med mig själv.

Den bästa känslan är ändå när vi löst ett problem, eller när vi fått någon annan att känna sig bra, trots sina svagheter. Det finns alltid bra saker att lyfta fram och problem att lösa. Jag önskar vi kan göra det tillsammans och känna oss nöjda med att vi inte är felfria.

Känslan av att få någon att känna sig bra och kunna lösa ett problem, är värt all prestationsångest i världen. Kanske kan jag inspirera någon att våga visa sina brister och sedan få uppleva känslan av att övervinna dom. Sen får vi faktiskt skryta om resultatet, det är vi värda!

Visar jag på för nära gömmorna? Kan det bli problem? Det får tiden utvisa. Tycker det är fantastiskt hur bra hon jobbar i 35 graders värme. Karma ger alltid allt, och blir det fel så är det bara för att vi inte förstår varandra. Det är okej!
Publicerad den av — 2 kommentarer

Jag är ingen robot (eller ens en hybrid).

Jag har nu gått och funderat fram och tillbaka på om jag ska skriva den här artikelserien. Men när jag tänker efter så är det kanske just därför jag borde göra det. Det är ju vad Gava Hund står för. Alla har rätt att vara sig själva, både människa och hund. 

Denna artikel kommer i flera delar. När du läst alla så hoppas jag du förstår vad detta har att göra med din träning och relationen till din hund.

Gava hund vill vara personlig. Alla är olika och har olika mål och förutsättningar. Både hundar och människor har sin egen personlighet, och den ska odlas och växa.

Tabu

Tabun kring psykisk ohälsa har ändrats lite med internet, men är fortfarande tydligt närvarande. Jag har en diagnos som osynligt påverkar mig varje dag, en lättare version av Bipolär sjukdom (den kallas “Typ 2”). 

En sjukdom är något som fysiskt eller psykiskt sätter normala funktioner ur spel. Det kan vara något dödligt, men också något som skapar lidande. Vissa sjukdomar är lättare att förstå, för det är något vi kan se med våra egna ögon. Men min sjukdom är fast i min egen hjärna, och det är bara genom att berätta som jag kan göra den verklig för andra. 

Är, eller välja att vara?

En stor del som har problem att passa in, tror jag är rädd för att få en stämpel. Det kan handla om en definition av sig själv, men också den tabu som ligger kring dessa uttryck. Oftast när vi pratar om psykisk ohälsa så säger vi “jag är bipolär” eller “jag är autist”. Vissa kanske också direkt tänker att det är något påhitt som bara är att ändra på. 

Vi är alla ledsna, trötta, arga, negativa eller rädda någon gång i livet. Det är normalt. Vi kan också vara glada, pigga, humoristiska och spralliga. Inget konstigt. 

Problemet kommer när det hindrar dig att leva ett liv som fungerar för dig och andra. Samhället är uppbyggt för en viss typ av människor. De som inte passar in slutar ofta tro på sig själva och kategorisera sig som “fel”. Tro mig, jag är en av dom.

Men är jag så, eller väljer jag att vara så?

Känsla – reaktion

Både ja och nej. Det är något som är fysiskt annorlunda med mig. I hjärnan finns det sändare och mottagare för alla meddelanden som skickas runt. Hormoner, enzymer, signalsubstanser och elektriska impulser. Alla dessa spelar in i den fantastiska mekanism som leder till våra rörelser, känslor, reaktioner och tankar. 

Fysiologiskt blir det ibland lite problem i kommunikationen i hjärnan för mig. Det blir som en motorväg till negativa eller överdrivet positiva tankar och känslor. Det i sin tur påverkar mitt beteende och hur jag uppfattas utifrån. De här sändarna och mottagarna kan vi modifiera lite med medicin, men de inverkar inte på allt. 

Känslor kommer och går. Det är ingenting vi kan styra över. Det är en överlevnadsinstinkt som gör att vi kan identifiera faror, inte gå hungriga och fungera socialt. Det vi behöver för att leva vidare helt enkelt. 

Det vi däremot kan styra över, det är reaktionen på dessa känslor. Vi kan medvetet välja att ta nästa avfart från tanke-motorvägen. Det tar kanske längre tid, och är jobbigare, men det ger också chansen att se nya vyer och upptäcka annorlunda saker. Men vi måste göra ett medvetet val. För vissa personer går det bra att stanna kvar på motorvägen. Det gör inte dessa personer illa, och inte heller andra. Men för någon med mina förutsättningar är det inte alltid säkert för en själv och andra att bara fortsätta köra för fort. 

Detta är en liknelse jag ofta använder, för mig själv och andra. Jag väljer nu mer gärna att ta avfarten. Men det som kan vara svårt att förstå är hur mycket energi det egentligen tar och hur slitsamt det faktiskt kan vara. Det syns inte utåt.

För att få en lite mer verklig bild så kan jag förklara det så här:

Jag har en disposition att känna antingen väldigt positiva eller väldigt negativa känslor i perioder. Det har vi alla. Skillnaden, tror jag, är styrkan av dessa sinnesstämningar. De tar över så det blir ett problem att leva ett normalt liv. Vissa har så starka känslor att de leder till vanföreställningar, medan de för mig är överkomliga med stark vilja. 

I dåliga perioder får jag tänka om varenda tanke jag har. Tanken går naturligt till det destruktiva. “Usch vad dåligt jag instruerade idag! Jag är sämst.” är den första känsla som dyker upp. Då får jag hitta alternativa tankar, “Ja, fast samtidigt så verkade kursdeltagarna inte så missnöjda. Dom sa faktiskt att det var ett smart tips”. För att överväga det negativa behöver jag flera positiva tankar. Energin det tar att hitta dom, för varje känsla, tror jag är svår att förstå.

Det vi ser är inte alltid det som är sant. Det vi ser modifieras också ofta utifrån våra egna känslor. Våra tankar placerar vi andras huvuden. Vad tror du att jag tänker ifall jag inte vill följa med på en middag i stan? Kanske att jag är tråkig, lat, ledsen, att jag inte tycker om dig eller inte vill göra något. Men verkligheten kanske bara är att jag det har hänt något som gör att jag är för trött för att fysiskt orka. Vi kan aldrig veta förrän vi aktivt kommunicerar. Vi behöver visa att det betyder något för oss att veta. Att det är okej att berätta.

Känslor och hundträning

När vi pratar om hundar och hundträning så utgår vi oftast från beteenden, från reaktioner i olika situationer. Men senare forskning visar inte bara att hunden kan lukta sig till våra känslor, men också att de har liknande reaktioner i hjärnan som oss. Deras hjärna reagerar också känslomässigt. Problemet är att det vi ser inte alltid speglar känslorna. Många beteenden kanske har modifierats av erfarenheter och omgivning. Kanske de till och med har modifierats efter dina känslor? 

Om vi är öppna för det, så kan vi ha en konstant kommunikation med våra hundar. De har levt med oss människor i det som nu ser ut att vara 35 000 år. De spenderar stora delar av sina dagar att analysera oss. De har sinnen som gör det möjligt att identifiera våra känslor bättre än vi nånsin kan föreställa oss. 

Just det, vi kan inte föreställa oss hur det är att vara hund. Hur ser världen ut när nosen, och inte synen, är det främsta sinnet? Hur är det att kunna lukta sig till glädje eller rädsla? För forskning har visat att hundar genom endast lukt kan identifiera rädslor hos människor. Kan lukten vara så tvetydig som vårt beteende? 

Det enda vi kan veta, är att vi inte kan veta. 

En annan värld och ett annat språk

Om vi nu vet utifrån forskning, och intelligenta gissningar, att hunden kan upptäcka våra känslor bättre än vi själva kan. Hur påverkar det då relationen till, och träningen av din hund?

Mina gissningar är att hunden känner hur vi mår, men utan att förstå varför. Förut blev jag ofta besviken när det gick dåligt på tävling. Jag gick in med känslan att jag måste visa upp mig, visa hur bra min hund är. Jag kände ett tvång att prestera, för att andra skulle kanske tycka jag var en dålig hundtränare annars. Jag behövde bekräftelse, jag var nervös och kände mig stressad. 

Vi presterade inte, hade inte rätt känsla. Jag var missnöjd med mig själv som inte tränat bra nog. Jag var misslyckad, inte hunden. Men ändå betedde sig min hund som att något var fel, både under och efter tävlingen. Efteråt grät jag. 

Men förstod hunden att jag var missnöjd med mig själv, eller kände den bara att jag var besviken? Utifrån hur jag sedan har arbetat med mig själv och mina känslor, så tror jag på alternativ nummer två. Hunden förstod inte varför jag var besviken. Det var bara ett konstaterande. 

När jag själv identifierat mina känslor och uppmärksammat hundens beteende i samband med dessa, insåg jag att jag måste ändra på mig. Vi kan inte förvänta oss att hundar, som talar ett helt annat språk och upplever världen helt annorlunda, ska förstå vad vi tänker. 

Jag valde att aktivt ändra min känsla genom att ändra mina tankar. Dom som jag faktiskt kan styra över. Det första steget var bara att bli medveten. 

Efter flera tävlingar då jag verkligen arbetat med att känna mig glad, och att kunna bryta och belöna för att visa för mig själv att det inte bara handlar om prestation. Ja, då gick det faktiskt bättre. Vi hade kul och blev ett team. 

Hur känner du när du tränar hund?

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Det enda jag vet…

..är att vi knappt inget vet.

Det viktigaste jag har lärt mig under alla år jag har jobbat med hund, det är att vi kan tro, men inget veta. Vår relation till hundar förändras ju mer vi lär oss. Det har vi sett genom historien. Men vad är det som säger att vi vet något nu?

Ju mer erfarenhet jag får, desto mer inser jag att hundens universum är så mycket större än vi kunnat föreställa oss. Det har varit lätt för mig tidigare att slänga mig in i en debatt om hundhållning eller hundträning och verkligen trott på min sak. Jag kände att jag hade rätt, och det andra saker stämde inte med min bild. Men ju längre jag velat förstå hundar, desto mer har jag märkt att jag inte kan säga precis vad som är rätt och fel (så länge hundarna inte skadas fysiskt eller psykiskt såklart). Olika raser har länge avlats för olika ändamål och det har också gjort att de behöver olika träningssätt för att de ska må bra och kunna passa in i samhället. Det går inte att jämföra en polishund med en sällskapshund när det gäller egenskaper och mentalitet. Vi måste inse att en hund även kan vara ett vapen och göra stor skada på både människor och djur, om de har det i generna (här är ett exempel). Så länge vi behöver använda hundar i tjänst så som polishund eller vakthund så kommer dessa egenskaper bevaras. De behövs för att hunden ska klara sitt arbete.

Jag vet inte om ni har tänkt på att andra människor faktiskt också är ett mysterium. Vi lever tillsammans och har ett gemensamt språk, men ändå missförstår vi varandra hela tiden. Vi startar krig och plågar varandra psykiskt och fysiskt. Eller så är vi bara inne i vår egen bubbla och det annorlunda tar vi inte i. Hur utvecklat vårt språk än är så kan vi aldrig se världen exakt ur någon annans ögon. Det lättaste vi kan göra är att utgå från oss själva. Våra känslor styr vad vi tror att andra tänker. Har du varit med om att du tror någon är arg på dig men det visade sig att dom hade en dålig dag? Har du någonsin varit i en diskussion med någon där ni upptäckt att orden har olika innebörd för olika personer? Språk, kroppsspråk och erfarenheter varierar mellan oss alla, och ändå har vi alla den anatomi som gör oss till människor. Det går inte att förstå varför vissa människor gör det dom gör om en inte går utanför sig själv och verkligen lyssnar och vill förstå. 

Med det i bakhuvudet så kan vi också se på hunden med en nyfikenhet och öppenhet. Kanske kan vi lära oss något nytt. Vi har att göra med en annan art, med annan anatomi och andra instinkter. Om vi då inse att vi inte ens kan förstå andra människor, så kan vi bara tänka oss hur mycket vi missförstår våra djur. Vi projicerar lätt våra egna tankar och känslor på hunden. 

Vi kan lära oss så mycket som möjligt om hundens signaler genom att studera det som redan upptäckts, och sedan observera hur de beter sig mot varandra. Hur visar hunden att den är stressad, rädd, arg? Hur svart-vitt behövs för att just denna individ ska klara vara en del av vårt samhälle?

 

Jag inser därför att om någon tycker dom kan allt, då kan dom oftast väldigt lite. Sen ifrågasätter jag hela tiden mig själv på gott och ont. Är vi verkligen kapabla till att förstå våra hundar? 

Tänk därför efter vilken ras du köper när du väljer hund. Eftersom egenskaper är ärftliga finns en stor erfarenhet bakom om de olika raserna. Vilka egenskaper kan du klara av med det liv du lever? Var lever du och vilka behov har just denna hund? Är det stora skillnader på individer även inom rasen? Hur mycket tid är du villig att lägga ner på att träna en hund med egenskaper som kanske inte passar in? Tänk på att din hund ska leva med dig i många år. Var inte rädd för att fråga och studera. Var inte heller rädd för att själv känna efter. Mår din hund bra i den miljö du bor? Om inte kanske den mår bättre hos någon annan. Vi har ett ansvar mot både samhället och hundarna att få livet tillsammans att fungera. 

Vi får göra fel, vi lär oss nya saker hela tiden. Det viktigaste är att vi hela tiden ser framsteg i vår träning och att vi känner efter vad som passar i just det liv vi lever. Går det åt fel håll så får vi prova något annat. Kanske kan jag hjälpa dig att förstå din hund för jag har träffat fler individer av olika raser. Kanske har jag ett verktyg i min låda som du inte skaffat ännu? 

Om du inte känner dig trygg hos mig får du gärna säga det. Då kanske jag kan rekommendera någon annan som kan hjälpa dig bättre. Jag strävar efter att ni ska må så bra som möjligt i era liv tillsammans! 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

“Tänk om…”

Vi kan inte styra över våra känslor, de bara dyker upp. Men vi kan styra över hur vi hanterar dom. Att tävla tar fram mycket känslor. Det kan vara nervositet, glädje, hoppfullhet, besvikelse eller kanske till och med rädsla. Med all denna anspänning i kroppen så är det ändå viktigt att tänka på hunden. Den förstår ju inte varför matte eller husse har så annorlunda känslor än vanligt. Vi måste helt enkelt lära oss hantera situationen för att hunden inte ska koppla tävling till något negativt. 

Min hund är en väldigt känslig individ som verkligen känner av minsta ändring i mitt känsloliv.

Något jag tycker är svårt att hantera är “tänk om…” efter en tävling som inte gått riktigt som en hoppats. 

Vid får första Mondioringtävling så infann sig precis den känslan. 

Då spelar det inte stor roll att det var bra gjort för att vara vår första tävling, att vi ändå blev godkända och till och med fick pallplats, för Karma var inte lika bra som hon är på träning. Detta är nog något vi alla varit med om. Men jag är nöjd med att jag tränat på att hålla mina känslor i schack så jag inte blir besviken alls när jag är där på plan eller efteråt. Men när jag kommer hem så dyker dom upp. 

“Om jag ändå tränat mer på tutan…”

“Om jag inte varit så nervös…”

“Om Karma inte släppt apporten…”

Men det förflutna går inte att ändra på, och då är det bara att acceptera och träna vidare. På ett sätt så tycker jag att Mondioring är bra på det sättet, för det går inte att skylla bort sig. Vad som helst kan hända och därför kan ingen domare stå på fel ställe, ingen tävlingsledare kan dirigera fel, inget spår kan vara förstört av vildsvin. Det enda jag kan göra är att erkänna att jag inte har tränat nog på våra brister.

Så nu har vi lagt upp en lista på vad vi ska träna på. 

  • Kunna hantera min nervositet. Eftersom Karma är en mycket känslig individ som blir förvirrad och okoncentrerad när jag är konstig, så är det viktigt att jag lär Karma att det är ok att jag är nervös. 
  • Tutan. Jag måste lära mig i ryggmärgen när jag ska vänta på tutan och inte. När jag är nervös ute på plan glömmer jag lätt annars.
  • Förberedelse inför fjärrdirigering. Jag är inte nog tydlig med när vi ska göra fjärren. Det är vår akilleshäl och därför behöver vi vara extra tydliga.
  • Fjärrdirigering. Vid alla stå så tycker Karma om att sätta sig. Så fort hon blir osäker så åker rumpan ner. Det måste sitta som en smäck för att klara vid nervösa situationer.
  • Startpunkter. Förberedelsepunktena är inte alltid utmärkta. Jag måste lära mig avståndet på 3 meter från startpunkten, så det sitter i ryggmärgen. 
  • Plats med ljud. Karma är lite känslig i öronen på grund av sin allergi (äntligen verkar öroninflammationerna vara under kontroll trots pollensäsong!). Därför är det viktigt att träna förarens frånvaro med ljud, och det har jag totalt glömt bort. Hon klarar att ligga stabilt när en spelar fotboll eller vad som helst, men med ljud kan jag inte vara säker. Det gick bra på tävlingen, men öppnade mina ögon för något jag totalt ignorerat.
  • Hoppen. Hon klarar lätt 190-200 cm på pallissaden, men behöver höja ännu lite mer. De andra hoppen har vi inte haft och därför inte tränat på. 
Däremot är det inte lätt att träna på att tävla när det bara är två tävlingar om året i Sverige. Jag tror aldrig jag varit så nervös på en tävling förut, och det har ju aldrig uppstått på träning. Men vi får försöka hitta tävlingslika situationer och jobba på våra nerver! 

Om tankarna ändå dyker upp så får jag öppna ögonen för de delar som gick bra. Hon åt inte hamburgaren, hon gjorde ett jättebra framåtsändande, hon klarade platsen med ljud och ett helt ok fritt följ. Nu får “tänk om..” tankarna bara flyta förbi för att ersättas av peppen att bli bättre! 
 
 

Nu kör vi! 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Prestationsångest.

Vi har alla känt den någon gång. Den där sugande känslan i magen över att en inte duger och viljan att motbevisa det genom att visa att en kan för andra. 

Egentligen så sätter vi den pressen på oss själva fast den egentligen inte behövs. Problemet med prestationsångest i hundträning är att våra hundar inte kan förstå den. De förstår inte vad som händer, men de känner att något är fel. Känsliga hundar kan då känna att de inte är bra nog och prestera sämre. 

Jag har själv varit där. Min äldre hund Rusa hade jag stora förhoppningar över. Vi skulle komma långt inom lydnaden och visa vad jag lyckats träna fram. Det var på tävlingsplan jag kunde visa det för andra. Men det blev inte riktigt så, för jag hamnade i en ond cirkel med min henne. Mest var jag besviken på mig själv för att jag inte dög när det gick dåligt på tävling. Det förstod ju inte Rusa, som alltid vill göra bra ifrån sig. Hon la av och tyckte allting var tråkigt. Jag grät ofta efter tävlingarna och förstod inte varför hon inte klarade av situationen. Vad gjorde jag för fel?

Jag tog ett steg tillbaka, tittade på mig själv utifrån och insåg att även om jag var besviken på mig själv, så hamnade kraven och förväntningarna på Rusa. Jag bestämde mig att bryta med hundvärlden ett tag. Slutade med Facebook, bloggen och allt diskuterande på forum. Jag behövde göra min egen resa. Det är så himla lätt att titta på alla andra och tycka dom är bättre än en själv, kan mer, gör mer och känna att en aldrig är bra nog. 

Ett av mina mål med Gava Hund är att försöka komma ifrån prestationstänket och se relationen först. Jag tror att det startar en god cirkel som gör att det går bättre även i tävlingssammanhang. 2 år satsade jag bara på en positiv relation med Rusa och att ha kul på träning och tävling (jag offrade många tävlingar för att visa att det gällde samma på tävling som träning). Vår träning gick framåt och vi blev uppflyttade till elitlydnaden med en vinst! Det kände så himla bra och kul. Vi hade KUL! Sen har jag personligen valt bort lydnaden för jag tycker att det har blivit lite för pilligt och då kan jag inte hålla prestationsdjävulen borta när det krävs sån precision. Jag har inte hundar och psyke som passar för det helt enkelt.  Istället har jag valt att satsa på Mondioring där funktion och kreativitet ligger i fokus för det passar mig bättre. 

Mitt nya synsätt har dock tagit mig långt i attityden till mig själv, mina hundar, min träning och min relation till allt detta. Men ibland kommer den ändå smygande – prestationsångesten – och då är det svårt att inte falla tillbaka. Just nu smyger sig demonen på, för jag känner att jag måste visa vad jag kan för att synas och få hjälpa andra. För att få dela med mig av min kärlek till hundträning och kunna leva på detta. 

När jag känner att jag inte duger, så får jag alltid ett fint meddelande från någon som gått kurs för mig, och då smälter mitt hjärta lite och jag tänker; “Det spelar nog ingen roll om jag inte vinner tävlingar och gör fjärrdirigeringen perfekt. Jag kan ändå hjälpa andra att nå dit dom vill. Går det inte som tänkt, så har vi ändå fantastiska hundar som är med oss och älskar oss för dom vi är. Vi måste göra detsamma. Tävling är inte allt! 

Vad känner ni prestationsångest inför och hur hanterar ni det?