Kategori: Hundspråk

Publicerad den av — 1 kommentar

Känslor och luktsinne – en viktig pusselbit

Har ni tänkt på att hundar faktiskt kommunicerar med lukter?

Svaret kommer säkerligen vara ”Ja!” om du har erfarenhet av hur hundar kommunicerar. När vi pratar om hundträning och relationer så behöver vi verkligen gå ur vår lilla ”synbubbla” och försöka föreställa oss hur det är att känna minimala doftbilder i tid och rum med nosen och kunna analysera dom. Det är omöjligt va?

Men vi vet ju att hundar kan uppfatta dofter ner till molekylnivå. Vi vet att dom kan känna skillnad på tid med nosen och vi är också rätt säkra på att dom kan lukta sig till oro och glädje (se forskningsstudier under ”källor”). Dessutom har det visat sig att hundar speglar ägarnas stressnivåer och det är ju ännu ett exempel på hur mycket hundar vet om oss.

Vi vet att hundar kan lukta sig till cancer, speciella virus som Covid-19, blodsockerfall vid diabetes och säkerligen massa mer som vi ännu inte forskat kring. Varför skulle våra känslor vara annorlunda?

Vi har länge separerat psyket från det fysiska. Att vara deprimerad har setts som något annat än att bränna sig i ugnen eller bryta benet. Men egentligen så startar det liknande processer i kroppen. Allting vi är och känner styrs av hjärnan i slutändan. Det sker bland annat genom utsläpp av olika hormoner i kroppen. Bara för att nämna några:

    • Adrenalin är ett viktigt hormon som gör vår kropp redo på att fly eller kämpa mot en fara. Det betyder att det ger fysiska reaktioner som högre hjärtfrekvens, högre blodtryck, vidgade luftrör och pupiller.

 

    • Kortisolets funktion har också som uppgift att förbereda oss för att fly och prestera samt är det hormon som mest kopplas till stress. Det påverkar blodtrycket, musklerna, ämnesomsättningen och matsmältningen. Har du ett konstant höjt värde av kortisol så påverkar det hjärnan negativt, du blir orolig, får sämre minne, social förmåga och svårare att utföra och lösa uppgifter.

 

    • Oxytocin är en substans som motverkar de symtom som uppkommer vid stress. Det är väldigt svårt att mäta Oxytocin och det har därför inte undersökts på djupet inom forskningen. Men ju mer vi lär oss ser vi att hormon har positiv effekt på immunförsvaret, dämpar stress och ångest, hjälper matsmältning, andning och sömn, för att nämna några. Det har visat sig att beröring har en stor påverkan på Oxytocin och att det ger ett välbefinnande hos både ägare och hund när de myser tillsammans.

 

    • Serotoninet fungerar som signalsubstans och påverkar vårt humör och välbefinnande. Vid brist på serotonin minskas möjligheten att framföra positiva känslor till hjärnan vilket leder till bland annat depression och ångest, men otippat är det också kopplat till bland annat sårläkning.

 

    • Testosteron benämns som ett manligt könshormon men förekommer hos oss alla i olika nivåer. Det påverkar inte bara byggnaden av muskelmassan och sexlusten, men även humöret. Det kan bland annat ge ett större självförtroende, högre tendens till aggression och lägre risk för depression.

 

  • Östrogen och Progesteron, som också kallas kvinnliga könshormon, hjälper till att sänka stressen efter fara samt har en stor påverkan på serotonin, endorfiner och adrenalin. Det har visat sig att östrogenet har positiva effekter på immunförsvaret, har antiinflammatoriska effekter och ökar blodgenomströmningen i hjärnan, vilket leder till att vi blir mer skärpta. Progesteronet lugnar humöret och nervsystemet och dessa hormoner samverkar hela tiden för att hitta en balans i kroppen.

Som ni ser finns det massor av regulatorer av hur vår hjärna och kropp fungerar, både psykiskt och fysiskt. Allting hör ihop.

Men hundar har ännu fler saker som fortfarande inte förstår oss på. Jacobsons organ är ett luktorgan vi människor inte har. Vi vet mycket lite om det annat än att det har en funktion i att avläsa hormonförändringar. Hur detta fungerar och sorteras in bland alla andra signaler till hjärnan är fortfarande outforskat.

När vi då lägger ihop att hunden kan lukta sig till andra funktioner i kroppen, att även hundar har dessa hormoner, samt att de kommunicerar genom lukter. Då känns det ju logiskt att de kan lukta sig till balansen bland dessa substanser i kroppen, eller hur? 

När vi då står inför ett problem med hundmöte eller kanske är nervös inför en tävling, så behövs bara en liten sniff och hunden vet det. Känslor är svåra att kontrollera. De kommer och går. Men vi kan faktiskt påverka hur vi väljer att hantera dom. Det gör i förlängningen att vi även påverkar känslornas betydelse och förekomst.

Detta är något Karma har lärt mig extremt mycket om. Hon är en känslig hund som direkt speglar mina och andras känslor. Människor som hundar. Det gäller rädsla och osäkerhet, men också glädje och stolthet. Starka känslor är något hon kommer ihåg länge, väldigt länge. Jag önskar ibland jag kunde backa bandet. Se vad som hänt med hennes skottberördhet om jag inte reagerat så starkt på rädslan hon fick när hon med öroninflammation hörde skott under träningen. Tänk om jag kunnat vara lugn och stöttande istället för orolig och nervös?

Numer är känslor något jag jobbar mycket med hos både ägare och hund. Att vara orolig och nervös är något som lätt blir en vana eftersom negativa erfarenheter har så stark påverkan på oss. Jag vill att vi ska känna oss stolta och glada över vår relation och träning. Genom min diagnos har jag konstanta konflikter med mina känslor men har också lärt mig att hantera dom på ett mer positivt sätt. Det tar mycket energi och många alternativa tankar. Men om jag inte gör det för mig själv, så gör jag det för Karma. 

Hur lyckas du styra dina känslor i olika situationer? 

Källor:

”Interspecies transmission of emotional information via chemosignals: from humans to dogs (Canis lupus familiaris)”

”Long-term stress levels are synchronized in dogs and their owners”

”Hundars samspel med ägaren kopplat till känslighet för oxytocin”

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Det enda jag vet…

..är att vi knappt inget vet.

Det viktigaste jag har lärt mig under alla år jag har jobbat med hund, det är att vi kan tro, men inget veta. Vår relation till hundar förändras ju mer vi lär oss. Det har vi sett genom historien. Men vad är det som säger att vi vet något nu?

Ju mer erfarenhet jag får, desto mer inser jag att hundens universum är så mycket större än vi kunnat föreställa oss. Det har varit lätt för mig tidigare att slänga mig in i en debatt om hundhållning eller hundträning och verkligen trott på min sak. Jag kände att jag hade rätt, och det andra saker stämde inte med min bild. Men ju längre jag velat förstå hundar, desto mer har jag märkt att jag inte kan säga precis vad som är rätt och fel (så länge hundarna inte skadas fysiskt eller psykiskt såklart). Olika raser har länge avlats för olika ändamål och det har också gjort att de behöver olika träningssätt för att de ska må bra och kunna passa in i samhället. Det går inte att jämföra en polishund med en sällskapshund när det gäller egenskaper och mentalitet. Vi måste inse att en hund även kan vara ett vapen och göra stor skada på både människor och djur, om de har det i generna (här är ett exempel). Så länge vi behöver använda hundar i tjänst så som polishund eller vakthund så kommer dessa egenskaper bevaras. De behövs för att hunden ska klara sitt arbete.

Jag vet inte om ni har tänkt på att andra människor faktiskt också är ett mysterium. Vi lever tillsammans och har ett gemensamt språk, men ändå missförstår vi varandra hela tiden. Vi startar krig och plågar varandra psykiskt och fysiskt. Eller så är vi bara inne i vår egen bubbla och det annorlunda tar vi inte i. Hur utvecklat vårt språk än är så kan vi aldrig se världen exakt ur någon annans ögon. Det lättaste vi kan göra är att utgå från oss själva. Våra känslor styr vad vi tror att andra tänker. Har du varit med om att du tror någon är arg på dig men det visade sig att dom hade en dålig dag? Har du någonsin varit i en diskussion med någon där ni upptäckt att orden har olika innebörd för olika personer? Språk, kroppsspråk och erfarenheter varierar mellan oss alla, och ändå har vi alla den anatomi som gör oss till människor. Det går inte att förstå varför vissa människor gör det dom gör om en inte går utanför sig själv och verkligen lyssnar och vill förstå. 

Med det i bakhuvudet så kan vi också se på hunden med en nyfikenhet och öppenhet. Kanske kan vi lära oss något nytt. Vi har att göra med en annan art, med annan anatomi och andra instinkter. Om vi då inse att vi inte ens kan förstå andra människor, så kan vi bara tänka oss hur mycket vi missförstår våra djur. Vi projicerar lätt våra egna tankar och känslor på hunden. 

Vi kan lära oss så mycket som möjligt om hundens signaler genom att studera det som redan upptäckts, och sedan observera hur de beter sig mot varandra. Hur visar hunden att den är stressad, rädd, arg? Hur svart-vitt behövs för att just denna individ ska klara vara en del av vårt samhälle?

 

Jag inser därför att om någon tycker dom kan allt, då kan dom oftast väldigt lite. Sen ifrågasätter jag hela tiden mig själv på gott och ont. Är vi verkligen kapabla till att förstå våra hundar? 

Tänk därför efter vilken ras du köper när du väljer hund. Eftersom egenskaper är ärftliga finns en stor erfarenhet bakom om de olika raserna. Vilka egenskaper kan du klara av med det liv du lever? Var lever du och vilka behov har just denna hund? Är det stora skillnader på individer även inom rasen? Hur mycket tid är du villig att lägga ner på att träna en hund med egenskaper som kanske inte passar in? Tänk på att din hund ska leva med dig i många år. Var inte rädd för att fråga och studera. Var inte heller rädd för att själv känna efter. Mår din hund bra i den miljö du bor? Om inte kanske den mår bättre hos någon annan. Vi har ett ansvar mot både samhället och hundarna att få livet tillsammans att fungera. 

Vi får göra fel, vi lär oss nya saker hela tiden. Det viktigaste är att vi hela tiden ser framsteg i vår träning och att vi känner efter vad som passar i just det liv vi lever. Går det åt fel håll så får vi prova något annat. Kanske kan jag hjälpa dig att förstå din hund för jag har träffat fler individer av olika raser. Kanske har jag ett verktyg i min låda som du inte skaffat ännu? 

Om du inte känner dig trygg hos mig får du gärna säga det. Då kanske jag kan rekommendera någon annan som kan hjälpa dig bättre. Jag strävar efter att ni ska må så bra som möjligt i era liv tillsammans! 

Publicerad den av — 1 kommentar

Hundspråk i olika länder.

Vi vet alla som tränar och umgås med hundar att de har ett väldigt förfinat kroppsspråk. Väldigt små signaler, som vi människor knappt uppfattar, kan skicka tydliga meddelanden till andra individer.

Vi lär oss ofta de olika signalerna som hunden har för att visa känslor som till exempel aggression, underkastelse, osäkerhet och glädje. Vi tittar på hur svansen ser ut, hur den rör sig. Hur mun, ögon och öron förändras för att skicka olika budskap till omgivningen. Men hur dessa signaler sätts ihop och används verkar skilja mellan olika länder.

Som ni vet gillar jag att basera mina inlägg på forskning men denna gång har jag ingen back up i artiklar, utan baserar detta på mina egna erfarenheter. Jag har bott många år utomlands, i England, Skottland, Spanien och Frankrike. Som vi vet varierar hundhållningen ganska mycket från land till land. I vissa länder behandlas hundar som skräp, andra har många gatuhundar som matas och har en ganska bra relation med människor.
Många länder har en hundhållning lik den Svenska, men där koppel inte används lika frekvent som här. I andra lämnas hundarna för det mesta i trädgården för att vakta. Det känns rätt självklart att dessa hundar utvecklar olika sätt att använda sina signaler för att förmedla vad dom vill, men aldrig har jag sett sån skillnad som när min franska hund kom till Sverige.

Det tog lång tid att förstå varför hon förändrade sitt beteende gentemot andra hundar. Hon verkade bli väldigt upprörd och inte förstå riktigt vad de andra hundarna ville. Jag funderade länge och gör det fortfarande. Det jag kommit fram till att hundarna här i Sverige uppfostras på annat sätt än i Frankrike där jag bodde.

Kulturskillnader
När jag fick min valp, Vazy, bodde jag i Frankrike. Vi hade haft flera hundar tidigare i familjen, men hon var min första egna hund. Hon kom till oss ganska snart efter vi hade flyttat och hon blev mitt största stöd genom resan att lära mig ett nytt språk och en ny kultur. För även om båda är västerländska länder, så skiljer sig många detaljer i hur människor tänker, kommunicerar och förväntar sig.

Jag tog med mig väldigt mycket värderingar i hur hundar ska hållas och uppfostras. Träningssätten var en del, men det tar vi inte nu. Den andra delen var hur människor lät hundar umgås med andra hundar och människor. Här i Sverige är vi väldigt mån om att hundarna inte ska störa andra, varken människor, djur eller andra hundar. Vi har ofta koppel och stor koll på vad vår hund gör i dessa situationer. Blir det något gruff blir vi snabbt oroliga och upprörda. Vi är blixtsnabbt där och tar hand om situationen till bästa förmåga. Om en hund går fram till en människa eller annan hund får vi ofta höra ”ett och annat”. Jag tycker detta är jättebra, för det passar i vår kultur och vårt sätt att vara. Vi respekterar dessa oskrivna regler som vi gör med vår egen kultur. Vi tänker inte så mycket på det. 

Jag kommer ihåg första gången jag var med Vazy på ett café i Antibes i södra Frankrike. Jag hade henne i koppel och höll henne nära vårt bord på terassen. Flera stycken tittade på oss. Efter en stund sa flera stycken ”men du kan ju inte ha hunden i koppel, det är ju en hund”. Jag tänkte, varför inte lyssna på dom och se vad som händer. Jag släppte Vazy lös och hon gick runt lite för sig själv, hälsade på några människor och pysslade med sina egna grejer. Jag var rätt fascinerad över att ingen verkade bry sig. Detta var förstås 2005, och saker har säkerligen förändrats sedan dess, men vid denna tid anammade jag hundkulturen på samma sätt som jag gjorde människornas. Vazy var lös nästan jämt.

Byhundarna
Ibland kunde det vara lite jobbigt, absolut, när Vazy löpte och alla byns hundar ville kissa utanför vår dörr, eller följde oss på promenaderna. Dessa hundar släpptes ut på morgonen när folk gick till jobbet, strövade runt i byn och gick hem i tid till middagen. Alla i byn kände hundarna och visste var de bodde. Det var allt från stora Schäfrar till mindre blandraser. Kanske till och med någon Bichon frisé, men de verkade vara lite mer ovanliga. Varje gång jag gick ut med hunden så strövade dom runt bland borden på cafét utanför dörren. Ibland fick dom en liten matbit. Dom verkade nöjda med livet. Jag tyckte det var intressant att studera deras språk och Vazy fick umgås med dom andra som hon ville. Det var nästan aldrig något gruff. Vazy blev aldrig nån byhund, utan hon var med mig hela tiden, var jag än befann mig. Detta ledde till lite andra problem, som separationsångest, vilka skulle göra livet hårt när hon inte kunde följa med på samma sätt i vårt nordiska land.

Vidare till ämnet. Jag har en tendens att sväva iväg.

Språkresan
Jag hade inget jobb när jag flyttade dit och gjorde mitt bästa för att lära mig språket och kunna tjäna lite slantar. Ofta satt jag på internet och lärde mig franska genom att chatta på ”Aussieforum”. Ja, rasen låg mig mycket varmt om hjärtat redan då. Via det här forumet träffade jag andra likasinnade och vi hade en hel del träffar tillsammans. Vi bara träffades och hundarna fick hela tiden göra vad dom ville. I början tyckte jag det var lite jobbigt att Vazy verkade så underlägsen, hon låg mest på rygg, men ingen hund attackerade henne eller visade starka aggressioner. Dessa andra kände förstås varandra redan, och behövde inte uttrycka sig lika starkt som vår lilla utböling. Efter ett tag så hade allt fallit på plats, vissa lekte, andra inte. Många ville mysa och bli klappade. Detta var ungefär när Vazys språkresa började.

Fortsättning följer…