Kategori: Vad vet vi egentligen?

Publicerad den av — 1 kommentar

Blindsök : kontroll och felmarkeringar

Blindsök kallas det när varken du eller hunden vet var gömmorna finns. Det blir ett test på hur mycket hunden förstått av vad du försöker lära den. En risk med blindsök är att det blir felmarkeringar. Det kan bero på olika saker, som vi kan analysera en annan gång. Men hur hanterar vi när det blir felmarkeringar? Går det att läsa om hunden bara markerar för att den är trött eller frustrerad?

(Alla mina tankar utgår från att måldoften är Kong och inte något ämne som är osynligt för det mänskliga ögat.)

Felmarkering eller kvarvarande doft?

Personligen tycker jag det är stor skillnad mellan om hunden bara markerar på vad som helst, eller om den markerar där en Kong har suttit förut. Det råder lite delade meningar kring om och hur mycket kvarvarande doft det finns. Är det kvarvarande doft eller andra hundars endorfiner de markerar på?

Jag har testat lite med olika hundar och allting jag sett tyder på att det finns kvarvarande doft. Hundarna har intresserat sig och även markerat på där en kong suttit utan att någon hund varit där innan.

Kvarvarande kongdoft borde ha ungefär samma lukt som bitar som finns där. Det lossnar mikroskopiska fragment av kong som lägger sig i håligheter i materialet. Ju mer poröst material, desto mer doft fastnar. Ni kan själva testa med att lägga en kong en dag i en metallbehållare och sedan ta bort den. Jämför sedan med att lägga en kongbit i ett tyg. Intresserar sig hunden längre vid behållaren eller tyget? Markerar den på något av dom?

En skillnad när föremålet faktiskt ligger kvar är att det hela tiden avger ny doft. Doftmolekyler lossnar från ytan och även om dom förändras över tid så kommer det hela tiden nya.

Om det inte längre finns ett föremål på plats så blir doften blir svagare och svagare. Det finns inget föremål som kan avge nya doftmolekyler från ytan.

Vi kan ju inte veta exakt, men vi kan gissa att det är svårare att skilja på en liten kongbit och kvarvarande doft. Så i början brukar jag alltid använda större bitar så att kontrasten blir stor mellan kvarvarande doft och där biten faktiskt sitter. Tiden mellan att biten tas bort och starten påverkar också såklart. Om biten tagits bort för 10 minuter sen så kommer det lukta mindre än om den var där för 3 sekunder sen. Det går alltså att anpassa svårighetsgraden med bitens storlek och/eller tiden mellan du tar bort biten och startar hunden.

Enligt den här artikeln så kan dom skilja på olika koncentrationer av ett ämne om det underhålls med kontinuerlig träning. Hundarna tycks vilja generalisera koncentrationen av doft. Detta verkar dessutom kopplat till utbyte och anpassning av hundens luktneuroner, vilket jag tycker är intressant.

Kvarvarande doft finns så gott som överallt där någon tränar eller har tränat Kongsök.

Det är väldigt komplicerat när det kommer diffusa doftbilder och kvarvarande doft. Då menar jag mellan att en liten bit ligger i en låda gentemot att biten varit där. Det är komplicerat för det är en väldigt precis analys där hunden behöver hämta extremt mycket information. Jag har testat att ha lådor där det legat bitar som jag sen tagit bort. Även om det verkar svårt så upplever jag att de kan skilja på det ändå. Jag märker det genom att de drar in så mycket luft de kan från springan, fnyser ut och upprepar. På så sätt fyller och tömmer hunden sin nos många gånger och jag kan tänka mig att det är lite som en dammsugare som verkligen suger in molekylerna.

Kontroll av doftbild

Hundar som har tränats att välja bort kvarvarande doft blir väldigt noggranna med doftbilden som ska utlösa markeringen. Detta betyder att nybörjarhundar kan välja bort bitar som hanterats eller varit i andra miljöer än där vi mest tränat.

Hunden behöver generalisera doftbilden ordentligt. Vad är essensen av en kong? Det kan man göra genom att arbeta med kongbitar som hanterats olika och varit i olika miljöer. Det är såklart en nackdel att hunden kan lämna gömmor för den inte är säker. Personligen så vill jag hellre att det händer, än att den felmarkerar. Då vet vi ju bara att vi behöver träna mer på generalisering, men att hunden inte markerar på vad som helst.

En hund som är tränad på att välja bort kvarvarande doft kontrollerar doftbilden innan den tar beslut att markera. För mig är det viktigare att hunden tar rätt beslut än ett snabbt beslut.

Här är ett tydligt exempel på när Sammy kontrollerar ordentligt. Den här bilen är på ett hundcenter och har säkert massa kvarvarande doft. Vilken tror ni är kvarvarande? Skulle ni sagt ”markerat” på den andra?

Stanna i markering när det inte är rätt

Jag använder frysmarkering just för att jag ser en fördel med att de analyserar doften medan de markerar. Nackdelen med att de kommer för nära ämnet är inte riktigt relevant när vi bara jobbar med Kong. Det hade varit en helt annan sak om vi jobbat med ämnen som är farliga att andas in under en längre tid.

Jag hittade en artikel (Klicka här) om just det här med olika markeringstyper och jag tyckte det var intressant att de som hade sittmarkering stannade mycket längre i sina felmarkeringar än de som stod nära källan. Detta tänker jag ger lite bakgrund till min tanke kring det här med analys och kontroll i markering.

Det är du som funderar och väljer hur du vill göra

Eftersom vi inte håller på med dofter som kräver en viss form av markering eller analys så är det en idé att lista vad som är viktigt för dig och hur de olika sätten kan påverka resultatet. Du kommer märka att ingen övning är utan nackdelar, men inte heller fördelar. Varje övning ger konsekvenser som oftast är individuella.

Jag hoppas kan lära dig att våga prova dig fram när du tränar din hund. Du kommer inte veta vad som passar eller inte passar er utan att prova.

Det bästa med den här sporten är att vi inte har några kunder som betalar för våra tjänster, det betyder att vi kan våga ta steget utanför boxen och utveckla nya tekniker och få mer information vid olika scenarion.

Scenarion

Här nedan ser du hur en markering på kvarvarande doft kan se ut. Hon analyserar hela tiden när hon står i sin markering och efter lite analys bestämmer hon sig för att gå vidare. Skulle ni sagt ”markerat” på den här?

Här nedan ser du en gömma som faktiskt finns under mattan. Ser ni analysen? Här analyserar hon flera gånger men väljer inte att gå vidare. Jag känner mig därför säker på att den är där.

Här nedan ser ni en ung schäfer som tränar på att välja bort kvarvarande doft. Då händer ingenting när de är på kvarvarande doft. De analyserar och går vidare. Jag gillar att dom ändå analyserar även då, för det finns ju en intressant doftbild där.

I början väljer jag att belöna snabbt för beslutet på stället där biten faktiskt finns. Men det kan bli en ond cirkel eftersom hunden kan uppfatta det som ”händer inget så är det fel”. Så det gäller att stödja hunden i sitt beslut i inlärningsprocessen. Då brukar jag använda en brygga eller en keep-going signal när de är på rätt ställe.

Tänk på att ha flera bitar i närheten så när hunden analyserar kvarvarande doft så är det större chans att den får tag på en bit som avger nya molekyler.

Här ser ni att så fort jag lägger in en brygga (att röra mig mot hennes bakdel i detta fall), så slutar hon analysera. Då har hon fått en bekräftelse och känner inte att hon behöver det. Jag måste alltså vara försiktig med mina bryggor.

Här nedan ser du hur man kan ställa till det! Oavsett vilken teknik man använder för att träna så får hunden alltid förväntningar där det är något som upprepas flera gånger. I den här filmen så kan man tydligt se att hon är påväg vidare när jag börjar sätta upp handen och säga ”markerat” vilket leder till en fastare markering. Du kan också se att där inte är någon andra analys i markeringen. Hon börjar med att vrida huvudet och fokusera stadigt när jag säger ”markerat”. Ordet ”markerat” har blivit en brygga som betyder ”det är rätt” eftersom det oftast är rätt då. Ofta kommer också en belöning efter ordet och rörelsen. Den här markeringen skapade jag alltså själv. Hade jag inte sagt något så hade hon gått vidare, det är jag säker på.

Kanske en lösning när vi inte vet är att vänta ut flera kontroller av hunden och se om du får några felmarkeringar då?

Det är ju också en till sak som blir problematiskt när det gäller sporten. Vi måste säga ”markerat” vid fynd. Markerat har blivit en brygga och hunden kommer tro att det är rätt oavsett om man inte skulle ge en fysisk belöning. Förstärker det då felmarkeringen?

Ibland kontrollerar hon även om jag lägger in en brygga. Jag älskar att se hur hon kollar och blir mer och mer säker på sitt beslut. Yes!

Här ser du en felmarkering, men som jag vet är det. Jag väntar ut. Ser ni att hon kontrollerar 3 gånger och sen går hon vidare? Där hon analyserade på kartongen satt en bit bara en liten stund innan.

Här ligger det en bit på plats.

För att inte främja att de bara pekar utan analys så får min hund aldrig belöning utan att ha nosat först. Det ser man här. När hon släpper markeringen så måste hon ALLTID nosa upp den igen. Hon får en ny chans helt enkelt. Om hon bara hade pekat tillbaka efter att ha tittat bort så hade jag väntat på en kontroll. I början belönar jag kontrollen och lägger sedan till mer och mer stadga.

När jag inte är helt nöjd med markeringen så brukar jag oftast bara belöna socialt (om min hjärna hänger med!). Då blir det en kontrast mellan att göra en perfekt markering och en slarvig markering, men utan att ”bestraffa” själva hittandet genom att bryta.

Tycker det är komplext att hantera situationer där hunden faktiskt hittat rätt, men markeringen inte är bra. Du vill kanske belöna för hittandet, men inte för markeringen. Så det här är min kompromiss. Det blir ”rätt” men det är ingenting som sticker ut så hunden kommer ihåg. Ju mer känslor hunden har, desto snabbare lär den sig. När du använder klicker så skapar du stora känslor vilket gör att det blir en större inlärning. Så det här sättet är mer neutralt.

Hur brukar du göra?

Ännu en analys av kvarvarande doft. Hade du sagt ”markerat”?

Hur många gånger analyserar hon här? Den här gömman hittade hon direkt efter felmarkeringen i soffan. Jag visste att hon kunde felmarkera, så jag var extra noga med att kolla på analysen och ha tålamod med beslutet att bestämt markera.

Har ni sett något av detta hos era hundar? Hur ofta upplever ni att dom felmarkerar? Har ni analyserat om det är kvarvarande doft? Hundarna kan ju bli ganska frustrerade när de stöter på kvarvarande doft och inte vet hur de ska hantera det. Kvarvarande doft finns överallt där vi tränat med kong. Så jag tycker det är lite schysstare mot hunden att träna att skita i den och bli riktigt säker på doftbilden vi vill ha. Man kan säga att man kalibrerar ”the scent threshold” (dofttröskeln – gränsvärdet för hur mycket doft som ska finnas för att utlösa markering)

Nackdelen med detta är att dom kan blir FÖR noga med doftbilden. Du behöver verkligen generalisera doften på Kongen. Tränar du till exempel ofta med samma bitar, eller bara dina bitar, så kommer hunden gå vidare efter analys. Den doftbilden har blivit kategoriserad under ”dofter som liknar men som vi inte ska markera på”. Så vid sidan av träning på att lämna kvarvarande doft, så måste du också träna med väldigt varierad doftbild av kong.

Vi ser ju vad som är kong, vi vet, och behöver helt enkelt förklara alla olika doftbilder som är kong. Essensen liksom.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Kongens doftbild

När jag håller kurs och surfar runt stöter jag ofta på frågan hur vi kan få Kongen att bli ”ren” från annan doft än själva Konglukten. Vi vill att Kongen ska lukta så likadant som möjligt och ofta tänker vi att Kong Classic är de enda som luktar likadant oavsett var och när dom kommer ifrån. Frågor uppstår ofta kring ifall de andra röda leksakerna från Kong luktar likadant och därför kan användas att göra bitar av.

Det är ingen lätt fråga att svara på, men eftersom jag är nyfiken så har jag såklart gjort lite research.

Vad är doft?
Först och främst behöver vi förstå hur doft funkar och hur hunden kan fånga upp och analysera dofter på ett sånt avancerat sätt. Det kan förstås bli en hel uppsats, så jag håller mig till att berätta att doft egentligen är molekyler, sammansatta på olika sätt. Dessa förvandlas till gasform och släpps ut i luften i olika hastighet beroende på deras tyngd. De lättare molekylerna ger mer doft men försvinner fortare än de tyngre molekylerna som har en mindre doftbild men som varar länge. Alla typer av doftmolekyler avdunstar från allt runt omkring ungefär som ljusets studsande hjälper oss att se.

Det här med molekyler och hur de agerar är ett komplicerat ämne, men i grund och botten handlar det om att molekyler från ämnet blir till gas beroende på temperatur, luftfuktighet, vind, och andra faktorer i miljön. Vissa har lättare att flyga iväg, och andra tar längre tid. De binder sig olika lätt till luft, vatten, olja beroende på vad det handlar om för molekyl. Så allting som rör i något får molekylerna på sig, och då fastnar vissa längre än andra just där.

När dessa flygande molekyler når nosen så finns det receptorer som tar emot dessa och skickar vidare till hjärnan för analys. För att detta ska kunna ske så behövs det någon form av fukt så molekylerna fastnar på mottagarna. 

Vi människor använder vårt luktsinne extremt mycket mindre än vår syn, och detta gör det otroligt svårt för oss att sätta oss in i hundens komplicerade luktuppfattning. Vi tänker att de är som oss, som främst använder synen för att navigera sig i världen. Men hundar har generellt rätt dålig syn om vi jämför med människan. De ser inte alla färger och kanske inte lika tydligt som oss, men föremål i rörelse ser de relativt bra. De är helt enkelt utvecklade efter vad de är gjorda för: överlevnad.

Detta har ju såklart ändrats under människans urval av hundar och nu har vi olika raser som använder ögonen på olika sätt. Om vi ser till vinthundar, som ett exempel, så jagar de mest med synen och är kanske därför mer lika oss människor när det gäller hur vi uppfattar världen? Vi vet egentligen ganska lite om hunden när det kommer till kritan.

Men något vi vet är att hunden kan fånga upp dofter som inte är större än en molekyl. De samlar ihop fler och fler av dessa inne i nosen tills hjärnan kan uppfatta vad det är. De kan alltså uppfatta allting runt ikring oss, hela tiden, i minsta detalj. 

Jag funderar ofta på hur de kan sortera bland all information!

Kongens molekyler
Det är många som håller på med Specialsök som också tränar Nose Work. Här kan vi se en rätt stor skillnad i molekylernas beteende och form. Hydrolatet innehåller många lätta mokelyler som blir till gas snabbt och försvinner då även relativt snabbt, medan Kongen består av naturgummi som har mycket tyngre molekyler som stannar på platsen lättare. Doftbilden av Kong blir dessutom mindre eftersom molekylerna inte flyger lika lätt.

Kongen består bland annat av naturgummi, ett ämne som ursprungligen kommer från träd och växter, och som är oljigt i konsistensen. Enligt School of Canine Science (jag hittar inte källan just nu) så avger gummit 43 olika ämnen som blir till gas. I naturgummi är det framförallt 3 ämnen som ingår i doftkombinationen.

  • Limonene – Luktar citrus
  • Trimethylaminuria – Luktar rutten fisk och kiss
  • Dimethoxyphenol – Har en rökig och träig lukt.

Kong Classic i sig har ju såklart en hemlig sammansättning som vi aldrig kommer få reda på. Men förutom naturgummi så vet vi ju att den innehåller rödfärg. Rödfärg luktar också såklart!

Är alla Röda Kongleksaker av samma material?
Jag har varit i kontakt med Kong när det gäller sammansättningen och de har berättat att alla röda Kongleksaker i gummi har samma blandning, men att eftersom de kokas vid olika tillfällen så har alla ”batcher” (hopkok) något olika sammansättning. 

När det gäller doftbild så påverkas ju den av ALLT. Det betyder alltså att det inte är säkert att alla röd KONG classic har exakt samma lukt (prova själv lukta på Kongar som du köpt på olika ställen). Blandningen är som sagt densamma för alla röda gummi produkterna, men även där kan det variera i doftbilden på samma sätt som i Röd Kong Classic. Frisbeen har dock ett annat ämne i också som gör att den kan flyta. Iallafall den nyare versionen.

Går det att rena Kongdoften?
Nu vet vi att det finns många röda Kongprodukter som luktar lika, men ändå olika, och vi vet att hundar känner extremt små mängder av ämnen. Går Kongen verkligen att göra ”ren”? Vi talar om att koka den, och det gör vi ju för att desinficera till exempel. Men vad gör det med doftbilden i slutändan? Det vet vi inte riktigt. Eller, vet du?

Vi har också att lämna Kongbitarna ute under en längre tid. Då försvinner absolut lukt från dom, men läggs det inte till nya? Pollen i luften? Ämnen från föremål runt ikring?

Utan hundens luktsinne så kommer vi lekmän inte kunna veta. Men jag tror att alla Röda Kongar har samma grundsammansättning, och det är ju det viktigaste. Hunden måste lära sig den essentiella lukten som är unik för just Kong. Den får lära sig att oavsett vad den är blandad med, så är det just Röd Kong vi letar efter. 

Hantering av Kong
Vi blir ofta uppmanade att ta i Kongen så lite som möjligt. Att koka den eller lämna den ute. Sedan använda platshandskar och pincett. Det är ett bra tänk, för våra feta händer sätter sjukt mycket spår och den doften har dessutom ett värde för hunden. Så din egen doft kan lätt bli utlösande faktorn. Det som hunden förstår att vi ska leta efter. Så vill vi ju inte att det blir. 

Så trixa lite i början så att hunden lär sig att det inte är dina fingeravtryck de ska leta efter, men börja ganska snart att variera doftbilden. 

Ju fler olika sätt du presenterar lukten på, desto mer kan hunden generalisera vad vi letar efter, den grundläggande molekylsammansättningen. Att tänka på detta sätt gör också att det blir lättare att träna. Det gör då ingenting om du tar på Kongarna, bara du tar på andra ställen också (Kongen blir då utlösande), men tänk på att inte bara köra på dina egna bitar utan byt med dina kompisar. Låt dom gömma. Alla rör sig i olika miljöer och har olika dofter kring sig, så andras Kongar fångar upp en massa molekyler som vi inte har. 

Testa själv!
Testa om din hund förstår essentiella doftbilden. Markerar den på en Kongbit blandad i kaffe? Kan den markera på en Kongbit som bara varit hos någon okänd? En som legat ute i några månader? En som varit med och suttit på massa olika ställen? 

Jag har märkt att i början markerade inte Karma på gamla Kongbitar (1-3 månader på sökplatsen), men då behövde jag bara presentera den doftbilden som rätt också. Ju mer erfarenhet hunden får, desto mer kan den generalisera vad den letar efter. Så var inte rädd för att träna bara för att du inte har plasthandskar med dig! 

Är ni med på en utmaning? Hur många olika blandningar av Kongens doftbilder klarar din hund? Bara fantasin sätter gränser. Skriv gärna en kommentar om hur det går! 

Publicerad den av — 1 kommentar

Känslor och luktsinne – en viktig pusselbit

Har ni tänkt på att hundar faktiskt kommunicerar med lukter?

Svaret kommer säkerligen vara ”Ja!” om du har erfarenhet av hur hundar kommunicerar. När vi pratar om hundträning och relationer så behöver vi verkligen gå ur vår lilla ”synbubbla” och försöka föreställa oss hur det är att känna minimala doftbilder i tid och rum med nosen och kunna analysera dom. Det är omöjligt va?

Men vi vet ju att hundar kan uppfatta dofter ner till molekylnivå. Vi vet att dom kan känna skillnad på tid med nosen och vi är också rätt säkra på att dom kan lukta sig till oro och glädje (se forskningsstudier under ”källor”). Dessutom har det visat sig att hundar speglar ägarnas stressnivåer och det är ju ännu ett exempel på hur mycket hundar vet om oss.

Vi vet att hundar kan lukta sig till cancer, speciella virus som Covid-19, blodsockerfall vid diabetes och säkerligen massa mer som vi ännu inte forskat kring. Varför skulle våra känslor vara annorlunda?

Vi har länge separerat psyket från det fysiska. Att vara deprimerad har setts som något annat än att bränna sig i ugnen eller bryta benet. Men egentligen så startar det liknande processer i kroppen. Allting vi är och känner styrs av hjärnan i slutändan. Det sker bland annat genom utsläpp av olika hormoner i kroppen. Bara för att nämna några:

    • Adrenalin är ett viktigt hormon som gör vår kropp redo på att fly eller kämpa mot en fara. Det betyder att det ger fysiska reaktioner som högre hjärtfrekvens, högre blodtryck, vidgade luftrör och pupiller.

 

    • Kortisolets funktion har också som uppgift att förbereda oss för att fly och prestera samt är det hormon som mest kopplas till stress. Det påverkar blodtrycket, musklerna, ämnesomsättningen och matsmältningen. Har du ett konstant höjt värde av kortisol så påverkar det hjärnan negativt, du blir orolig, får sämre minne, social förmåga och svårare att utföra och lösa uppgifter.

 

    • Oxytocin är en substans som motverkar de symtom som uppkommer vid stress. Det är väldigt svårt att mäta Oxytocin och det har därför inte undersökts på djupet inom forskningen. Men ju mer vi lär oss ser vi att hormon har positiv effekt på immunförsvaret, dämpar stress och ångest, hjälper matsmältning, andning och sömn, för att nämna några. Det har visat sig att beröring har en stor påverkan på Oxytocin och att det ger ett välbefinnande hos både ägare och hund när de myser tillsammans.

 

    • Serotoninet fungerar som signalsubstans och påverkar vårt humör och välbefinnande. Vid brist på serotonin minskas möjligheten att framföra positiva känslor till hjärnan vilket leder till bland annat depression och ångest, men otippat är det också kopplat till bland annat sårläkning.

 

    • Testosteron benämns som ett manligt könshormon men förekommer hos oss alla i olika nivåer. Det påverkar inte bara byggnaden av muskelmassan och sexlusten, men även humöret. Det kan bland annat ge ett större självförtroende, högre tendens till aggression och lägre risk för depression.

 

  • Östrogen och Progesteron, som också kallas kvinnliga könshormon, hjälper till att sänka stressen efter fara samt har en stor påverkan på serotonin, endorfiner och adrenalin. Det har visat sig att östrogenet har positiva effekter på immunförsvaret, har antiinflammatoriska effekter och ökar blodgenomströmningen i hjärnan, vilket leder till att vi blir mer skärpta. Progesteronet lugnar humöret och nervsystemet och dessa hormoner samverkar hela tiden för att hitta en balans i kroppen.

Som ni ser finns det massor av regulatorer av hur vår hjärna och kropp fungerar, både psykiskt och fysiskt. Allting hör ihop.

Men hundar har ännu fler saker som fortfarande inte förstår oss på. Jacobsons organ är ett luktorgan vi människor inte har. Vi vet mycket lite om det annat än att det har en funktion i att avläsa hormonförändringar. Hur detta fungerar och sorteras in bland alla andra signaler till hjärnan är fortfarande outforskat.

När vi då lägger ihop att hunden kan lukta sig till andra funktioner i kroppen, att även hundar har dessa hormoner, samt att de kommunicerar genom lukter. Då känns det ju logiskt att de kan lukta sig till balansen bland dessa substanser i kroppen, eller hur? 

När vi då står inför ett problem med hundmöte eller kanske är nervös inför en tävling, så behövs bara en liten sniff och hunden vet det. Känslor är svåra att kontrollera. De kommer och går. Men vi kan faktiskt påverka hur vi väljer att hantera dom. Det gör i förlängningen att vi även påverkar känslornas betydelse och förekomst.

Detta är något Karma har lärt mig extremt mycket om. Hon är en känslig hund som direkt speglar mina och andras känslor. Människor som hundar. Det gäller rädsla och osäkerhet, men också glädje och stolthet. Starka känslor är något hon kommer ihåg länge, väldigt länge. Jag önskar ibland jag kunde backa bandet. Se vad som hänt med hennes skottberördhet om jag inte reagerat så starkt på rädslan hon fick när hon med öroninflammation hörde skott under träningen. Tänk om jag kunnat vara lugn och stöttande istället för orolig och nervös?

Numer är känslor något jag jobbar mycket med hos både ägare och hund. Att vara orolig och nervös är något som lätt blir en vana eftersom negativa erfarenheter har så stark påverkan på oss. Jag vill att vi ska känna oss stolta och glada över vår relation och träning. Genom min diagnos har jag konstanta konflikter med mina känslor men har också lärt mig att hantera dom på ett mer positivt sätt. Det tar mycket energi och många alternativa tankar. Men om jag inte gör det för mig själv, så gör jag det för Karma. 

Hur lyckas du styra dina känslor i olika situationer? 

Källor:

”Interspecies transmission of emotional information via chemosignals: from humans to dogs (Canis lupus familiaris)”

”Long-term stress levels are synchronized in dogs and their owners”

”Hundars samspel med ägaren kopplat till känslighet för oxytocin”

Publicerad den av — 2 kommentarer

Vittring och tidsperspektiv

Något som jag tycker är fantastiskt spännande är att hundar kan känna ett tidsperspektiv på alla dofter. Dom kan känna att ”här har det varit något för si och så länge sen” eller ”här är något just nu”. Det är ju något som vi inte alls är lika bra på, vi kan så klart med hjälp av ögonen hitta tecken på att någon varit där, med synliga spår och så vidare. Men det är långt så avancerat som hundens tidsuppfattning när det gäller vittring.

Allting som kommer i kontakt med syre börjar brytas ner. Det kan vi se på att järn rostar till exempel. Detsamma gäller för dofter, eftersom det också bara är molekyler, men molekyler vi inte kan se, utan bara lukta oss till. Är något fortfarande kvar på platsen (sök) så avger det hela tiden nya doftmolekyler, medan om något varit där tidigare så bryts lukten ner mer och mer tills den helt försvinner (spår). Vi vet ju att hundar kan ta imponerande gamla spår. Tänk vilken liten doftbild som måste finnas efter en vecka eller en månad? Det går inte att föreställa sig.

Visste ni att hunden kan riktningsbestämma ett spår på bara 5 steg? (Källa: SWDI) Det betyder alltså att den kan känna tidsskillnad på bara några sekunder. Det är klart att för överlevnadens skull så är det ju viktigt att kunna veta i vilken riktning middagen har gått, annars svälter man. Jag förstår varför hunden samarbetat med hunden så pass länge som det nu uppdagats. Vi kompletterar varandra väldigt bra med våra olika sinnen.

Det här med tidsperspektiv är något som jag inte reflekterade så mycket över när det gäller söket, förrän jag gick kursen på ”School of Canine Science”. Det är något som vi alla som spårat med våra hundar är medvetna om, vi använder ju ”liggtid” där vi medvetet låter spåret få åldras i en viss tid. Då kan vi också träna in mellan vilket spann vi vill att hunden ska ta spåren. Men varför har jag inte tänkt så mycket på detta när det gäller söket? Jo, för jag trodde det handlade om koncentration, det vill säga att biten ju är kvar, så då har den en större koncentration av doftmolekyler, och det stämmer ju också såklart. När jag började tänka på hur man kan träna hunden att bara markera där det faktiskt finns kong, inte där det är spår av kong, så känner jag att jag fick en mycket säkrare hund.

Det som var intressant med detta var ju att jag inte tränat på detta sätt tidigare, det vill säga, inte lärt in något tidsperspektiv (trodde jag). Men när jag sedan började med på att bara markera bitar som är på plats, så märkte jag att hon markerade doftspår upp till några minuter gamla. Så jag hade visst lärt in ett tidsperspektiv, bara utan att vara medveten om det. Jag har nu tränat om det så att hon inte ska markera annat än helt färsk vittring (dvs, kongbiten själv). Problemet för Karma är att hon, när hon blir frustrerad, kan återgå till att markera ”gamla gömmor”. Men det blir ju också en hjälp att se när hon inte förstår vad jag vill. Allt har för- och nackdelar.

Hur länge tar det att gå 5 steg? På så lång tid kan hunden känna skillnad på doften, så det är också vad jag accepterar under träningen. Nackdelen med denna träning är dock att väldigt liten doftbild (mikrobitar) verkar ha väldigt lika lukt och därför blir det möjligtvis svårare att känna skillnad på mikrobitar och ingen kong alls. Iallafall när vi tar bort en bit och sedan kör igen inom 1 minut (så som övningen ser ut för inlärning av detta). En fördel med detta sätt är också att det blir lätt att träna fler pass på samma ställe, och man behöver inte vara riktigt lika noga med om man råkar ta med en kong nånstans. Dock gäller det att vara försiktig om du jobbar inför tjänst, för detta kan som sagt ha lite negativa effekter på extremt små mängder ämne, så hör med din utbildare om det kan påverka ert arbete negativt. Inför tävling är det dock inga problem alls!

Detta är något jag nu mer lär ut på mina kurser, och det är en väldigt rolig övning som verkligen visar hur fantastisk hunden är!

Sen kan vi prata om tidsperspektiv ur en annan synvinkel också. När vi jobbar med Kong i Specialsöket så försöker vi skapa en så ren doftbild som är möjligt, men som ni förstår så blir den aldrig riktigt ren så länge vi har varit i närheten av den. Om vi väntar under en längre tid (kanske en månad) innan vi söker igenom det tänkta området, så kommer du märka om hunden verkligen förstår vilken doftbild den söker efter. Som vi oftast tränar tror jag dom förstår: Människas lukt + Konglukt är det vi letar efter. När jag provade att söka på väldigt gamla gömmor så upptäckte jag att Karma blev osäker, så då började jag om och markera hittandet av ämnet, utan markering till att börja med. Nu har hon också den doftbilden i hjärnan. Det här var spännande på en tävling som jag var på där Karma hittade en bit som legat i kanske 1 år (när det gäller anordningen av banan är det lätt hänt att man missar en liten Kongbit som varit där så länge, men jag råkade i detta fall se biten när hon markerade).

Här nedanför finns en film på vår träning nyligen. Det är en hel del saker jag upptäckt att jag glömt träna på! Denna video har ingenting bortklippt, utan jag har bara lagt ett förtydligande över var gömmorna ligger.

Planering:

Vad ska jag träna på?

  • Att träna på att hitta i behållare utan att försöka gräva sig fram till källan.
  • Att träna på att markera där doften sprids ut genom tex. springor
  • Träna på ”fortsätt jobba”.
  • Att träna på tidsperspektiv genom att göra två sök efter varann där jag byter plats på gömmorna.

Hur ska jag göra detta?

  • Klicka snabbt vid minsta markering, och om jag märker svårigheter klickar jag direkt hon är i närheten av området där doftbilden är som störst (Jag kan ju inte veta, men jag gissar att det kommer ut mer molekyler i springor och håligheter).
  • Säga ”fortsätt” när hon markerat en gömma, och även om hon återgår till en gömma hon redan tagit. Om det blir för svårt så säger jag ”fortsätt” och visar på någon annanstans (dock utan avbrott för omstart).

Utvärdering:

Pass 1

  • Ser att jag kanske för ofta visar på där det finns gömmor efter ”fortsätt-hjälpen”, kan det påverka?
  • Jag måste träna på att ha leksaker i lådor eller andra ställen. Hon vill fiska upp en fleecefläta. Jag kollar dock alltid så det inte finns någon kongbit där hon visar (detta var ju dock ingen markering, men ändå). Har ju hänt att jag glömt en nånstans.

Pass 2

  • Valde lägga en i golvet så hon inte ska lära sig att bara söka av behållarna
  • Hon markerar en gammal gömma. Skulle jag kanske ignorerat som jag gör när jag tränar ”tidsperspektiv”? Kändes oavsett inte helt rätt hur jag reagerade där.
  • På plåtskåpet hade jag bestämt att klicka ganska snabbt eftersom det kändes som en ganska tät öppning och hon hade problem med det i förra passet. Jag tänkte den nog kunde va svår.
  • Hon klarar inte att hitta och markera i en skokartong (what?). Så där måste jag ha slarvat med träningen. Dags att ta tag i det nu då.
  • Valde att kalla in istället för att ”tvinga” henne att hitta eller hjälpa henne. Då tänkte jag att jag undviker frustration och felbeteenden som krafs och förstörelse.

Som ni ser på videon så finns det massa saker att jobba med! Jag skäms inte för att det inte alltid går som jag har tänkt, utan jag upptäcker nya saker som jag behöver träna på (och i specialsök är det ju alltid något!!).

Att filma, diskutera, utvärdera och planera nästa pass är viktigt när vi tränar hund, oavsett hur vi gör det.

Det enda vi kan skylla på när något går fel är ”Jag har tränat för lite på detta”!

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Träna rätt eller fel?

Ofta när jag håller kurs så säger någon av deltagarna ”Jag tror jag har tränat fel.” eller ”Jag har inte velat träna för jag är rädd att jag gör fel”. Det känns faktiskt lite tråkigt att höra, att mina kursare har dåligt självförtroende i sin förmåga att träna hund.

Jag anser att det inte finns rätt och fel, utan fördelar och nackdelar. Allting vi gör med hunden får såklart konsekvenser. Det kan vara konsekvenser på relationen eller inlärningen av moment. Alla gör fel, alla är olika individer och förstår saker på olika sätt. Dyker problem upp, och det kommer dom att göra, så finns det alltid en lösning. Det handlar bara om att tänka om! 

”Felsignal” – Nu är du ute och cyklar

Något som är omdiskuterat i hundvärlden är om vi ska använda ”felsignal” eller inte. Vissa anser att det ger för mycket negativ feedback när det blir fel gång på gång på gång. Att bara få veta när det blir fel är ju ingen skön känsla, det vet vi ju själva. Alla har nog varit med om detta nån gång i livet. Negativa känslor fastnar ju lätt mycket mer än de positiva. Det kan krävas en hel del att väga upp och få tillbaka självförtroendet. 

Men en felsignal för mig är ett neutralt ord som används för att visa att hunden är inne på fel spår. Det ska inte vara något som får hunden att känna sig frustrerad eller dålig, i så fall är det fel strategi. Det ska bara vara information till hunden så hunden ska slippa ta alla sidospår för att bara upptäcka att det inte leder till belöning. För mig blir det alltså en liten genväg på beteendekartan. 

80% regeln

Det är kanske inte alltid lätt att använda detta för det är viktigt att det inte blir fel gång på gång på gång. Hunden ska inte känna sig frustrerad över att inte förstå vad vi vill. Då behöver vi förklara på ett enklare sätt. Det är ju inte så lätt att börja räkna med ekvationer om en inte lärt sig addition eller subtraktion. 

Därför är det viktigt att hålla på 80% regeln, när hunden inte klarar något flera gånger i rad så får en fundera på hur övningen kan delas upp i än lättare delar. Det är oftast den lilla knuffen i rätt riktning som för träningen vidare. Detta är extra viktigt om du väljer att använda något ord som förklarar att de är ute på fel bana. 80% regeln finns där av en anledning, och det är för att ge hunden en bra känsla och trygghet i inlärningen. 

Mina egna tankar

Som jag nämnt tidigare har hundens känsloliv visat sig vara mycket närmare människans än vi trott tidigare. Så jag har ganska ofta svårt att låta bli att jämföra med mig själv. Då försöker jag såklart se det utifrån hundens perspektiv mot bakgrund av vad vi vet om dens språk och personlighet. 

När det gäller negativ feedback så skulle jag gärna vilja att människor berättar för mig när jag är helt fel ute. Jag kan ha lite svårt i sociala situationer, att veta vad som förväntas och vad som är konstigt. Under nästan hela mitt liv har jag varit omedveten om detta. Jag har bara varit inne i min egen värld. Men tillslut hamnade jag i konflikter som jag inte förstod och då började det bli tydligt att det måste varit något jag sagt eller gjort. Men vad?

Jag hade gärna velat få reda på detta på ett konstruktivt sätt, och sedan förklarat för mig hur jag borde agera istället. På så sätt kan jag ändra mitt sätt att vara och känna mig stolt över att ha klarat av situationen. Jag kan sen agera mer passande nästa gång och då undvika att bli missförstådd. 

Hundträning är fantastiskt för att lära sig en tyst kommunikation och att faktiskt kunna förklara något på ett vis som ger trygghet. Det förändrar ens eget sätt att tänka och skapar en kreativitet i träningen. 

Tänk igenom din träning innan du börjar så du är säker på vad du vill och kanske även hur du skulle kunna göra det lättare ifall hunden inte förstår. Vi jobbar ju tillsammans med en annan art och det är en konst att kunna kommunicera så att alla förstår. 

Hoppas ni inte känner er dåliga eller fel. Det är inte fel, det är bara en svacka i kommunikationen. Det finns alltid sätt att återställa balansen. Att faktiskt träna är viktigare än att det alltid blir rätt.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Olika perspektiv på hur vi upplever vår värld.

Något jag lärt mig av erfarenhet är att vad jag menar inte alltid uppfattas som jag tänkt. Att jag faktiskt ganska ofta inte agerat som jag trott eller hur jag har förväntats göra. 

Varje sak vi vill kommunicera har en sändare och en mottagare. Sändaren har en tanke i sitt huvud om vad de vill kommunicera och det överförs via språket. Det finns dock flera problem. 

  • Språket är inte alltid samma för alla. Varje ord kan betyda olika saker för olika människor. Det kan handla om att en har ett helt annat språk, men även infödda svenskar kan ha olika definitioner av ord. Miljö, uppväxt och utbildning kan vara några orsaker.
  • Mottagarens känslor och inställning påverkar alltid budskapet. När vi pratar med varandra ansikte mot ansikte så kan vi inte bara förmedla med kroppen hur vi menar, men också snabbt förklara om vi märker att det missuppfattas. När vi använder internet så försvinner två av de viktiga delarna och mottagarens känslor när de läser påverkar mottagandet väldigt mycket. Ifall jag upptäcker att jag tolkar något negativt, så försöker jag nu mer hitta alternativa betydelser istället för att bara reagera. Jag beskriver vad jag tänkt, sedan frågar jag rakt ut om jag förstått rätt. I de flesta fall visar det sig att jag faktiskt lagt mina egna känslor i budskapet och att det inte alls var något att oroa sig för.
  • Förväntningar och den tysta konversationen. Något jag lärt mig den hårda vägen är att så mycket kommuniceras inte alls, utan bara förväntas. Det handlar ofta om regler vi haft när vi har växt upp eller egna föreställningar om vad som är viktigt. Saker som är helt naturligt att göra och prata om i vissa familjer kanske är tabu i andra. Ibland kan det också vara förväntningar på saker som ska göras utan att behöva kommuniceras. Kanske det är något att tänka på, vad förväntar du dig utan att säga?
  • Depression och ångest påverkar alltid världsbilden och sättet att uttrycka sig. I dagens samhälle blir det vanligare att känna stark stress, ångest eller rent av bli deprimerad. När detta händer så fungerar saker helt annorlunda i hjärnan. Runt cirklar enbart negativa tankar och det känns som katastrofen är nära. Detta inre krig syns inte och en kan uppfattas som otrevlig eller lat. Så är inte fallet, kroppen lever i konstant stress vilket påverkar kroppen fysiskt. Vi är gjorda för att reagera på faror under en kortare stund, men när allting känns jobbigt så lever kroppen i konstant beredskap inför den fara våra instinkter visar kroppen. Det tär både psykiskt och fysiskt. Ibland kan en uppfattas som negativ och uttrycka sig med monoton, trött röst och obefintliga kroppssignaler. Det gör såklart att kommunikationen får en negativ klang. Istället för att tro att personen är sur på dig eller bara otrevlig, tänk efter lite extra. Kanske denna person har ett inre krig som kräver all energi att bekämpa. 

Hundens kommunikation och känslor

Om vi då utgår från att hundar har känslor. Det är ju logiskt, eftersom de är sociala djur och behöver kommunicera för att överleva. Men det som händer är samma som hos människor. Vi lär oss genom vår familj och omgivning hur vi förväntas bete oss, men också hur vi kan få fram vad vi känner och behöver. Hur får hunden den respons den vill ha? Hur behöver den kommunicera för att vi ska lyssna? (kolla bara på denna hund som får lära sig kommunicera på vårt språk! : https://www.instagram.com/hunger4words/)

Det är ju såklart olika! Med människor har vi ju ändå ett liknande språk att använda och kan förklara saker på ett annat sätt än hundarna. Här handlar det om en kommunikation mellan olika arter. Vi har olika förutsättningar till att kommunicera från början. 

Som ni förstår så skapar detta massa missförstånd. Vi utgår så gott som alltid från hur vi själv skulle se på saker. Bara att vi kallar det “se på saker” visar ett mänskligt perspektiv. Hur skulle vi nånsin kunna tänka oss hur det är att leva i en värld där det är dofter som ger oss mest information? Vi utgår från vad vi skulle känna var naturligt, trevligt, obehagligt eller hemskt. (Lars Fält skriver lite om detta i ett blogginlägg: https://swecani.blog/artiklar/radsla-gar-inte-att-se/ ). 

Vi kan analysera hur de beter sig från vad vi observerat på deras beteende, men om jag utgår från mig själv så beter jag mig inte alls alltid som jag känner. Att ändra sitt beteende är ett enkelt sätt att få det gensvar jag letar efter, eller bara ett sätt att fungera trots ett stort krig i hjärnan. Det kan vara medvetet eller omedvetet. 

“När vi pratar om vad hunden känner kan det inte bli mer än, förhoppningsvis, begåvade gissningar” som Lars Fält så passande poängterar. Det enda vi kan veta, är att vi inte kan veta.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Hundars självkännedom

Idag började jag en online kurs av Viktoria Stilwell ”Inside Your Dog’s Mind”. Jag tänkte att jag kanske kunde fördjupa mina kunskaper i hur hundens medvetande fungerar. En del av kursen heter ”How do we know what dog’s are thinking?” och där diskuteras vad som forskats fram kring hundens självkännedom. 

Det som refereras till är olika studier som gjorts på flera djurarter. Det handlar framförallt om ”The mirror test”. Det betyder att forskarna undersöker om djuren förstår att de är de själva som de ser i spegeln. Hundarna verkar uppleva spegelbilden som en annan hund som de försöker leka med eller skrämma bort. Det är kanske något ni själva har uppmärksammat nångång eftersom det ser fantastiskt roligt ut. Men så visade det sig även i studierna; hundarna förstod inte att det var dom själv i spegeln.

Men betyder det att hundar inte har någon självkännedom alls? 

Jag tänker att vi alltid baserar våra test på hur vi människor fungerar och vad som är intelligens och medvetande för just oss som art. När vi utgår från oss själva så är det inte konstigt att vi inte förstår hundar och andra djur. Vi fungerar ju inte alls på samma sätt. Vi må ha hjärnor, organ, muskler och ben som liknar varandras, men vi använder dom på mycket skilda sätt. 

Luktsinnet är ett av de sinnen som jag tror vi människor har svårast att förstå. Hur är det ens möjligt att lukta sig till känslor? Hur mycket lukter finns egentligen och hur kan de sortera mellan alla dessa? Jag skrev i mitt inlägg om hundens luktsinne att hunden har ett luktorgan som vi bara kan gissa vad det är till för. Det troligaste är att det har att göra med sexualitet och reproduktion. Det måste betyda att lukten är oerhört viktig för hundens fortplantning. Vi människor tenderar däremot att använda synen i störst utsträckning och det är antagligen därför spegeltestet är utformat efter arter som har en liknande kognition som oss. Redan vid låg ålder börjar vi intressera oss för vad vi ser i spegeln och testar oss fram till att bli medvetna om att spegelbilden egentligen är oss själva. Men om vi ser till hundens egenskaper för överlevnad och fortplantning, så passar inte spegeltestet in i ramen för vad som är viktigt för en hund. 

Några tester har också gjorts där hundars markeringsmönster har studerats. Bland annat om hur de reagerar på sin egen lukt i jämförelse med andra. Det som observerades var att hundarna tenderade att intressera sig mindre för sin egen lukt och inte urinera över den i samma utsträckning. Detta hävdar dock Nigel Barber handlar om att alla djur som markerar revir känner igen sin egen lukt. Men han säger också att detta inte är exakt vad ”självkännedom” är. Det är här jag har lite svårt att relatera. Jag menar, om de känner igen sin egen lukt så måste de ju vara medvetna som att den lukten handlar om dom själva. De borde kunna utläsa var de är i fortplantningscykeln och allting annat som vi inte har nån aning om att det finns i luktbilden. Hur kan vi jämföra självmedvetenhet hos ett djur som vi inte har någon aning om hur de egentligen ser världen?

Jag vet inte om ni själva har uppmärksammat att de flesta valpar och unga hundar har dålig koll på sina bakben. När de ska klättra upp på något så använder de i första hand frambenen. När det inte fungerar så kan de bli medvetna om att de behöver använda bakdelen också. Så på något sätt måste de ju bli medvetna om sin egen kropp, annars skulle de ju inte kunna lära sig använda bakbenen på ett annat sätt än vad som kommer helt naturligt. Olika individer har såklart olika lätt för att använda bakbenen, men generellt blir de bättre om det tränar på detta (genom övningar i bakdelskontroll). 

Människor är vid spädbarnsstadiet inte heller medvetna om vad spegelbilden reflekterar. Det är något de lär sig senare när de börjar intressera sig för vad de ser. Det lär betyda att barnets medvetandegrad också ökar med ålder och erfarenhet. Vi intresserar oss däremot för helt olika saker än hundarna. Så deras självkännedom måste vara mycket viktigare när det gäller dofter än om de har snygga ögon eller häftig färg. 

När vi tänker att hundar härstammar från vargen, så varierar inte utseendet alls på samma sätt som till exempel fåglar. Det visar en del på att färgen inte är lika viktig i fortplantningssyfte som för vissa andra arter. Däremot så dreglar hanhundar när de känner en kissfläck och det är lukten som leder den till sin potentiella partner. Det är faktiskt vi människor som medvetet har format hundarnas utseende, för det är vad som är viktigt för oss. 

Det finns helt enkelt inga tester som vi kan göra för att förstå hundens självmedvetenhet, utan vi får utgå från att det är svårt att överleva utan att vara medveten om jaget på ett eller annat sätt. Eller ska vi se det som att vårt sätt att vara självmedveten är det enda rätta? 

 

Källa: ”Are dogs Self Aware?” – Nigel Barber Ph.D.

 ”Inside Your Dog’s Mind” – Viktoria Stilwell.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Det enda jag vet…

..är att vi knappt inget vet.

Det viktigaste jag har lärt mig under alla år jag har jobbat med hund, det är att vi kan tro, men inget veta. Vår relation till hundar förändras ju mer vi lär oss. Det har vi sett genom historien. Men vad är det som säger att vi vet något nu?

Ju mer erfarenhet jag får, desto mer inser jag att hundens universum är så mycket större än vi kunnat föreställa oss. Det har varit lätt för mig tidigare att slänga mig in i en debatt om hundhållning eller hundträning och verkligen trott på min sak. Jag kände att jag hade rätt, och det andra saker stämde inte med min bild. Men ju längre jag velat förstå hundar, desto mer har jag märkt att jag inte kan säga precis vad som är rätt och fel (så länge hundarna inte skadas fysiskt eller psykiskt såklart). Olika raser har länge avlats för olika ändamål och det har också gjort att de behöver olika träningssätt för att de ska må bra och kunna passa in i samhället. Det går inte att jämföra en polishund med en sällskapshund när det gäller egenskaper och mentalitet. Vi måste inse att en hund även kan vara ett vapen och göra stor skada på både människor och djur, om de har det i generna (här är ett exempel). Så länge vi behöver använda hundar i tjänst så som polishund eller vakthund så kommer dessa egenskaper bevaras. De behövs för att hunden ska klara sitt arbete.

Jag vet inte om ni har tänkt på att andra människor faktiskt också är ett mysterium. Vi lever tillsammans och har ett gemensamt språk, men ändå missförstår vi varandra hela tiden. Vi startar krig och plågar varandra psykiskt och fysiskt. Eller så är vi bara inne i vår egen bubbla och det annorlunda tar vi inte i. Hur utvecklat vårt språk än är så kan vi aldrig se världen exakt ur någon annans ögon. Det lättaste vi kan göra är att utgå från oss själva. Våra känslor styr vad vi tror att andra tänker. Har du varit med om att du tror någon är arg på dig men det visade sig att dom hade en dålig dag? Har du någonsin varit i en diskussion med någon där ni upptäckt att orden har olika innebörd för olika personer? Språk, kroppsspråk och erfarenheter varierar mellan oss alla, och ändå har vi alla den anatomi som gör oss till människor. Det går inte att förstå varför vissa människor gör det dom gör om en inte går utanför sig själv och verkligen lyssnar och vill förstå. 

Med det i bakhuvudet så kan vi också se på hunden med en nyfikenhet och öppenhet. Kanske kan vi lära oss något nytt. Vi har att göra med en annan art, med annan anatomi och andra instinkter. Om vi då inse att vi inte ens kan förstå andra människor, så kan vi bara tänka oss hur mycket vi missförstår våra djur. Vi projicerar lätt våra egna tankar och känslor på hunden. 

Vi kan lära oss så mycket som möjligt om hundens signaler genom att studera det som redan upptäckts, och sedan observera hur de beter sig mot varandra. Hur visar hunden att den är stressad, rädd, arg? Hur svart-vitt behövs för att just denna individ ska klara vara en del av vårt samhälle?

 

Jag inser därför att om någon tycker dom kan allt, då kan dom oftast väldigt lite. Sen ifrågasätter jag hela tiden mig själv på gott och ont. Är vi verkligen kapabla till att förstå våra hundar? 

Tänk därför efter vilken ras du köper när du väljer hund. Eftersom egenskaper är ärftliga finns en stor erfarenhet bakom om de olika raserna. Vilka egenskaper kan du klara av med det liv du lever? Var lever du och vilka behov har just denna hund? Är det stora skillnader på individer även inom rasen? Hur mycket tid är du villig att lägga ner på att träna en hund med egenskaper som kanske inte passar in? Tänk på att din hund ska leva med dig i många år. Var inte rädd för att fråga och studera. Var inte heller rädd för att själv känna efter. Mår din hund bra i den miljö du bor? Om inte kanske den mår bättre hos någon annan. Vi har ett ansvar mot både samhället och hundarna att få livet tillsammans att fungera. 

Vi får göra fel, vi lär oss nya saker hela tiden. Det viktigaste är att vi hela tiden ser framsteg i vår träning och att vi känner efter vad som passar i just det liv vi lever. Går det åt fel håll så får vi prova något annat. Kanske kan jag hjälpa dig att förstå din hund för jag har träffat fler individer av olika raser. Kanske har jag ett verktyg i min låda som du inte skaffat ännu? 

Om du inte känner dig trygg hos mig får du gärna säga det. Då kanske jag kan rekommendera någon annan som kan hjälpa dig bättre. Jag strävar efter att ni ska må så bra som möjligt i era liv tillsammans! 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Sådan matte, sådan hund?

Ibland har vi ett speciellt band till hundar som är extra starkt. Då frågar jag mig hur vi egentligen blev så lika? 

Jag och karma har båda problem med öronen. Karma blir allergisk och får sår i öronen med svamp. Hon är dessutom allergisk mot svampen hon får, så det är en ond cirkel. Men jag har också problem med öronen. Jag får excem och med det kommer tinnitus och vax. Denna gång så fick vi en boost precis samtidigt. Är vi allergisk mot samma sak? 

Sen är det ju personligheten också. Vi har våra berg och dalar. Vi är extremt lättmottagliga för varandras varandras känslor. Det är svårt att vara en känslostyrd människa med en känslig hund, men samtidigt gör det att vi utvecklas tillsammans. Jag måste verkligen träna på att kontrollera mina känslor och stödja henne när hon känner sig nere. Jag måste mota bort stress och dåligt samvete. Jag får inte tycka synd om henne. Hon snappar upp alla såna känslor direkt och reagerar på liknande sätt. Är det för att jag läser in mina känslor i hur hon agerar? 

Nu har det kommit nya rapporter som visar att hundar faktiskt tar efter sina ägares stress. Forskare på Linköpings Universitet mätte både hundar och ägares kortisolhalter i hårstrån under flera månaders tid. Kortisol kallas ”stresshormon” och ökar vid till exempel aktivitet eller depressioner. Det är helt enkelt vad det kallas, ett hormon som ökar i stressiga situationer. Kortisol behövs för att reglera många funktioner i kroppen, men vid för höga eller för låga värden så kan det skapa problem. En kortare förhöjning i halterna gör faktiskt så att vi kan tänka och handla snabbare. Den är till för att hantera situationer då vi är i fara och behöver våra sinnen för att skydda oss. Men långvariga ökade halter har motsatt effekt. Det bryter ner hjärnan och skadar minnet och andra funktioner i kroppen. Ni som har varit ”utbrända” eller deprimerade förstår vad jag menar. Något annat som är negativt med förhöjda värden är att det trycker ner immunförsvaret och det leder till att vi lättare blir sjuka. Det blir helt enkelt en ond cirkel. 

Det visade sig att om ägarens halter var högre så var hundens desamma. Eftersom vi vet att kortisolhalten även ökar vid aktivitet som vid tillexempel träning eller tävling, så hade de även en aktivitetsmonitor som visade hur mycket de gjort på fritiden. Allt sammanslaget så visade det sig att hundarnas och ägarnas stressnivåer matchade läskigt bra. Hundar som tränas och tävlas mycket är de vars relation synkas mest. Antagligen för att någon som regelbundet gör saker med sin hund skapar en starkare relation och lär känna varandra bättre än de som mest bara får vara. Sedan är det viktigt att tänka på att olika individer och raser har större tendens att läsa av sin ägares känslor. I studien ingick bara vallhundar som har ett mycket stort intresse att samarbeta med människor. Vid nästa liknande studie vill forskarna undersöka ifall hundar med mindre samarbetsvilja har samma synkade kortisolhalter eller om det är stora skillnader mellan hundar som är avlade för teamwork jämt emot de som är gjorda för mer självständigt arbete, som tillexempel jakthundar. Det blir spännande att få veta mer om detta så vi kan anpassa och förbereda oss människor inför känsligheten hos våra individer. 

Vi kan göra en jämförelse med mina två hundar. De är av samma ras, men också kusiner. Ändå är de fruktansvärt olika, inte bara i detta avseende, men även i allting annat. Rusa är en väldigt trygg individ, hon är självständig men lyhörd. Hon har ett starkt behov av att tillhöra en flock, men passar in i alla sammanhang, även med nya hundar och människor. Hon registrerar och hanterar mina känslor, men på ett sätt där hon är ett stöd. Hon ligger bredvid mig och ser till att jag håller ihop, men verkar inte ta åt sig mina känslor som sina egna på samma sätt som karma. Karma blir inåtvänd och låg och håller sig snarare för sig själv. 

 

Ska jag nu få dåligt samvete för att jag har perioder av depressioner och stress? Skadar jag min hund? Sådana tankar kan lätt dyka upp när en har tendens att hamna i negativa cirklar. Men även sådana tankar påverkar ju våra hundar. Jag tror personligen hundar har svårt att förstå vad dåligt samvete och medlidande. När jag har studerat mina egna hundar har jag upplevt att de reagerar negativt på dessa känslor. Det är även något som använts, medvetet eller omedvetet, för att förstärka en läskig situation. Så att ha dåligt samvete är ju ingen önskvärd reaktion för varken hund eller ägare. Vi måste arbeta med oss själva för att komma ifrån denna onda cirkel. 

”Hundträning är mental träning” – Eva Marie Wegård

Jag kunde inte säga det bättre själv. Att äga en hund kräver att vi ser över våra egna känslor för hundens skull. Det vinner vi alla på. En ägare som jobbar med sina känslor ger inte bara en bättre vardag för en själv, det förändrar också våra hundars välmående. 

 

Källa: Artikel om studie från Linköpings universitet

Publicerad den av — 1 kommentar

Hundens sjätte sinne?

Vi har alla hört historier om hundar som vandrat långa avstånd för att hitta hem, och alltid är vi lika fascinerade. Hur gör dom egentligen?

Det finns egentligen ganska lite studier på ämnet, eftersom det är ett så komplext ämne med väldigt många faktorer som samverkar. Några faktorer för navigering lukt, syn, muskelminne, hörsel och att navigera efter inre kartor eller kända landmärken. Detta gör det dock svårt att förklara hur vissa hundar kan hitta hem från ställen över 300 km bort. Färden dit hade varit med bil och hunden hade ingen chans att följa varken spår, minnesbilder eller kända landmärken.

Vi får också tänka att det är ett undantag att hundarna hittar hem från så långa avstånd. Det finns endast ett mindre antal fall där det faktiskt går att bevisa att det är rätt djur som faktiskt gått hela vägen. De flesta hundar hittar tyvärr inte hem.

Men kan hunden navigera via magnetism? 2016 upptäckte forskare från Max Planck Institute for Brain Research att hundar har en ljuskänslig molekyl i ögat som kan hjälpa till att upptäcka olika magnetfält. Dessa finns i fåglars ögon och används troligen till att navigera genom jordens magnetfält. Forskarna studerade även andra däggdjur, men det var bara ett fåtal som hade dessa molekyler. Där ibland hunddjur. Kanske lite oväntat, sågs inga sådana receptorer i kattdjurs ögon.

För oss människor är det svårt att tänka sig hur världen skulle se ut ifall magnetfälten var synliga. Hur tydligt skulle vi se vad som är nord och syd? Ser magnetfältet olika ut på olika platser, och har hundar då en mental karta? Det är svårt att säga.

Men människor är såklart nyfikna på att lära sig mer, och 2018 upptäcktes att hundar kan söka efter magneter. Hela experimentet var upplagt så att hundarna inte skulle kunna ta hjälp av varken syn, hörsel, lukt eller människor. 

Ett forskningsteam från Tyskland och Tjeckien tränade 18 hundar till att känna igen magneterna med hjälp av klickerträning. Det började att träna in att hundarna skulle kunna leta en magnet eller en godis på kommando.

Eftersom hundar ofta tar hjälp av sina förare hade varken förare eller observerare någon aning om var magneten eller godiset fanns. För att utesluta att hundarna gick på lukten när de riktiga testen startade, så använde forskarna helt stängda behållare och lade även i godisar som hundarna tidigare fått leta efter. När burkarna var öppna var det inga problem för hundarna att hitta godisarna och använde då tydligt sin nos för att identifiera rätt burk. När burkarna var stängda så hittade hundarna bara godisen till en grad där det bara kan ses som en chansning från hundens sida. Graden för att räknas som så pass osäkert ligger på ca 33% rätt. 

När det däremot gällde att hitta magneterna kunde hundarna hitta med en säkerhetsgrad på 55-65%, vilket är tydligt över gränsen för att räknas som tur. Hundarna behövde då bara gå förbi burken och använde inte synbart sin nos. För att veta vilken behållare hundarna väljer, så fick de själva välja sin markering. Det kunde vara allt från att knuffa burken med tassen till att apportera den. 

Slutsatsen drogs att hundarna kan leta efter magnetiska fält inom en viss radie och styrka. Med mer träning skulle säkert den lyckade frekvensen öka, då testerna bara fortgick under en begränsad tid. Kanske vore något att prova själv hemma?

Vi har ju fortfarande bara en liten aning om detta sjätte sinne och hur det fungerar. Men tänk vad spännande ifall det gick att styra en hund med magnet! Eller lära hundarna nord och syd för att agera som kompass. Spännande ämne!

 

Källor: Zoological Science section PeerJ
Max Planck Institute