Jag utbildar mig konstant inom hund och har gjort det sedan jag gick i högstadiet. Ju mer jag lär mig desto mer märker jag att vi inte vet nästan någonting om hur det egentligen är. Vi har att göra med en annan art som har andra sinnen och sätt att kommunicera på. Det är såklart svårt att göra oss förstådda. Allting vi kallar hundträning är ju egentligen dialog och en lärandeprocess. Vi behöver vara uppmärksamma på vad hunden verkar förstå, analysera det som går fel, vad som händer och vad vi gjort för att det ska bli så. Det svåra är sedan att försöka hitta en lösning och lyckas förklara på ett sätt som just ens egen hund förstår.
Jag anser att det aldrig finns bara en väg att gå. Det finns inga rätt eller fel. Alla hundar och människor är olika. Alla har olika relationer och sätt att kommunicera. Enda sättet vi kan komma in på rätt väg är att prova oss fram, och ibland är det som att famla i mörkret. Ljuset i mörkret kan vara en bra vän med nya idéer eller kanske en video med nya tips att prova.
För att kunna utvecklas behöver vi visa våra svaga sidor, de situationer där det gått fel i vår kommunikation. Det är något som är riktigt jobbigt, för vi vill ju alla vara bra på det vi gör, helst perfekta. Oavsett om vi är en fantastisk hundförare med massor av erfarenhet så kommer dessa stunder då hunden förstått något helt annat än det vi försökt lära ut. Eller kanske tappar intresset att samarbeta när det blir för mycket frustration. Jag har själv råkat ut för konsekvenserna av stor besvikelse i träningen. Jag tänker alltid att problemet är mig själv och det är jag som är dålig. Problemet är att hunden inte förstår det, utan tror frustrationen är utlöst av något den gjort. Hundar kan lukta sig till känslor, det har testats (Läs mer om det) och det är något vi underskattar i vår träning. Att styra sina känslor är en konst som vi måste träna på. Steg ett är att bli medveten. Hur känner du egentligen i situationen där det uppstår problem?
För mig är det viktigt att förmedla att det inte bara handlar om sättet vi tränar på, men också på vad vi har för relation till vår hund. Jag anser att jag inte kan föra det tänket vidare om jag inte själv vågar ta tag i mina känslor och analysera mina svaga sidor för att bli bättre. Som instruktör lider jag av konstant prestationsångest. Inte bara för att jag vill göra ett bra jobb, men också för att jag känner att jag måste visa att jag kan. Det är inte lätt att stå ut i massan av instruktörer inom mitt område. Men trots det har jag valt att posta videor där det inte går som jag har tänkt. Där det har dykt upp problem som jag behöver lösa. Det är något vi inte ofta ser, vilket gör att vi tror alla andra klarar allt utan att göra fel. Det är omöjligt.
I Specialsöket är det fruktansvärt mycket som ska stämma. Det tar aldrig slut på saker att träna. Om du följer mig på sociala medier (Facebook / Instagram) vet du att varje tävling eller blindsök jag gör så upptäcker jag nya saker som inte blivit riktigt rätt. Istället för att gömma dom så hoppas jag att någon ska lära sig av dom lika mycket som jag gör. Att vi alla tillsammans kan hitta lösningar och aldrig sluta lära oss.
Jag måste hantera min prestationsångest när den dyker upp, för det gör den. Tänka på att ingen är perfekt, att vi alla lär oss hela tiden. Att mina svagheter kanske kan hjälpa någon annan. Om inte med problemlösning så iallafall med känslan att det är okej att få problem.
Idag är en sån dag då jag önskade att jag bara postade bra saker, för då skulle jag verka perfekt som hundtränare och instruktör. Kanske det är så jag behöver göra för att få fler att gå mina kurser. Men då skulle jag svika mig själv. Mitt mål är att få människor och hundar att må bättre tillsammans och ha roligt på träning och tävlingar. Ingen som tror andra är perfekta kan känna att de duger som de är. Så jag börjar med mig själv.
Den bästa känslan är ändå när vi löst ett problem, eller när vi fått någon annan att känna sig bra, trots sina svagheter. Det finns alltid bra saker att lyfta fram och problem att lösa. Jag önskar vi kan göra det tillsammans och känna oss nöjda med att vi inte är felfria.
Känslan av att få någon att känna sig bra och kunna lösa ett problem, är värt all prestationsångest i världen. Kanske kan jag inspirera någon att våga visa sina brister och sedan få uppleva känslan av att övervinna dom. Sen får vi faktiskt skryta om resultatet, det är vi värda!