Vi har alla känt den någon gång. Den där sugande känslan i magen över att en inte duger och viljan att motbevisa det genom att visa att en kan för andra. 

Egentligen så sätter vi den pressen på oss själva fast den egentligen inte behövs. Problemet med prestationsångest i hundträning är att våra hundar inte kan förstå den. De förstår inte vad som händer, men de känner att något är fel. Känsliga hundar kan då känna att de inte är bra nog och prestera sämre. 

Jag har själv varit där. Min äldre hund Rusa hade jag stora förhoppningar över. Vi skulle komma långt inom lydnaden och visa vad jag lyckats träna fram. Det var på tävlingsplan jag kunde visa det för andra. Men det blev inte riktigt så, för jag hamnade i en ond cirkel med min henne. Mest var jag besviken på mig själv för att jag inte dög när det gick dåligt på tävling. Det förstod ju inte Rusa, som alltid vill göra bra ifrån sig. Hon la av och tyckte allting var tråkigt. Jag grät ofta efter tävlingarna och förstod inte varför hon inte klarade av situationen. Vad gjorde jag för fel?

Jag tog ett steg tillbaka, tittade på mig själv utifrån och insåg att även om jag var besviken på mig själv, så hamnade kraven och förväntningarna på Rusa. Jag bestämde mig att bryta med hundvärlden ett tag. Slutade med Facebook, bloggen och allt diskuterande på forum. Jag behövde göra min egen resa. Det är så himla lätt att titta på alla andra och tycka dom är bättre än en själv, kan mer, gör mer och känna att en aldrig är bra nog. 

Ett av mina mål med Gava Hund är att försöka komma ifrån prestationstänket och se relationen först. Jag tror att det startar en god cirkel som gör att det går bättre även i tävlingssammanhang. 2 år satsade jag bara på en positiv relation med Rusa och att ha kul på träning och tävling (jag offrade många tävlingar för att visa att det gällde samma på tävling som träning). Vår träning gick framåt och vi blev uppflyttade till elitlydnaden med en vinst! Det kände så himla bra och kul. Vi hade KUL! Sen har jag personligen valt bort lydnaden för jag tycker att det har blivit lite för pilligt och då kan jag inte hålla prestationsdjävulen borta när det krävs sån precision. Jag har inte hundar och psyke som passar för det helt enkelt.  Istället har jag valt att satsa på Mondioring där funktion och kreativitet ligger i fokus för det passar mig bättre. 

Mitt nya synsätt har dock tagit mig långt i attityden till mig själv, mina hundar, min träning och min relation till allt detta. Men ibland kommer den ändå smygande – prestationsångesten – och då är det svårt att inte falla tillbaka. Just nu smyger sig demonen på, för jag känner att jag måste visa vad jag kan för att synas och få hjälpa andra. För att få dela med mig av min kärlek till hundträning och kunna leva på detta. 

När jag känner att jag inte duger, så får jag alltid ett fint meddelande från någon som gått kurs för mig, och då smälter mitt hjärta lite och jag tänker; “Det spelar nog ingen roll om jag inte vinner tävlingar och gör fjärrdirigeringen perfekt. Jag kan ändå hjälpa andra att nå dit dom vill. Går det inte som tänkt, så har vi ändå fantastiska hundar som är med oss och älskar oss för dom vi är. Vi måste göra detsamma. Tävling är inte allt! 

Vad känner ni prestationsångest inför och hur hanterar ni det?