Kategori: Förståelse

Publicerad den av — 1 kommentar

Hundens sjätte sinne?

Vi har alla hört historier om hundar som vandrat långa avstånd för att hitta hem, och alltid är vi lika fascinerade. Hur gör dom egentligen?

Det finns egentligen ganska lite studier på ämnet, eftersom det är ett så komplext ämne med väldigt många faktorer som samverkar. Några faktorer för navigering lukt, syn, muskelminne, hörsel och att navigera efter inre kartor eller kända landmärken. Detta gör det dock svårt att förklara hur vissa hundar kan hitta hem från ställen över 300 km bort. Färden dit hade varit med bil och hunden hade ingen chans att följa varken spår, minnesbilder eller kända landmärken.

Vi får också tänka att det är ett undantag att hundarna hittar hem från så långa avstånd. Det finns endast ett mindre antal fall där det faktiskt går att bevisa att det är rätt djur som faktiskt gått hela vägen. De flesta hundar hittar tyvärr inte hem.

Men kan hunden navigera via magnetism? 2016 upptäckte forskare från Max Planck Institute for Brain Research att hundar har en ljuskänslig molekyl i ögat som kan hjälpa till att upptäcka olika magnetfält. Dessa finns i fåglars ögon och används troligen till att navigera genom jordens magnetfält. Forskarna studerade även andra däggdjur, men det var bara ett fåtal som hade dessa molekyler. Där ibland hunddjur. Kanske lite oväntat, sågs inga sådana receptorer i kattdjurs ögon.

För oss människor är det svårt att tänka sig hur världen skulle se ut ifall magnetfälten var synliga. Hur tydligt skulle vi se vad som är nord och syd? Ser magnetfältet olika ut på olika platser, och har hundar då en mental karta? Det är svårt att säga.

Men människor är såklart nyfikna på att lära sig mer, och 2018 upptäcktes att hundar kan söka efter magneter. Hela experimentet var upplagt så att hundarna inte skulle kunna ta hjälp av varken syn, hörsel, lukt eller människor. 

Ett forskningsteam från Tyskland och Tjeckien tränade 18 hundar till att känna igen magneterna med hjälp av klickerträning. Det började att träna in att hundarna skulle kunna leta en magnet eller en godis på kommando.

Eftersom hundar ofta tar hjälp av sina förare hade varken förare eller observerare någon aning om var magneten eller godiset fanns. För att utesluta att hundarna gick på lukten när de riktiga testen startade, så använde forskarna helt stängda behållare och lade även i godisar som hundarna tidigare fått leta efter. När burkarna var öppna var det inga problem för hundarna att hitta godisarna och använde då tydligt sin nos för att identifiera rätt burk. När burkarna var stängda så hittade hundarna bara godisen till en grad där det bara kan ses som en chansning från hundens sida. Graden för att räknas som så pass osäkert ligger på ca 33% rätt. 

När det däremot gällde att hitta magneterna kunde hundarna hitta med en säkerhetsgrad på 55-65%, vilket är tydligt över gränsen för att räknas som tur. Hundarna behövde då bara gå förbi burken och använde inte synbart sin nos. För att veta vilken behållare hundarna väljer, så fick de själva välja sin markering. Det kunde vara allt från att knuffa burken med tassen till att apportera den. 

Slutsatsen drogs att hundarna kan leta efter magnetiska fält inom en viss radie och styrka. Med mer träning skulle säkert den lyckade frekvensen öka, då testerna bara fortgick under en begränsad tid. Kanske vore något att prova själv hemma?

Vi har ju fortfarande bara en liten aning om detta sjätte sinne och hur det fungerar. Men tänk vad spännande ifall det gick att styra en hund med magnet! Eller lära hundarna nord och syd för att agera som kompass. Spännande ämne!

 

Källor: Zoological Science section PeerJ
Max Planck Institute

 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Efter träning – viktigt för inlärningen

Ofta när vi tränar hund så tänker vi att ju mer vi tränar, desto bättre och snabbare resultat. Men så stötte jag på en artikel om just detta ämne och det fick mig att fundera över om att mer träning faktiskt är det som ger bäst resultat. 

Stanley Coren skriver på Psychologytoday.com om några studier som har gjorts när det gäller långsiktig inlärning. Det upptäcks nu allt mer att det inte bara handlar om bra träning, utan också vad vi gör efter träningen. 

När det gäller forskning så utgår en från idéer kring tidigare upptäckter. Sedan testas dessa på olika sätt för att försöka få ett resultat som visar på vad som är mest troligt den idé som stämmer bäst. Processen är väldigt kontrollerad och med mycket statistik. Det som gör skillnad med forskning mot egna upplevda idéer är att det bara är sanning tills något annat motbevisar resultatet. Det betyder att en idé i forskningen hela tiden ska testas av oberoende och försöka motbevisas. Sanningen är alltså bara sanning tills den motbevisas. Det är vad som gör att forskningen hela tiden utvecklas och förändras. För varje nytt resultat som uppkommer får vi nya verktyg att testa och kanske förändrar det vårt sätt att tänka. Något som kan vara bra att ha i åtanke när vi läser forskningsartiklar. 

Åter till ämnet. 

När vi tränar och lär in något nytt så lägger sig det vi lär hundarna i korttidsminnet. För att sedan kunna tillgodogöra sig träningen på lång sikt behöver hunden sortera sina minnen för att sedan lagra dom i långtidsminnet. Denna process kallas ”konsolidisering” och det har visat sig att det är under sömn som detta sker. Det handlar om vår REM- sömn, drömsömnen, då minnen sorteras in till rätt ställe i långtidsminnet. Så med det som utgångspunkt gjordes lite träningstester för att se vad som hjälpte att sortera rätt och ge bästa resultat långsiktigt. 

Forskaren Anna Kis från Budapest började med att registrera vad som händer när hunden sover efter träning. Experimentet var ganska enkelt, hundarna skulle lära sig nya kommandon på beteenden de redan kunde. Efter träningen fick hundarna sova i 3 timmar samtidigt som deras hjärnvågor registrerades. Det visade sig vara en stor skillnad i aktiviteten i hjärnan hos de hundar som lärt sig något nytt mot de som fortsatt haft samma kommandon. 

När detta upptäckts så blev forskarna såklart nyfikna på hur informationen de samlat ihop kan användas i praktiken. Dom gjorde då ett nytt experiment med tron om att hundarna som sov efter träningen skulle prestera bättre i längden. 

Hundarna delades upp i olika grupper. En grupp fick sova i ägarens bil i en timme, en andra fick träna in något nytt direkt efter, en tredje fick gå en promenad (fysisk aktivitet) och sista gruppen fick leka lugnt med en Kong innehållande godis. Det visade sig att det spelade ingen roll vad hundarna gjorde direkt efter träningen när de testades igen en timme senare, alla grupper presterade alla på samma nivå. Men eftersom forskarna vet att konsolideringen tar tid så behövde hundarna testas vid ett senare tillfälle, därför fick hundarna komma tillbaka en vecka senare för att se vad dom fortfarande kom ihåg. Det var här resultatet blev lite oväntat.

Första gruppen, hundarna som sov, presterade bättre än de hade gjort en timme efter inlärningen. Det gjorde även gruppen som rörde på sig och gruppen som lekte. Den enda gruppen som inte gjorde bättre ifrån sig var den som hade gått vidare till en ny inlärningsuppgift direkt efter första passet. 

För att det hunden lärt sig ska lägga sig på rätt ställe i hjärnan behöver det passera en slags flaskhals. Där kan det bli trafikstockning när det blir för mycket information som behöver komma in samtidigt. Det hunden redan kan påverkar däremot inte vägen till långtidsminnet. Därför inverkar inte andra aktiviteter på resultatet av konsolideringen. Träning som inte kräver inlärning påverkar därför inte det långsiktiga resultatet. 

 

Slutsatsen av forskningsprojektet blev alltså att hundar som fick en enklare uppgift eller aktivitet presterade långsiktigt bättre än de som fått lära sig flera saker efter varandra i samma träningspass. 

När vi går kurs så blir det ofta väldigt mycket att ta in samtidigt. Det känner ju både vi som förare och hunden. Vi lär oss helt enkelt inte där på plats, men kurser är till för att fylla på verktygslådan och sedan träna hemma för att se resultat. 

Den här informationen är kanske något vi kan tänka på och använda när vi lägger upp vår träning. Kanske ska vi lägga in en liten myspaus efter passet, en promenad, vilostund eller lugn lek istället för att fortsätta med något nytt direkt. Det är något att fundera på!

Stanley Coren har även skrivit om andra intressanta upptäckter när det gäller träningsfrekvens och långsiktig inlärning, men det kommer i en annan artikel. 

Fortsättning följer…

Källa: Psychology Today – ”Train too Much and a Dog Won’t Remember”

Publicerad den av — 1 kommentar

Hundspråk i olika länder.

Vi vet alla som tränar och umgås med hundar att de har ett väldigt förfinat kroppsspråk. Väldigt små signaler, som vi människor knappt uppfattar, kan skicka tydliga meddelanden till andra individer.

Vi lär oss ofta de olika signalerna som hunden har för att visa känslor som till exempel aggression, underkastelse, osäkerhet och glädje. Vi tittar på hur svansen ser ut, hur den rör sig. Hur mun, ögon och öron förändras för att skicka olika budskap till omgivningen. Men hur dessa signaler sätts ihop och används verkar skilja mellan olika länder.

Som ni vet gillar jag att basera mina inlägg på forskning men denna gång har jag ingen back up i artiklar, utan baserar detta på mina egna erfarenheter. Jag har bott många år utomlands, i England, Skottland, Spanien och Frankrike. Som vi vet varierar hundhållningen ganska mycket från land till land. I vissa länder behandlas hundar som skräp, andra har många gatuhundar som matas och har en ganska bra relation med människor.
Många länder har en hundhållning lik den Svenska, men där koppel inte används lika frekvent som här. I andra lämnas hundarna för det mesta i trädgården för att vakta. Det känns rätt självklart att dessa hundar utvecklar olika sätt att använda sina signaler för att förmedla vad dom vill, men aldrig har jag sett sån skillnad som när min franska hund kom till Sverige.

Det tog lång tid att förstå varför hon förändrade sitt beteende gentemot andra hundar. Hon verkade bli väldigt upprörd och inte förstå riktigt vad de andra hundarna ville. Jag funderade länge och gör det fortfarande. Det jag kommit fram till att hundarna här i Sverige uppfostras på annat sätt än i Frankrike där jag bodde.

Kulturskillnader
När jag fick min valp, Vazy, bodde jag i Frankrike. Vi hade haft flera hundar tidigare i familjen, men hon var min första egna hund. Hon kom till oss ganska snart efter vi hade flyttat och hon blev mitt största stöd genom resan att lära mig ett nytt språk och en ny kultur. För även om båda är västerländska länder, så skiljer sig många detaljer i hur människor tänker, kommunicerar och förväntar sig.

Jag tog med mig väldigt mycket värderingar i hur hundar ska hållas och uppfostras. Träningssätten var en del, men det tar vi inte nu. Den andra delen var hur människor lät hundar umgås med andra hundar och människor. Här i Sverige är vi väldigt mån om att hundarna inte ska störa andra, varken människor, djur eller andra hundar. Vi har ofta koppel och stor koll på vad vår hund gör i dessa situationer. Blir det något gruff blir vi snabbt oroliga och upprörda. Vi är blixtsnabbt där och tar hand om situationen till bästa förmåga. Om en hund går fram till en människa eller annan hund får vi ofta höra ”ett och annat”. Jag tycker detta är jättebra, för det passar i vår kultur och vårt sätt att vara. Vi respekterar dessa oskrivna regler som vi gör med vår egen kultur. Vi tänker inte så mycket på det. 

Jag kommer ihåg första gången jag var med Vazy på ett café i Antibes i södra Frankrike. Jag hade henne i koppel och höll henne nära vårt bord på terassen. Flera stycken tittade på oss. Efter en stund sa flera stycken ”men du kan ju inte ha hunden i koppel, det är ju en hund”. Jag tänkte, varför inte lyssna på dom och se vad som händer. Jag släppte Vazy lös och hon gick runt lite för sig själv, hälsade på några människor och pysslade med sina egna grejer. Jag var rätt fascinerad över att ingen verkade bry sig. Detta var förstås 2005, och saker har säkerligen förändrats sedan dess, men vid denna tid anammade jag hundkulturen på samma sätt som jag gjorde människornas. Vazy var lös nästan jämt.

Byhundarna
Ibland kunde det vara lite jobbigt, absolut, när Vazy löpte och alla byns hundar ville kissa utanför vår dörr, eller följde oss på promenaderna. Dessa hundar släpptes ut på morgonen när folk gick till jobbet, strövade runt i byn och gick hem i tid till middagen. Alla i byn kände hundarna och visste var de bodde. Det var allt från stora Schäfrar till mindre blandraser. Kanske till och med någon Bichon frisé, men de verkade vara lite mer ovanliga. Varje gång jag gick ut med hunden så strövade dom runt bland borden på cafét utanför dörren. Ibland fick dom en liten matbit. Dom verkade nöjda med livet. Jag tyckte det var intressant att studera deras språk och Vazy fick umgås med dom andra som hon ville. Det var nästan aldrig något gruff. Vazy blev aldrig nån byhund, utan hon var med mig hela tiden, var jag än befann mig. Detta ledde till lite andra problem, som separationsångest, vilka skulle göra livet hårt när hon inte kunde följa med på samma sätt i vårt nordiska land.

Vidare till ämnet. Jag har en tendens att sväva iväg.

Språkresan
Jag hade inget jobb när jag flyttade dit och gjorde mitt bästa för att lära mig språket och kunna tjäna lite slantar. Ofta satt jag på internet och lärde mig franska genom att chatta på ”Aussieforum”. Ja, rasen låg mig mycket varmt om hjärtat redan då. Via det här forumet träffade jag andra likasinnade och vi hade en hel del träffar tillsammans. Vi bara träffades och hundarna fick hela tiden göra vad dom ville. I början tyckte jag det var lite jobbigt att Vazy verkade så underlägsen, hon låg mest på rygg, men ingen hund attackerade henne eller visade starka aggressioner. Dessa andra kände förstås varandra redan, och behövde inte uttrycka sig lika starkt som vår lilla utböling. Efter ett tag så hade allt fallit på plats, vissa lekte, andra inte. Många ville mysa och bli klappade. Detta var ungefär när Vazys språkresa började.

Fortsättning följer…

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Creative Dogtraining

Alla kan vara kreativa.
Vi måste bara våga.
Våga bryta mönster.
Våga prova.
Våga misslyckas.
Våga lära oss av våra misstag.
Våga inspireras och vara nöjda när vi lyckas.

Kreativitet betyder inte bara konst, musik eller dans. Det kreativa finns i allt vi gör. Har du någonsin löst ett problem på egen hand? Då har du använt din kreativa sida.

Kreativitet till skillnad från fantasi använder hela hjärnan. Vi är benägna att dela upp hjärnan i olika delar som har hand om olika saker, att tänka att vi är pragmatiska eller är mer kreativa. Men alla har båda sidor, det är bara att det är mer naturligt för vissa att använda vissa delar av hjärnan.

Om vi tittar till KBT till exempel, så brukar jag säga att hjärnan väljer den lätta vägen. Den lätta vägen är den vi alltid har tagit, den vi känner till. Vi behöver inte anstränga sig. Den är ofta bredare, lättare och snabbare att köra på. Men vi har ett val att ta en avfart och köra en annan väg. Och visst, det är lite jobbigare, kanske tar lite längre tid, men vi kan upptäcka saker vi aldrig trodde fanns och uppleva nya saker. Vi KAN styra över våra tankar och oss själva. Annars skulle jag inte finnas här idag till exempel.

Vi behöver alla jobba med oss själva för att nå våran fulla potential, för vi har alla fallenhet för olika saker. Kanske har vi har blivit uppmuntrade från barnsben att tänka på ett visst sätt, samhället vill att du ska passa i en box, nära och kära kanske inte förstår dig. Du kan misslyckas! Det kan påverka viljan är ge sig ut på okända vatten (eller vägar). Men tänk vad vi kan upptäcka!

Den kreativa processen

För att få fram den kreativa processen kan vi använda några olika begrepp som gör det lättare att förstå. David Eagleman och Anthony Brandt har skrivit en bok om hjärnan och hur alla elektriska signaler samarbetar i ett fantastiskt mönster för att få fram tankar och idéer.

Hjärnan registrerar hela tiden vår omgivning och sparar det i ett arkiv för att ta fram när det behövs. David och Anthony delar upp den kreativa processen i tre, där vi kan använda bara en, eller alla delarna samtidigt. De tre B’na.

Bending (Böja)
Breaking (Bryta)
Blending (Blanda)

Vi tar helt enkelt alla våra upplevelser, erfarenheter och kunskaper och öppnar hjärnan för hur vi kan kombinera dessa, förändra. Vad vi egentligen behöver är kunskaper om den kreativa processen, motivation och erfarenheter från omvärlden. För vi får inte bli fast i att ett sätt att göra saker på, bara gäller inom just det området. Den kan tas ur sitt sammanhang och sättas i ett nytt. Böjas, brytas upp, blandas.

Ett exempel:
Jag älskar att samla på mig information och lära mig saker. Eftersom jag är passionerad hundtränare så frågar jag mig alltid, i bakhuvudet, hur kan man applicera detta på kommunikationen med hunden? Som det här blogginlägget. Jag blev inspirerad av dokumentären jag såg på Netflix ”The Creative Brain” av ovan nämnda forskare. Jag förstod min kreativa process och kunde relatera den till mitt sätt att träna hund. Det öppnade nya dörrar för mig som instruktör och hundtränare. Nu ska jag bara våga!

Ta dig tid

Däremot så får vi inte vara stressade att nå resultat när vi väljer den kreativa vägen. En annan del är processen kallar Steven Smith ”Ruvningsstadiet”. Det betyder att vi startar en process för att sedan ta en paus. Under tiden ligger idén där i bakgrunden och växer och blir till. Ibland dyker den upp till ytan, behöver lite feedback och sen vila igen. Detta leder sedan till ”Uppenbarelsen”. Det kan vi ju likna med den tända lampan ovanför huvudet, eller det vi kallar Aha-upplevelse. Det är helt enkelt så att innan denna kommer har hjärnan jobbat massor och använt all sin kapacitet och sedan kunnat koppla ihop det den hittat. Letat igenom arkivet av erfarenheter och kunskaper och hittat pusselbitarna som kanske kan fungera. Spännande!

Då måste vi ju våga prova. Idén kanske visar sig vara fruktansvärt dålig, men den kan också bli superbra. Utan att misslyckas så går vi aldrig framåt. 

Nu kanske ni undrar vad detta har med hundträning att göra?

Hunden är inte en människa, det är ett rovdjur, men vill vi, så tror jag vi kan förstå dom ändå. Det är ju inte bara vi som försöker sända meddelanden till hunden, dom försöker ju också visa vad dom vill. 

Om vi nu antar att hundar kan vara kreativa (vi kan ju aldrig veta), så tycker jag mig se en skillnad i kreativiteten hos olika individer. Vissa är helt enkelt bättre på att få fram vad dom vill. Titta bara på Rusa och Karma. Rusa får alltid som hon vill för hon kan tydligt visa det. Hon vill också själv lista ut vad jag försöker kommunicera. Hon verkar vilja förstå och få oss att förstå. Karma kan också göra detta, men till en mindre grad. Hon behöver lite mer hjälp och stöd. Jag behöver visa lite mer vad jag vill att hon ska göra eftersom hon lätt blir frustrerad om hon måste komma fram till saker själv. Det känns som hon inte har samma förmåga att vara kreativ i sitt sätt att kommunicera. Men även här tror jag det är något vi kan utveckla. Varje gång vi lyckas kommunicera något till varandra så växer vi som individer!

Några exempel:
Från början så gick Karma till dörren oavsett vad hon ville. När hon ville ha mat, vatten, leka, gå ut.. Det var lite svårt för mig att förstå. Jag började fråga ”vad vill du?” och gå runt och visa upp olika saker för att se om det blev en reaktion när jag gjorde något. Jag frågade ”Vill du ha vatten?” tog upp vattenskålen och fyllde den med nytt vatten. Hon drack. Ok. Nu har hon lärt sig ”om jag vill ha vatten så ska jag gå till vattenskålen”. Det gjorde hon faktiskt. Detta är något som Rusa inte har behövt. Hon har själv kommit fram till att om hon går till vattenskålen så förstår jag att det är något med den. Hon tittar på mig, hon tittar på vattenskålen och repeterar tills jag upptäcker att hon vill nåt. Då är hon tydlig i vad hon vill. 

En händelse som fastnat i mitt minne är när Rusa ville ha hjälp från mig, men det tog ett tag för mig att förstå. När hon vill inte skrapar hon alltid på dörren (och hon gör det tills hon kommer in, även om det tar flera timmar). Den här gången var hon ute, skrapade på dörren, jag gick och öppnande, vill du gå in? Nähä, inte det, jag stängde dörren och satte mig vid datorn igen. Hon skrapade igen på dörren. Jag gick och öppnade, hon ville inte komma in ”va fan vill du?”. Stängde dörren igen. Tredje gången så tänkte jag, nä, hon måste ju vilja nåt. När jag hade den attityden så såg jag att hon gick ner mot trappen på terassen. Tittade på mig hela tiden. Typ ”kom nu!”. Jag följde med, hon kollade hela tiden att jag följde. Hon tog mig till grinden. Där låg en tennisboll som hon inte kunde nå! Hon ville att jag skulle hämta den åt henne. Jag gjorde det, då lärde hon sig att hon kan be mig hämta saker på det här sättet. Sen om det är bra eller dåligt vet jag inte, för hon vill verkligen att jag ska hämta MASSA saker till henne! Är inte det kreativ kommunikation? 

Eller när hon utnyttjade skrapandet på dörren på natten. Hon gör bara det när hon är dålig i magen. Så jag gick sömndrucken upp och ner för trappen och öppnade dörren. Fort som en vessla sprang hon upp och in genom dörren till sovrummet för att ligga i sängen. Är det ett sammanträffande? Efter det här så upprepades det många gånger, och jag vill ju inte att hon ska bajsa inne, så då är det klart jag öppnar! Efter tre gånger så upptäckte jag mönstret och började stänga dörren innan jag gick ner för trappen. Helt plötsligt slutade beteendet. Det var en kreativ lösning till att få mig att göra som hon vill. 

Jag har otaliga exempel från mina två hundar när det gäller deras mer eller mindre kreativa sätt att kommunicera. Dom som är så olika. Men det som dom har gemensamt är VILJAN att kommunicera. Och det som vi människor ofta har gemensamt är att inte tro att vi kan och därför inte våga öppna oss för nya möjligheter. 

Vi borde bli lika kreativa i vårt sätt att förklara för hundar, som dom är mot oss. Tänk vilken spännande hundträning det blir! Och förutom det, så utvecklar vi samarbetet och viljan att vara tillsammans. Att tycka om varandra och acceptera varandra för dom vi är. 

Är det inte evolutionen som förändrat oss människor, utan kreativiteten att utnyttja det vi redan känner till och skapa något nytt? Det enda vi kan veta, är att vi inget vet. 

Hjärnan må inte ha utvecklats supermycket rent evolutionistiskt, men kreativiteten har lärt oss att använda den på ett annat sätt. Att utvecklingen i världen går så fort framåt nu är för att vi har så många kunskaper som redan finns, som vi kan ta in, lära oss av och skapa nytt av. Ju större grund vi har att stå på, desto snabbare kan vi komma framåt med nya idéer. Se bara på teknologin som har utvecklats sjukligt fort de senaste åren. Det skulle inte kunna hända om inte människor plockade upp saker som redan finns, böjer dom till att bli lite annorlunda, bryter ner dom till mindre delar, eller blandar ihop dom för att skapa något nytt. Med det i bakhuvudet så kan vi kanske inse att ingenting som är nytt, är egentligen helt nytt.

Det är så vi blir ännu bättre. Vill inte du bidra till att vi alla ska bli bättre? Har inte du erfarenheter och viljan att lära? Motivationen att lösa problem? Vi kan förändra världen tillsammans! 

Det enda du behöver är mod.

Våga! 

 

To be continued…

Källa: The Verge
Psychology Today
The Creative Brain – Netflix

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Nu blev det fel.

Jag läste en artikel angående ”fel” kommando i hundträning. De hävdade att det försämrade resultatet (läs artikeln). Men hur förstår hundarna felsignalen i detta experiment egentligen? I artikeln ger Stanley Coren ett exempel när det gäller korsord, att vi inte vill fortsätta när vi får veta vad som är fel. Att det är bättre att bara prova sig fram tills det blir rätt. Men jag kan ofta se en frustration i detta, om en hund bara provar saker som blir fel, så uteblir ju belöningen ändå, och kanske väldigt länge. Är det då inte bättre att säga att de är fel ute, och sedan tillrättalägga träningen för att hunden ska förstå bättre? 

Personligen vill jag jobba med en kommunikation som är allsidig. Där individen och relationen har en viktig roll. En sådan inställning är svår att forska på, för där står individen i centrum och ingen metod passar alla. 

Personligen använder jag ofta det i min träning, men har det som ett neutralt ord. Jag tycker det har fungerat bra hittills, men funderar på hur hunden verkligen uppfattar det. Förstår den vad jag menar eller är det bara ett meningslöst ord?

Jag vill vara tydlig för hunden och tycker det fungerat bra att ha en belöningsskala på flera steg.
 
  • Jackpot – Hunden gör ett perfekt utförande inom kriterierna
  • Belöning med belöningsord – hunden gör rätt!
  • Fortsätt, snart kommer belöning: socialt beröm, omvänt lockande öppen hand eller liknande; ska betyda ”du är på rätt väg, fortsätt så”. Det använder jag mest vid stadga träning och när hunden behöver göra något en längre tid eller om den blir osäker och behöver stöd för att komma över en tröskel.
  • ”Fel ord” (”oj”, ”app-app”) vill jag ska betyda: ”nu blev det fel, prova något annat.”
  • ”Bryt” jag bryter övningen och gör om när hunden är helt utanför uppsatta kriterier.
Jag har sett att många bryter efter ”fel” ordet, vilket kanske gör att hunden förstår det bättre, men efter erfarenhet med Karma så har jag upptäckt att jag inte kan bryta för ofta för det skapar mycket frustration. 
 
Då kan en tänka att vi ska backa i träningen, det blev för svårt. Men det kan ibland vara problematiskt att komma över ett hinder vi fastnat vid. Det är framförallt då jag vill kunna stödja hunden med rösten och förklara att den är ”helt ute och cyklar” eller om den faktiskt är på rätt väg, men inte riktigt där ännu.
 
Använder ni felkommando? Hur har ni lärt in det och tycker ni det fungerar? 
Att utöka verktygslådan är aldrig fel! 
 
 Foto: Carolina Sandberg
Publicerad den av — Lämna en kommentar

Kommunikation.

Kommunikation är inte ensidigt. Kommunikation har en sändare och en mottagare. Sändaren har en känsla och tanke med vad hen säger, medan mottagaren kanske inte alls uppfattar det på det sätt som var tänkt. Det är här vi skapar missförstånd, och det kan dyka upp även i relationen mellan förare och hund.