Resa med hund – Tips
Kategori: Utomlands
Hundspråk i olika länder.
Vi vet alla som tränar och umgås med hundar att de har ett väldigt förfinat kroppsspråk. Väldigt små signaler, som vi människor knappt uppfattar, kan skicka tydliga meddelanden till andra individer.
Vi lär oss ofta de olika signalerna som hunden har för att visa känslor som till exempel aggression, underkastelse, osäkerhet och glädje. Vi tittar på hur svansen ser ut, hur den rör sig. Hur mun, ögon och öron förändras för att skicka olika budskap till omgivningen. Men hur dessa signaler sätts ihop och används verkar skilja mellan olika länder.
Som ni vet gillar jag att basera mina inlägg på forskning men denna gång har jag ingen back up i artiklar, utan baserar detta på mina egna erfarenheter. Jag har bott många år utomlands, i England, Skottland, Spanien och Frankrike. Som vi vet varierar hundhållningen ganska mycket från land till land. I vissa länder behandlas hundar som skräp, andra har många gatuhundar som matas och har en ganska bra relation med människor.
Många länder har en hundhållning lik den Svenska, men där koppel inte används lika frekvent som här. I andra lämnas hundarna för det mesta i trädgården för att vakta. Det känns rätt självklart att dessa hundar utvecklar olika sätt att använda sina signaler för att förmedla vad dom vill, men aldrig har jag sett sån skillnad som när min franska hund kom till Sverige.
Det tog lång tid att förstå varför hon förändrade sitt beteende gentemot andra hundar. Hon verkade bli väldigt upprörd och inte förstå riktigt vad de andra hundarna ville. Jag funderade länge och gör det fortfarande. Det jag kommit fram till att hundarna här i Sverige uppfostras på annat sätt än i Frankrike där jag bodde.
Kulturskillnader
När jag fick min valp, Vazy, bodde jag i Frankrike. Vi hade haft flera hundar tidigare i familjen, men hon var min första egna hund. Hon kom till oss ganska snart efter vi hade flyttat och hon blev mitt största stöd genom resan att lära mig ett nytt språk och en ny kultur. För även om båda är västerländska länder, så skiljer sig många detaljer i hur människor tänker, kommunicerar och förväntar sig.
Jag tog med mig väldigt mycket värderingar i hur hundar ska hållas och uppfostras. Träningssätten var en del, men det tar vi inte nu. Den andra delen var hur människor lät hundar umgås med andra hundar och människor. Här i Sverige är vi väldigt mån om att hundarna inte ska störa andra, varken människor, djur eller andra hundar. Vi har ofta koppel och stor koll på vad vår hund gör i dessa situationer. Blir det något gruff blir vi snabbt oroliga och upprörda. Vi är blixtsnabbt där och tar hand om situationen till bästa förmåga. Om en hund går fram till en människa eller annan hund får vi ofta höra “ett och annat”. Jag tycker detta är jättebra, för det passar i vår kultur och vårt sätt att vara. Vi respekterar dessa oskrivna regler som vi gör med vår egen kultur. Vi tänker inte så mycket på det.
Jag kommer ihåg första gången jag var med Vazy på ett café i Antibes i södra Frankrike. Jag hade henne i koppel och höll henne nära vårt bord på terassen. Flera stycken tittade på oss. Efter en stund sa flera stycken “men du kan ju inte ha hunden i koppel, det är ju en hund”. Jag tänkte, varför inte lyssna på dom och se vad som händer. Jag släppte Vazy lös och hon gick runt lite för sig själv, hälsade på några människor och pysslade med sina egna grejer. Jag var rätt fascinerad över att ingen verkade bry sig. Detta var förstås 2005, och saker har säkerligen förändrats sedan dess, men vid denna tid anammade jag hundkulturen på samma sätt som jag gjorde människornas. Vazy var lös nästan jämt.
Byhundarna
Ibland kunde det vara lite jobbigt, absolut, när Vazy löpte och alla byns hundar ville kissa utanför vår dörr, eller följde oss på promenaderna. Dessa hundar släpptes ut på morgonen när folk gick till jobbet, strövade runt i byn och gick hem i tid till middagen. Alla i byn kände hundarna och visste var de bodde. Det var allt från stora Schäfrar till mindre blandraser. Kanske till och med någon Bichon frisé, men de verkade vara lite mer ovanliga. Varje gång jag gick ut med hunden så strövade dom runt bland borden på cafét utanför dörren. Ibland fick dom en liten matbit. Dom verkade nöjda med livet. Jag tyckte det var intressant att studera deras språk och Vazy fick umgås med dom andra som hon ville. Det var nästan aldrig något gruff. Vazy blev aldrig nån byhund, utan hon var med mig hela tiden, var jag än befann mig. Detta ledde till lite andra problem, som separationsångest, vilka skulle göra livet hårt när hon inte kunde följa med på samma sätt i vårt nordiska land.
Vidare till ämnet. Jag har en tendens att sväva iväg.
Språkresan
Jag hade inget jobb när jag flyttade dit och gjorde mitt bästa för att lära mig språket och kunna tjäna lite slantar. Ofta satt jag på internet och lärde mig franska genom att chatta på “Aussieforum”. Ja, rasen låg mig mycket varmt om hjärtat redan då. Via det här forumet träffade jag andra likasinnade och vi hade en hel del träffar tillsammans. Vi bara träffades och hundarna fick hela tiden göra vad dom ville. I början tyckte jag det var lite jobbigt att Vazy verkade så underlägsen, hon låg mest på rygg, men ingen hund attackerade henne eller visade starka aggressioner. Dessa andra kände förstås varandra redan, och behövde inte uttrycka sig lika starkt som vår lilla utböling. Efter ett tag så hade allt fallit på plats, vissa lekte, andra inte. Många ville mysa och bli klappade. Detta var ungefär när Vazys språkresa började.
Fortsättning följer…
