Det finns många typer av markeringar i Specialsök, och massor av sätt att lära in dessa. Men det finns några saker som kan vara värt att tänka på.

Jag anser, som med all hundträning, att det inte finns några rätt och fel, men snarare för- och nackdelar. I specialsök ska hunden identifiera olika ämnen och det påverkar såklart de bra och dåliga sidorna. 

Typ av markering

Internationellt är sittmarkering med fokus det vanligaste sättet att markera inom Specialsök. I vissa instanser till och med den enda godkända markeringen. Det är en stabil och tydlig markering. Men så kom jag in på en ganska nyligen publicerad forskningsartikel kring markeringsbeteende och tillförlitlighet i söket. Det visade sig att olika beteenden hade inverkan på antalet rättmarkerade cancerprov. Detta blev ju genast intressant! 

Avstånd från gömman

Specialsökshundar används på så många områden att det är svårt att räkna upp. De söker allt från cancer till sprängmedel eller narkotika. Alla ämnen har olika egenskaper och giftighet. Vissa ämnen är helt säkra för hunden att sniffa på utan problem, medan det med andra är viktigt att minimera kontakten. Ämnen som har en stark doftbild och dessutom är av större mängd är lättare för hunden att identifiera med säkerhet. I andra fall, som med cancerhundar, är doftbilden väldigt komplex och hunden måste analysera mycket för att det ska bli rätt. Det, i sin tur, gör att markeringsbeteendet borde vara olika. 

I artikeln visade det sig att de som har sittmarkering spenderar lika lång tid vid varje doft och snabbt identifierar doften för att sedan dra sig undan från doften. Dessa hundar visade sig inte ha samma säkerhet i identifieringen av cancercellerna. Den andra typen av markering som studerades var stående frysmarkering med närhet till källan. 

I söket efter cancer är det viktigt med noggrannhet. Hunden inte bara ska välja bort alla lukter runt omkring, men också människodoft samt skilja mellan godartade och elakartade tumörer. Som ni förstår så är det väldigt liten skillnad på dessa substanser. 

Det visade sig att hundar med frysmarkering hade större andel korrekta identiferingar, men de spenderade också längre tid vid de prover som var rätt. När de markerade hade de hela tiden chans att sniffa in mer av ämnet och kunde därmed analysera under längre tid. Forskarna antog att det var detta som ökade säkerheten hos hundar med denna markering. 

Studien var liten, men det uppvisade ändå tydlig trend i hur markeringsbeteendet påverkade i just denna typ av sök. Däremot så fungerar sittmarkeringen utmärkt på andra ämnen som hunden kan vara känslig för. Då vill vi ju inte att dom ska vara nära längre än nödvändigt. 

Kontroll innan markering och återgång till gömman.

När vi tränar specialsök inför tävling så har vi ju inget farligt ämne att jobba med. Sporten är under utveckling och vi vet inte exakt hur markeringarna kommer dömas när sporten väl blir officiell.  Eftersom det visat sig att olika beteenden passar när hunden ska identifiera ämnet. Sporten ska vara en provform för tjänstehundar  inom olika verksamheter (och vanliga hundekipage såklart!) så kan inte typen av markering bedömas. Men jag är lite inne på att det är bra att lära hunden att kontrollera källan. 

Det är lite omdiskuterat ifall vi ska låta hunden gå tillbaka till en gömma vid inlärning av markeringen eftersom det lätt kan bli blindmarkeringar. Hunden är inte noga och bara chansar dom andra gångerna de återgår till gömman. Jag kan se denna nackdel, men har insett att den går att överkomma genom att vara noga med att hunden alltid måste lokalisera källan igen innan den får göra om markeringen. Sedan har jag ett kommando för att “gömman är död” och då ska vi lämna den och söka vidare. Effekten av detta är att jag har fått lätt att träna markeringar effektivt eftersom jag inte behöver göra en ny gömma för varje tillfälle, men att hundarna också verkligen kontrollerar källan. Det ska finnas en Kongbit där för att markering ska vara på sin plats. 

Min hund Rusa älskar att markera, eller göra egna beteenden generellt. Hon är “smart-lat” och försöker alltid kolla om det lönar sig att göra det enkelt. I början chansade hon massor och markerade lite här och var. Men när jag sedan började med att vara noggrann med en ny lokalisering så har alla felmarkeringar försvunnit. Hon fuskar inte och försäkrar sig gång på gång att biten faktiskt ligger där. Att träna med störning från gamla gömmor är ett effektivt sätt att verkligen få hunden att analysera doftbilden, men det är ett ämne vi kan diskutera en annan gång. 

Vad jag kom fram till i mina egna tankar är att sittmarkering med fokus må vara supersnyggt, men det är inte helt fel med kontrollerad frysmarkering heller. Och jag älskar ju Karmas lilla dans.