Kategori: Vad vet vi egentligen?

Publicerad den av — 1 kommentar

Hundspråk i olika länder.

Vi vet alla som tränar och umgås med hundar att de har ett väldigt förfinat kroppsspråk. Väldigt små signaler, som vi människor knappt uppfattar, kan skicka tydliga meddelanden till andra individer.

Vi lär oss ofta de olika signalerna som hunden har för att visa känslor som till exempel aggression, underkastelse, osäkerhet och glädje. Vi tittar på hur svansen ser ut, hur den rör sig. Hur mun, ögon och öron förändras för att skicka olika budskap till omgivningen. Men hur dessa signaler sätts ihop och används verkar skilja mellan olika länder.

Som ni vet gillar jag att basera mina inlägg på forskning men denna gång har jag ingen back up i artiklar, utan baserar detta på mina egna erfarenheter. Jag har bott många år utomlands, i England, Skottland, Spanien och Frankrike. Som vi vet varierar hundhållningen ganska mycket från land till land. I vissa länder behandlas hundar som skräp, andra har många gatuhundar som matas och har en ganska bra relation med människor.
Många länder har en hundhållning lik den Svenska, men där koppel inte används lika frekvent som här. I andra lämnas hundarna för det mesta i trädgården för att vakta. Det känns rätt självklart att dessa hundar utvecklar olika sätt att använda sina signaler för att förmedla vad dom vill, men aldrig har jag sett sån skillnad som när min franska hund kom till Sverige.

Det tog lång tid att förstå varför hon förändrade sitt beteende gentemot andra hundar. Hon verkade bli väldigt upprörd och inte förstå riktigt vad de andra hundarna ville. Jag funderade länge och gör det fortfarande. Det jag kommit fram till att hundarna här i Sverige uppfostras på annat sätt än i Frankrike där jag bodde.

Kulturskillnader
När jag fick min valp, Vazy, bodde jag i Frankrike. Vi hade haft flera hundar tidigare i familjen, men hon var min första egna hund. Hon kom till oss ganska snart efter vi hade flyttat och hon blev mitt största stöd genom resan att lära mig ett nytt språk och en ny kultur. För även om båda är västerländska länder, så skiljer sig många detaljer i hur människor tänker, kommunicerar och förväntar sig.

Jag tog med mig väldigt mycket värderingar i hur hundar ska hållas och uppfostras. Träningssätten var en del, men det tar vi inte nu. Den andra delen var hur människor lät hundar umgås med andra hundar och människor. Här i Sverige är vi väldigt mån om att hundarna inte ska störa andra, varken människor, djur eller andra hundar. Vi har ofta koppel och stor koll på vad vår hund gör i dessa situationer. Blir det något gruff blir vi snabbt oroliga och upprörda. Vi är blixtsnabbt där och tar hand om situationen till bästa förmåga. Om en hund går fram till en människa eller annan hund får vi ofta höra ”ett och annat”. Jag tycker detta är jättebra, för det passar i vår kultur och vårt sätt att vara. Vi respekterar dessa oskrivna regler som vi gör med vår egen kultur. Vi tänker inte så mycket på det. 

Jag kommer ihåg första gången jag var med Vazy på ett café i Antibes i södra Frankrike. Jag hade henne i koppel och höll henne nära vårt bord på terassen. Flera stycken tittade på oss. Efter en stund sa flera stycken ”men du kan ju inte ha hunden i koppel, det är ju en hund”. Jag tänkte, varför inte lyssna på dom och se vad som händer. Jag släppte Vazy lös och hon gick runt lite för sig själv, hälsade på några människor och pysslade med sina egna grejer. Jag var rätt fascinerad över att ingen verkade bry sig. Detta var förstås 2005, och saker har säkerligen förändrats sedan dess, men vid denna tid anammade jag hundkulturen på samma sätt som jag gjorde människornas. Vazy var lös nästan jämt.

Byhundarna
Ibland kunde det vara lite jobbigt, absolut, när Vazy löpte och alla byns hundar ville kissa utanför vår dörr, eller följde oss på promenaderna. Dessa hundar släpptes ut på morgonen när folk gick till jobbet, strövade runt i byn och gick hem i tid till middagen. Alla i byn kände hundarna och visste var de bodde. Det var allt från stora Schäfrar till mindre blandraser. Kanske till och med någon Bichon frisé, men de verkade vara lite mer ovanliga. Varje gång jag gick ut med hunden så strövade dom runt bland borden på cafét utanför dörren. Ibland fick dom en liten matbit. Dom verkade nöjda med livet. Jag tyckte det var intressant att studera deras språk och Vazy fick umgås med dom andra som hon ville. Det var nästan aldrig något gruff. Vazy blev aldrig nån byhund, utan hon var med mig hela tiden, var jag än befann mig. Detta ledde till lite andra problem, som separationsångest, vilka skulle göra livet hårt när hon inte kunde följa med på samma sätt i vårt nordiska land.

Vidare till ämnet. Jag har en tendens att sväva iväg.

Språkresan
Jag hade inget jobb när jag flyttade dit och gjorde mitt bästa för att lära mig språket och kunna tjäna lite slantar. Ofta satt jag på internet och lärde mig franska genom att chatta på ”Aussieforum”. Ja, rasen låg mig mycket varmt om hjärtat redan då. Via det här forumet träffade jag andra likasinnade och vi hade en hel del träffar tillsammans. Vi bara träffades och hundarna fick hela tiden göra vad dom ville. I början tyckte jag det var lite jobbigt att Vazy verkade så underlägsen, hon låg mest på rygg, men ingen hund attackerade henne eller visade starka aggressioner. Dessa andra kände förstås varandra redan, och behövde inte uttrycka sig lika starkt som vår lilla utböling. Efter ett tag så hade allt fallit på plats, vissa lekte, andra inte. Många ville mysa och bli klappade. Detta var ungefär när Vazys språkresa började.

Fortsättning följer…

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Creative Dogtraining

Alla kan vara kreativa.
Vi måste bara våga.
Våga bryta mönster.
Våga prova.
Våga misslyckas.
Våga lära oss av våra misstag.
Våga inspireras och vara nöjda när vi lyckas.

Kreativitet betyder inte bara konst, musik eller dans. Det kreativa finns i allt vi gör. Har du någonsin löst ett problem på egen hand? Då har du använt din kreativa sida.

Kreativitet till skillnad från fantasi använder hela hjärnan. Vi är benägna att dela upp hjärnan i olika delar som har hand om olika saker, att tänka att vi är pragmatiska eller är mer kreativa. Men alla har båda sidor, det är bara att det är mer naturligt för vissa att använda vissa delar av hjärnan.

Om vi tittar till KBT till exempel, så brukar jag säga att hjärnan väljer den lätta vägen. Den lätta vägen är den vi alltid har tagit, den vi känner till. Vi behöver inte anstränga sig. Den är ofta bredare, lättare och snabbare att köra på. Men vi har ett val att ta en avfart och köra en annan väg. Och visst, det är lite jobbigare, kanske tar lite längre tid, men vi kan upptäcka saker vi aldrig trodde fanns och uppleva nya saker. Vi KAN styra över våra tankar och oss själva. Annars skulle jag inte finnas här idag till exempel.

Vi behöver alla jobba med oss själva för att nå våran fulla potential, för vi har alla fallenhet för olika saker. Kanske har vi har blivit uppmuntrade från barnsben att tänka på ett visst sätt, samhället vill att du ska passa i en box, nära och kära kanske inte förstår dig. Du kan misslyckas! Det kan påverka viljan är ge sig ut på okända vatten (eller vägar). Men tänk vad vi kan upptäcka!

Den kreativa processen

För att få fram den kreativa processen kan vi använda några olika begrepp som gör det lättare att förstå. David Eagleman och Anthony Brandt har skrivit en bok om hjärnan och hur alla elektriska signaler samarbetar i ett fantastiskt mönster för att få fram tankar och idéer.

Hjärnan registrerar hela tiden vår omgivning och sparar det i ett arkiv för att ta fram när det behövs. David och Anthony delar upp den kreativa processen i tre, där vi kan använda bara en, eller alla delarna samtidigt. De tre B’na.

Bending (Böja)
Breaking (Bryta)
Blending (Blanda)

Vi tar helt enkelt alla våra upplevelser, erfarenheter och kunskaper och öppnar hjärnan för hur vi kan kombinera dessa, förändra. Vad vi egentligen behöver är kunskaper om den kreativa processen, motivation och erfarenheter från omvärlden. För vi får inte bli fast i att ett sätt att göra saker på, bara gäller inom just det området. Den kan tas ur sitt sammanhang och sättas i ett nytt. Böjas, brytas upp, blandas.

Ett exempel:
Jag älskar att samla på mig information och lära mig saker. Eftersom jag är passionerad hundtränare så frågar jag mig alltid, i bakhuvudet, hur kan man applicera detta på kommunikationen med hunden? Som det här blogginlägget. Jag blev inspirerad av dokumentären jag såg på Netflix ”The Creative Brain” av ovan nämnda forskare. Jag förstod min kreativa process och kunde relatera den till mitt sätt att träna hund. Det öppnade nya dörrar för mig som instruktör och hundtränare. Nu ska jag bara våga!

Ta dig tid

Däremot så får vi inte vara stressade att nå resultat när vi väljer den kreativa vägen. En annan del är processen kallar Steven Smith ”Ruvningsstadiet”. Det betyder att vi startar en process för att sedan ta en paus. Under tiden ligger idén där i bakgrunden och växer och blir till. Ibland dyker den upp till ytan, behöver lite feedback och sen vila igen. Detta leder sedan till ”Uppenbarelsen”. Det kan vi ju likna med den tända lampan ovanför huvudet, eller det vi kallar Aha-upplevelse. Det är helt enkelt så att innan denna kommer har hjärnan jobbat massor och använt all sin kapacitet och sedan kunnat koppla ihop det den hittat. Letat igenom arkivet av erfarenheter och kunskaper och hittat pusselbitarna som kanske kan fungera. Spännande!

Då måste vi ju våga prova. Idén kanske visar sig vara fruktansvärt dålig, men den kan också bli superbra. Utan att misslyckas så går vi aldrig framåt. 

Nu kanske ni undrar vad detta har med hundträning att göra?

Hunden är inte en människa, det är ett rovdjur, men vill vi, så tror jag vi kan förstå dom ändå. Det är ju inte bara vi som försöker sända meddelanden till hunden, dom försöker ju också visa vad dom vill. 

Om vi nu antar att hundar kan vara kreativa (vi kan ju aldrig veta), så tycker jag mig se en skillnad i kreativiteten hos olika individer. Vissa är helt enkelt bättre på att få fram vad dom vill. Titta bara på Rusa och Karma. Rusa får alltid som hon vill för hon kan tydligt visa det. Hon vill också själv lista ut vad jag försöker kommunicera. Hon verkar vilja förstå och få oss att förstå. Karma kan också göra detta, men till en mindre grad. Hon behöver lite mer hjälp och stöd. Jag behöver visa lite mer vad jag vill att hon ska göra eftersom hon lätt blir frustrerad om hon måste komma fram till saker själv. Det känns som hon inte har samma förmåga att vara kreativ i sitt sätt att kommunicera. Men även här tror jag det är något vi kan utveckla. Varje gång vi lyckas kommunicera något till varandra så växer vi som individer!

Några exempel:
Från början så gick Karma till dörren oavsett vad hon ville. När hon ville ha mat, vatten, leka, gå ut.. Det var lite svårt för mig att förstå. Jag började fråga ”vad vill du?” och gå runt och visa upp olika saker för att se om det blev en reaktion när jag gjorde något. Jag frågade ”Vill du ha vatten?” tog upp vattenskålen och fyllde den med nytt vatten. Hon drack. Ok. Nu har hon lärt sig ”om jag vill ha vatten så ska jag gå till vattenskålen”. Det gjorde hon faktiskt. Detta är något som Rusa inte har behövt. Hon har själv kommit fram till att om hon går till vattenskålen så förstår jag att det är något med den. Hon tittar på mig, hon tittar på vattenskålen och repeterar tills jag upptäcker att hon vill nåt. Då är hon tydlig i vad hon vill. 

En händelse som fastnat i mitt minne är när Rusa ville ha hjälp från mig, men det tog ett tag för mig att förstå. När hon vill inte skrapar hon alltid på dörren (och hon gör det tills hon kommer in, även om det tar flera timmar). Den här gången var hon ute, skrapade på dörren, jag gick och öppnande, vill du gå in? Nähä, inte det, jag stängde dörren och satte mig vid datorn igen. Hon skrapade igen på dörren. Jag gick och öppnade, hon ville inte komma in ”va fan vill du?”. Stängde dörren igen. Tredje gången så tänkte jag, nä, hon måste ju vilja nåt. När jag hade den attityden så såg jag att hon gick ner mot trappen på terassen. Tittade på mig hela tiden. Typ ”kom nu!”. Jag följde med, hon kollade hela tiden att jag följde. Hon tog mig till grinden. Där låg en tennisboll som hon inte kunde nå! Hon ville att jag skulle hämta den åt henne. Jag gjorde det, då lärde hon sig att hon kan be mig hämta saker på det här sättet. Sen om det är bra eller dåligt vet jag inte, för hon vill verkligen att jag ska hämta MASSA saker till henne! Är inte det kreativ kommunikation? 

Eller när hon utnyttjade skrapandet på dörren på natten. Hon gör bara det när hon är dålig i magen. Så jag gick sömndrucken upp och ner för trappen och öppnade dörren. Fort som en vessla sprang hon upp och in genom dörren till sovrummet för att ligga i sängen. Är det ett sammanträffande? Efter det här så upprepades det många gånger, och jag vill ju inte att hon ska bajsa inne, så då är det klart jag öppnar! Efter tre gånger så upptäckte jag mönstret och började stänga dörren innan jag gick ner för trappen. Helt plötsligt slutade beteendet. Det var en kreativ lösning till att få mig att göra som hon vill. 

Jag har otaliga exempel från mina två hundar när det gäller deras mer eller mindre kreativa sätt att kommunicera. Dom som är så olika. Men det som dom har gemensamt är VILJAN att kommunicera. Och det som vi människor ofta har gemensamt är att inte tro att vi kan och därför inte våga öppna oss för nya möjligheter. 

Vi borde bli lika kreativa i vårt sätt att förklara för hundar, som dom är mot oss. Tänk vilken spännande hundträning det blir! Och förutom det, så utvecklar vi samarbetet och viljan att vara tillsammans. Att tycka om varandra och acceptera varandra för dom vi är. 

Är det inte evolutionen som förändrat oss människor, utan kreativiteten att utnyttja det vi redan känner till och skapa något nytt? Det enda vi kan veta, är att vi inget vet. 

Hjärnan må inte ha utvecklats supermycket rent evolutionistiskt, men kreativiteten har lärt oss att använda den på ett annat sätt. Att utvecklingen i världen går så fort framåt nu är för att vi har så många kunskaper som redan finns, som vi kan ta in, lära oss av och skapa nytt av. Ju större grund vi har att stå på, desto snabbare kan vi komma framåt med nya idéer. Se bara på teknologin som har utvecklats sjukligt fort de senaste åren. Det skulle inte kunna hända om inte människor plockade upp saker som redan finns, böjer dom till att bli lite annorlunda, bryter ner dom till mindre delar, eller blandar ihop dom för att skapa något nytt. Med det i bakhuvudet så kan vi kanske inse att ingenting som är nytt, är egentligen helt nytt.

Det är så vi blir ännu bättre. Vill inte du bidra till att vi alla ska bli bättre? Har inte du erfarenheter och viljan att lära? Motivationen att lösa problem? Vi kan förändra världen tillsammans! 

Det enda du behöver är mod.

Våga! 

 

To be continued…

Källa: The Verge
Psychology Today
The Creative Brain – Netflix