Kategori: Passion

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Att visa sina svaga sidor

Jag utbildar mig konstant inom hund och har gjort det sedan jag gick i högstadiet. Ju mer jag lär mig desto mer märker jag att vi inte vet nästan någonting om hur det egentligen är. Vi har att göra med en annan art som har andra sinnen och sätt att kommunicera på. Det är såklart svårt att göra oss förstådda. Allting vi kallar hundträning är ju egentligen dialog och en lärandeprocess. Vi behöver vara uppmärksamma på vad hunden verkar förstå, analysera det som går fel, vad som händer och vad vi gjort för att det ska bli så. Det svåra är sedan att försöka hitta en lösning och lyckas förklara på ett sätt som just ens egen hund förstår.

Jag anser att det aldrig finns bara en väg att gå. Det finns inga rätt eller fel. Alla hundar och människor är olika. Alla har olika relationer och sätt att kommunicera. Enda sättet vi kan komma in på rätt väg är att prova oss fram, och ibland är det som att famla i mörkret. Ljuset i mörkret kan vara en bra vän med nya idéer eller kanske en video med nya tips att prova.

För att kunna utvecklas behöver vi visa våra svaga sidor, de situationer där det gått fel i vår kommunikation. Det är något som är riktigt jobbigt, för vi vill ju alla vara bra på det vi gör, helst perfekta. Oavsett om vi är en fantastisk hundförare med massor av erfarenhet så kommer dessa stunder då hunden förstått något helt annat än det vi försökt lära ut. Eller kanske tappar intresset att samarbeta när det blir för mycket frustration. Jag har själv råkat ut för konsekvenserna av stor besvikelse i träningen. Jag tänker alltid att problemet är mig själv och det är jag som är dålig. Problemet är att hunden inte förstår det, utan tror frustrationen är utlöst av något den gjort. Hundar kan lukta sig till känslor, det har testats (Läs mer om det) och det är något vi underskattar i vår träning. Att styra sina känslor är en konst som vi måste träna på. Steg ett är att bli medveten. Hur känner du egentligen i situationen där det uppstår problem?

För mig är det viktigt att förmedla att det inte bara handlar om sättet vi tränar på, men också på vad vi har för relation till vår hund. Jag anser att jag inte kan föra det tänket vidare om jag inte själv vågar ta tag i mina känslor och analysera mina svaga sidor för att bli bättre. Som instruktör lider jag av konstant prestationsångest. Inte bara för att jag vill göra ett bra jobb, men också för att jag känner att jag måste visa att jag kan. Det är inte lätt att stå ut i massan av instruktörer inom mitt område. Men trots det har jag valt att posta videor där det inte går som jag har tänkt. Där det har dykt upp problem som jag behöver lösa. Det är något vi inte ofta ser, vilket gör att vi tror alla andra klarar allt utan att göra fel. Det är omöjligt.

I Specialsöket är det fruktansvärt mycket som ska stämma. Det tar aldrig slut på saker att träna. Om du följer mig på sociala medier (Facebook / Instagram) vet du att varje tävling eller blindsök jag gör så upptäcker jag nya saker som inte blivit riktigt rätt. Istället för att gömma dom så hoppas jag att någon ska lära sig av dom lika mycket som jag gör. Att vi alla tillsammans kan hitta lösningar och aldrig sluta lära oss.

Jag måste hantera min prestationsångest när den dyker upp, för det gör den. Tänka på att ingen är perfekt, att vi alla lär oss hela tiden. Att mina svagheter kanske kan hjälpa någon annan. Om inte med problemlösning så iallafall med känslan att det är okej att få problem.

Idag är en sån dag då jag önskade att jag bara postade bra saker, för då skulle jag verka perfekt som hundtränare och instruktör. Kanske det är så jag behöver göra för att få fler att gå mina kurser. Men då skulle jag svika mig själv. Mitt mål är att få människor och hundar att må bättre tillsammans och ha roligt på träning och tävlingar. Ingen som tror andra är perfekta kan känna att de duger som de är. Så jag börjar med mig själv.

Den bästa känslan är ändå när vi löst ett problem, eller när vi fått någon annan att känna sig bra, trots sina svagheter. Det finns alltid bra saker att lyfta fram och problem att lösa. Jag önskar vi kan göra det tillsammans och känna oss nöjda med att vi inte är felfria.

Känslan av att få någon att känna sig bra och kunna lösa ett problem, är värt all prestationsångest i världen. Kanske kan jag inspirera någon att våga visa sina brister och sedan få uppleva känslan av att övervinna dom. Sen får vi faktiskt skryta om resultatet, det är vi värda!

Visar jag på för nära gömmorna? Kan det bli problem? Det får tiden utvisa. Tycker det är fantastiskt hur bra hon jobbar i 35 graders värme. Karma ger alltid allt, och blir det fel så är det bara för att vi inte förstår varandra. Det är okej!
Publicerad den av — 2 kommentarer

Jag är ingen robot (eller ens en hybrid).

Jag har nu gått och funderat fram och tillbaka på om jag ska skriva den här artikelserien. Men när jag tänker efter så är det kanske just därför jag borde göra det. Det är ju vad Gava Hund står för. Alla har rätt att vara sig själva, både människa och hund. 

Denna artikel kommer i flera delar. När du läst alla så hoppas jag du förstår vad detta har att göra med din träning och relationen till din hund.

Gava hund vill vara personlig. Alla är olika och har olika mål och förutsättningar. Både hundar och människor har sin egen personlighet, och den ska odlas och växa.

Tabu

Tabun kring psykisk ohälsa har ändrats lite med internet, men är fortfarande tydligt närvarande. Jag har en diagnos som osynligt påverkar mig varje dag, en lättare version av Bipolär sjukdom (den kallas “Typ 2”). 

En sjukdom är något som fysiskt eller psykiskt sätter normala funktioner ur spel. Det kan vara något dödligt, men också något som skapar lidande. Vissa sjukdomar är lättare att förstå, för det är något vi kan se med våra egna ögon. Men min sjukdom är fast i min egen hjärna, och det är bara genom att berätta som jag kan göra den verklig för andra. 

Är, eller välja att vara?

En stor del som har problem att passa in, tror jag är rädd för att få en stämpel. Det kan handla om en definition av sig själv, men också den tabu som ligger kring dessa uttryck. Oftast när vi pratar om psykisk ohälsa så säger vi “jag är bipolär” eller “jag är autist”. Vissa kanske också direkt tänker att det är något påhitt som bara är att ändra på. 

Vi är alla ledsna, trötta, arga, negativa eller rädda någon gång i livet. Det är normalt. Vi kan också vara glada, pigga, humoristiska och spralliga. Inget konstigt. 

Problemet kommer när det hindrar dig att leva ett liv som fungerar för dig och andra. Samhället är uppbyggt för en viss typ av människor. De som inte passar in slutar ofta tro på sig själva och kategorisera sig som “fel”. Tro mig, jag är en av dom.

Men är jag så, eller väljer jag att vara så?

Känsla – reaktion

Både ja och nej. Det är något som är fysiskt annorlunda med mig. I hjärnan finns det sändare och mottagare för alla meddelanden som skickas runt. Hormoner, enzymer, signalsubstanser och elektriska impulser. Alla dessa spelar in i den fantastiska mekanism som leder till våra rörelser, känslor, reaktioner och tankar. 

Fysiologiskt blir det ibland lite problem i kommunikationen i hjärnan för mig. Det blir som en motorväg till negativa eller överdrivet positiva tankar och känslor. Det i sin tur påverkar mitt beteende och hur jag uppfattas utifrån. De här sändarna och mottagarna kan vi modifiera lite med medicin, men de inverkar inte på allt. 

Känslor kommer och går. Det är ingenting vi kan styra över. Det är en överlevnadsinstinkt som gör att vi kan identifiera faror, inte gå hungriga och fungera socialt. Det vi behöver för att leva vidare helt enkelt. 

Det vi däremot kan styra över, det är reaktionen på dessa känslor. Vi kan medvetet välja att ta nästa avfart från tanke-motorvägen. Det tar kanske längre tid, och är jobbigare, men det ger också chansen att se nya vyer och upptäcka annorlunda saker. Men vi måste göra ett medvetet val. För vissa personer går det bra att stanna kvar på motorvägen. Det gör inte dessa personer illa, och inte heller andra. Men för någon med mina förutsättningar är det inte alltid säkert för en själv och andra att bara fortsätta köra för fort. 

Detta är en liknelse jag ofta använder, för mig själv och andra. Jag väljer nu mer gärna att ta avfarten. Men det som kan vara svårt att förstå är hur mycket energi det egentligen tar och hur slitsamt det faktiskt kan vara. Det syns inte utåt.

För att få en lite mer verklig bild så kan jag förklara det så här:

Jag har en disposition att känna antingen väldigt positiva eller väldigt negativa känslor i perioder. Det har vi alla. Skillnaden, tror jag, är styrkan av dessa sinnesstämningar. De tar över så det blir ett problem att leva ett normalt liv. Vissa har så starka känslor att de leder till vanföreställningar, medan de för mig är överkomliga med stark vilja. 

I dåliga perioder får jag tänka om varenda tanke jag har. Tanken går naturligt till det destruktiva. “Usch vad dåligt jag instruerade idag! Jag är sämst.” är den första känsla som dyker upp. Då får jag hitta alternativa tankar, “Ja, fast samtidigt så verkade kursdeltagarna inte så missnöjda. Dom sa faktiskt att det var ett smart tips”. För att överväga det negativa behöver jag flera positiva tankar. Energin det tar att hitta dom, för varje känsla, tror jag är svår att förstå.

Det vi ser är inte alltid det som är sant. Det vi ser modifieras också ofta utifrån våra egna känslor. Våra tankar placerar vi andras huvuden. Vad tror du att jag tänker ifall jag inte vill följa med på en middag i stan? Kanske att jag är tråkig, lat, ledsen, att jag inte tycker om dig eller inte vill göra något. Men verkligheten kanske bara är att jag det har hänt något som gör att jag är för trött för att fysiskt orka. Vi kan aldrig veta förrän vi aktivt kommunicerar. Vi behöver visa att det betyder något för oss att veta. Att det är okej att berätta.

Känslor och hundträning

När vi pratar om hundar och hundträning så utgår vi oftast från beteenden, från reaktioner i olika situationer. Men senare forskning visar inte bara att hunden kan lukta sig till våra känslor, men också att de har liknande reaktioner i hjärnan som oss. Deras hjärna reagerar också känslomässigt. Problemet är att det vi ser inte alltid speglar känslorna. Många beteenden kanske har modifierats av erfarenheter och omgivning. Kanske de till och med har modifierats efter dina känslor? 

Om vi är öppna för det, så kan vi ha en konstant kommunikation med våra hundar. De har levt med oss människor i det som nu ser ut att vara 35 000 år. De spenderar stora delar av sina dagar att analysera oss. De har sinnen som gör det möjligt att identifiera våra känslor bättre än vi nånsin kan föreställa oss. 

Just det, vi kan inte föreställa oss hur det är att vara hund. Hur ser världen ut när nosen, och inte synen, är det främsta sinnet? Hur är det att kunna lukta sig till glädje eller rädsla? För forskning har visat att hundar genom endast lukt kan identifiera rädslor hos människor. Kan lukten vara så tvetydig som vårt beteende? 

Det enda vi kan veta, är att vi inte kan veta. 

En annan värld och ett annat språk

Om vi nu vet utifrån forskning, och intelligenta gissningar, att hunden kan upptäcka våra känslor bättre än vi själva kan. Hur påverkar det då relationen till, och träningen av din hund?

Mina gissningar är att hunden känner hur vi mår, men utan att förstå varför. Förut blev jag ofta besviken när det gick dåligt på tävling. Jag gick in med känslan att jag måste visa upp mig, visa hur bra min hund är. Jag kände ett tvång att prestera, för att andra skulle kanske tycka jag var en dålig hundtränare annars. Jag behövde bekräftelse, jag var nervös och kände mig stressad. 

Vi presterade inte, hade inte rätt känsla. Jag var missnöjd med mig själv som inte tränat bra nog. Jag var misslyckad, inte hunden. Men ändå betedde sig min hund som att något var fel, både under och efter tävlingen. Efteråt grät jag. 

Men förstod hunden att jag var missnöjd med mig själv, eller kände den bara att jag var besviken? Utifrån hur jag sedan har arbetat med mig själv och mina känslor, så tror jag på alternativ nummer två. Hunden förstod inte varför jag var besviken. Det var bara ett konstaterande. 

När jag själv identifierat mina känslor och uppmärksammat hundens beteende i samband med dessa, insåg jag att jag måste ändra på mig. Vi kan inte förvänta oss att hundar, som talar ett helt annat språk och upplever världen helt annorlunda, ska förstå vad vi tänker. 

Jag valde att aktivt ändra min känsla genom att ändra mina tankar. Dom som jag faktiskt kan styra över. Det första steget var bara att bli medveten. 

Efter flera tävlingar då jag verkligen arbetat med att känna mig glad, och att kunna bryta och belöna för att visa för mig själv att det inte bara handlar om prestation. Ja, då gick det faktiskt bättre. Vi hade kul och blev ett team. 

Hur känner du när du tränar hund?

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Creative Dogtraining

Alla kan vara kreativa.
Vi måste bara våga.
Våga bryta mönster.
Våga prova.
Våga misslyckas.
Våga lära oss av våra misstag.
Våga inspireras och vara nöjda när vi lyckas.

Kreativitet betyder inte bara konst, musik eller dans. Det kreativa finns i allt vi gör. Har du någonsin löst ett problem på egen hand? Då har du använt din kreativa sida.

Kreativitet till skillnad från fantasi använder hela hjärnan. Vi är benägna att dela upp hjärnan i olika delar som har hand om olika saker, att tänka att vi är pragmatiska eller är mer kreativa. Men alla har båda sidor, det är bara att det är mer naturligt för vissa att använda vissa delar av hjärnan.

Om vi tittar till KBT till exempel, så brukar jag säga att hjärnan väljer den lätta vägen. Den lätta vägen är den vi alltid har tagit, den vi känner till. Vi behöver inte anstränga sig. Den är ofta bredare, lättare och snabbare att köra på. Men vi har ett val att ta en avfart och köra en annan väg. Och visst, det är lite jobbigare, kanske tar lite längre tid, men vi kan upptäcka saker vi aldrig trodde fanns och uppleva nya saker. Vi KAN styra över våra tankar och oss själva. Annars skulle jag inte finnas här idag till exempel.

Vi behöver alla jobba med oss själva för att nå våran fulla potential, för vi har alla fallenhet för olika saker. Kanske har vi har blivit uppmuntrade från barnsben att tänka på ett visst sätt, samhället vill att du ska passa i en box, nära och kära kanske inte förstår dig. Du kan misslyckas! Det kan påverka viljan är ge sig ut på okända vatten (eller vägar). Men tänk vad vi kan upptäcka!

Den kreativa processen

För att få fram den kreativa processen kan vi använda några olika begrepp som gör det lättare att förstå. David Eagleman och Anthony Brandt har skrivit en bok om hjärnan och hur alla elektriska signaler samarbetar i ett fantastiskt mönster för att få fram tankar och idéer.

Hjärnan registrerar hela tiden vår omgivning och sparar det i ett arkiv för att ta fram när det behövs. David och Anthony delar upp den kreativa processen i tre, där vi kan använda bara en, eller alla delarna samtidigt. De tre B’na.

Bending (Böja)
Breaking (Bryta)
Blending (Blanda)

Vi tar helt enkelt alla våra upplevelser, erfarenheter och kunskaper och öppnar hjärnan för hur vi kan kombinera dessa, förändra. Vad vi egentligen behöver är kunskaper om den kreativa processen, motivation och erfarenheter från omvärlden. För vi får inte bli fast i att ett sätt att göra saker på, bara gäller inom just det området. Den kan tas ur sitt sammanhang och sättas i ett nytt. Böjas, brytas upp, blandas.

Ett exempel:
Jag älskar att samla på mig information och lära mig saker. Eftersom jag är passionerad hundtränare så frågar jag mig alltid, i bakhuvudet, hur kan man applicera detta på kommunikationen med hunden? Som det här blogginlägget. Jag blev inspirerad av dokumentären jag såg på Netflix ”The Creative Brain” av ovan nämnda forskare. Jag förstod min kreativa process och kunde relatera den till mitt sätt att träna hund. Det öppnade nya dörrar för mig som instruktör och hundtränare. Nu ska jag bara våga!

Ta dig tid

Däremot så får vi inte vara stressade att nå resultat när vi väljer den kreativa vägen. En annan del är processen kallar Steven Smith ”Ruvningsstadiet”. Det betyder att vi startar en process för att sedan ta en paus. Under tiden ligger idén där i bakgrunden och växer och blir till. Ibland dyker den upp till ytan, behöver lite feedback och sen vila igen. Detta leder sedan till ”Uppenbarelsen”. Det kan vi ju likna med den tända lampan ovanför huvudet, eller det vi kallar Aha-upplevelse. Det är helt enkelt så att innan denna kommer har hjärnan jobbat massor och använt all sin kapacitet och sedan kunnat koppla ihop det den hittat. Letat igenom arkivet av erfarenheter och kunskaper och hittat pusselbitarna som kanske kan fungera. Spännande!

Då måste vi ju våga prova. Idén kanske visar sig vara fruktansvärt dålig, men den kan också bli superbra. Utan att misslyckas så går vi aldrig framåt. 

Nu kanske ni undrar vad detta har med hundträning att göra?

Hunden är inte en människa, det är ett rovdjur, men vill vi, så tror jag vi kan förstå dom ändå. Det är ju inte bara vi som försöker sända meddelanden till hunden, dom försöker ju också visa vad dom vill. 

Om vi nu antar att hundar kan vara kreativa (vi kan ju aldrig veta), så tycker jag mig se en skillnad i kreativiteten hos olika individer. Vissa är helt enkelt bättre på att få fram vad dom vill. Titta bara på Rusa och Karma. Rusa får alltid som hon vill för hon kan tydligt visa det. Hon vill också själv lista ut vad jag försöker kommunicera. Hon verkar vilja förstå och få oss att förstå. Karma kan också göra detta, men till en mindre grad. Hon behöver lite mer hjälp och stöd. Jag behöver visa lite mer vad jag vill att hon ska göra eftersom hon lätt blir frustrerad om hon måste komma fram till saker själv. Det känns som hon inte har samma förmåga att vara kreativ i sitt sätt att kommunicera. Men även här tror jag det är något vi kan utveckla. Varje gång vi lyckas kommunicera något till varandra så växer vi som individer!

Några exempel:
Från början så gick Karma till dörren oavsett vad hon ville. När hon ville ha mat, vatten, leka, gå ut.. Det var lite svårt för mig att förstå. Jag började fråga ”vad vill du?” och gå runt och visa upp olika saker för att se om det blev en reaktion när jag gjorde något. Jag frågade ”Vill du ha vatten?” tog upp vattenskålen och fyllde den med nytt vatten. Hon drack. Ok. Nu har hon lärt sig ”om jag vill ha vatten så ska jag gå till vattenskålen”. Det gjorde hon faktiskt. Detta är något som Rusa inte har behövt. Hon har själv kommit fram till att om hon går till vattenskålen så förstår jag att det är något med den. Hon tittar på mig, hon tittar på vattenskålen och repeterar tills jag upptäcker att hon vill nåt. Då är hon tydlig i vad hon vill. 

En händelse som fastnat i mitt minne är när Rusa ville ha hjälp från mig, men det tog ett tag för mig att förstå. När hon vill inte skrapar hon alltid på dörren (och hon gör det tills hon kommer in, även om det tar flera timmar). Den här gången var hon ute, skrapade på dörren, jag gick och öppnande, vill du gå in? Nähä, inte det, jag stängde dörren och satte mig vid datorn igen. Hon skrapade igen på dörren. Jag gick och öppnade, hon ville inte komma in ”va fan vill du?”. Stängde dörren igen. Tredje gången så tänkte jag, nä, hon måste ju vilja nåt. När jag hade den attityden så såg jag att hon gick ner mot trappen på terassen. Tittade på mig hela tiden. Typ ”kom nu!”. Jag följde med, hon kollade hela tiden att jag följde. Hon tog mig till grinden. Där låg en tennisboll som hon inte kunde nå! Hon ville att jag skulle hämta den åt henne. Jag gjorde det, då lärde hon sig att hon kan be mig hämta saker på det här sättet. Sen om det är bra eller dåligt vet jag inte, för hon vill verkligen att jag ska hämta MASSA saker till henne! Är inte det kreativ kommunikation? 

Eller när hon utnyttjade skrapandet på dörren på natten. Hon gör bara det när hon är dålig i magen. Så jag gick sömndrucken upp och ner för trappen och öppnade dörren. Fort som en vessla sprang hon upp och in genom dörren till sovrummet för att ligga i sängen. Är det ett sammanträffande? Efter det här så upprepades det många gånger, och jag vill ju inte att hon ska bajsa inne, så då är det klart jag öppnar! Efter tre gånger så upptäckte jag mönstret och började stänga dörren innan jag gick ner för trappen. Helt plötsligt slutade beteendet. Det var en kreativ lösning till att få mig att göra som hon vill. 

Jag har otaliga exempel från mina två hundar när det gäller deras mer eller mindre kreativa sätt att kommunicera. Dom som är så olika. Men det som dom har gemensamt är VILJAN att kommunicera. Och det som vi människor ofta har gemensamt är att inte tro att vi kan och därför inte våga öppna oss för nya möjligheter. 

Vi borde bli lika kreativa i vårt sätt att förklara för hundar, som dom är mot oss. Tänk vilken spännande hundträning det blir! Och förutom det, så utvecklar vi samarbetet och viljan att vara tillsammans. Att tycka om varandra och acceptera varandra för dom vi är. 

Är det inte evolutionen som förändrat oss människor, utan kreativiteten att utnyttja det vi redan känner till och skapa något nytt? Det enda vi kan veta, är att vi inget vet. 

Hjärnan må inte ha utvecklats supermycket rent evolutionistiskt, men kreativiteten har lärt oss att använda den på ett annat sätt. Att utvecklingen i världen går så fort framåt nu är för att vi har så många kunskaper som redan finns, som vi kan ta in, lära oss av och skapa nytt av. Ju större grund vi har att stå på, desto snabbare kan vi komma framåt med nya idéer. Se bara på teknologin som har utvecklats sjukligt fort de senaste åren. Det skulle inte kunna hända om inte människor plockade upp saker som redan finns, böjer dom till att bli lite annorlunda, bryter ner dom till mindre delar, eller blandar ihop dom för att skapa något nytt. Med det i bakhuvudet så kan vi kanske inse att ingenting som är nytt, är egentligen helt nytt.

Det är så vi blir ännu bättre. Vill inte du bidra till att vi alla ska bli bättre? Har inte du erfarenheter och viljan att lära? Motivationen att lösa problem? Vi kan förändra världen tillsammans! 

Det enda du behöver är mod.

Våga! 

 

To be continued…

Källa: The Verge
Psychology Today
The Creative Brain – Netflix