Vi kan inte styra över våra känslor, de bara dyker upp. Men vi kan styra över hur vi hanterar dom. Att tävla tar fram mycket känslor. Det kan vara nervositet, glädje, hoppfullhet, besvikelse eller kanske till och med rädsla. Med all denna anspänning i kroppen så är det ändå viktigt att tänka på hunden. Den förstår ju inte varför matte eller husse har så annorlunda känslor än vanligt. Vi måste helt enkelt lära oss hantera situationen för att hunden inte ska koppla tävling till något negativt.
Min hund är en väldigt känslig individ som verkligen känner av minsta ändring i mitt känsloliv.
Något jag tycker är svårt att hantera är ”tänk om…” efter en tävling som inte gått riktigt som en hoppats.
Vid får första Mondioringtävling så infann sig precis den känslan.
Då spelar det inte stor roll att det var bra gjort för att vara vår första tävling, att vi ändå blev godkända och till och med fick pallplats, för Karma var inte lika bra som hon är på träning. Detta är nog något vi alla varit med om. Men jag är nöjd med att jag tränat på att hålla mina känslor i schack så jag inte blir besviken alls när jag är där på plan eller efteråt. Men när jag kommer hem så dyker dom upp.
”Om jag ändå tränat mer på tutan…”
”Om jag inte varit så nervös…”
”Om Karma inte släppt apporten…”
Men det förflutna går inte att ändra på, och då är det bara att acceptera och träna vidare. På ett sätt så tycker jag att Mondioring är bra på det sättet, för det går inte att skylla bort sig. Vad som helst kan hända och därför kan ingen domare stå på fel ställe, ingen tävlingsledare kan dirigera fel, inget spår kan vara förstört av vildsvin. Det enda jag kan göra är att erkänna att jag inte har tränat nog på våra brister.
Så nu har vi lagt upp en lista på vad vi ska träna på.
- Kunna hantera min nervositet. Eftersom Karma är en mycket känslig individ som blir förvirrad och okoncentrerad när jag är konstig, så är det viktigt att jag lär Karma att det är ok att jag är nervös.
- Tutan. Jag måste lära mig i ryggmärgen när jag ska vänta på tutan och inte. När jag är nervös ute på plan glömmer jag lätt annars.
- Förberedelse inför fjärrdirigering. Jag är inte nog tydlig med när vi ska göra fjärren. Det är vår akilleshäl och därför behöver vi vara extra tydliga.
- Fjärrdirigering. Vid alla stå så tycker Karma om att sätta sig. Så fort hon blir osäker så åker rumpan ner. Det måste sitta som en smäck för att klara vid nervösa situationer.
- Startpunkter. Förberedelsepunktena är inte alltid utmärkta. Jag måste lära mig avståndet på 3 meter från startpunkten, så det sitter i ryggmärgen.
- Plats med ljud. Karma är lite känslig i öronen på grund av sin allergi (äntligen verkar öroninflammationerna vara under kontroll trots pollensäsong!). Därför är det viktigt att träna förarens frånvaro med ljud, och det har jag totalt glömt bort. Hon klarar att ligga stabilt när en spelar fotboll eller vad som helst, men med ljud kan jag inte vara säker. Det gick bra på tävlingen, men öppnade mina ögon för något jag totalt ignorerat.
- Hoppen. Hon klarar lätt 190-200 cm på pallissaden, men behöver höja ännu lite mer. De andra hoppen har vi inte haft och därför inte tränat på.
Om tankarna ändå dyker upp så får jag öppna ögonen för de delar som gick bra. Hon åt inte hamburgaren, hon gjorde ett jättebra framåtsändande, hon klarade platsen med ljud och ett helt ok fritt följ. Nu får ”tänk om..” tankarna bara flyta förbi för att ersättas av peppen att bli bättre!
Nu kör vi!
