Jag är ingen robot (eller ens en hybrid).

Tabu

Tabun kring psykisk ohälsa har ändrats lite med internet, men är fortfarande tydligt närvarande. Jag har en diagnos som osynligt påverkar mig varje dag, en lättare version av Bipolär sjukdom (den kallas “Typ 2”). 

En sjukdom är något som fysiskt eller psykiskt sätter normala funktioner ur spel. Det kan vara något dödligt, men också något som skapar lidande. Vissa sjukdomar är lättare att förstå, för det är något vi kan se med våra egna ögon. Men min sjukdom är fast i min egen hjärna, och det är bara genom att berätta som jag kan göra den verklig för andra. 

Är, eller välja att vara?

En stor del som har problem att passa in, tror jag är rädd för att få en stämpel. Det kan handla om en definition av sig själv, men också den tabu som ligger kring dessa uttryck. Oftast när vi pratar om psykisk ohälsa så säger vi “jag är bipolär” eller “jag är autist”. Vissa kanske också direkt tänker att det är något påhitt som bara är att ändra på. 

Vi är alla ledsna, trötta, arga, negativa eller rädda någon gång i livet. Det är normalt. Vi kan också vara glada, pigga, humoristiska och spralliga. Inget konstigt. 

Problemet kommer när det hindrar dig att leva ett liv som fungerar för dig och andra. Samhället är uppbyggt för en viss typ av människor. De som inte passar in slutar ofta tro på sig själva och kategorisera sig som “fel”. Tro mig, jag är en av dom.

Men är jag så, eller väljer jag att vara så?

Känsla – reaktion

Både ja och nej. Det är något som är fysiskt annorlunda med mig. I hjärnan finns det sändare och mottagare för alla meddelanden som skickas runt. Hormoner, enzymer, signalsubstanser och elektriska impulser. Alla dessa spelar in i den fantastiska mekanism som leder till våra rörelser, känslor, reaktioner och tankar. 

Fysiologiskt blir det ibland lite problem i kommunikationen i hjärnan för mig. Det blir som en motorväg till negativa eller överdrivet positiva tankar och känslor. Det i sin tur påverkar mitt beteende och hur jag uppfattas utifrån. De här sändarna och mottagarna kan vi modifiera lite med medicin, men de inverkar inte på allt. 

Känslor kommer och går. Det är ingenting vi kan styra över. Det är en överlevnadsinstinkt som gör att vi kan identifiera faror, inte gå hungriga och fungera socialt. Det vi behöver för att leva vidare helt enkelt. 

Det vi däremot kan styra över, det är reaktionen på dessa känslor. Vi kan medvetet välja att ta nästa avfart från tanke-motorvägen. Det tar kanske längre tid, och är jobbigare, men det ger också chansen att se nya vyer och upptäcka annorlunda saker. Men vi måste göra ett medvetet val. För vissa personer går det bra att stanna kvar på motorvägen. Det gör inte dessa personer illa, och inte heller andra. Men för någon med mina förutsättningar är det inte alltid säkert för en själv och andra att bara fortsätta köra för fort. 

Detta är en liknelse jag ofta använder, för mig själv och andra. Jag väljer nu mer gärna att ta avfarten. Men det som kan vara svårt att förstå är hur mycket energi det egentligen tar och hur slitsamt det faktiskt kan vara. Det syns inte utåt.

För att få en lite mer verklig bild så kan jag förklara det så här:

Jag har en disposition att känna antingen väldigt positiva eller väldigt negativa känslor i perioder. Det har vi alla. Skillnaden, tror jag, är styrkan av dessa sinnesstämningar. De tar över så det blir ett problem att leva ett normalt liv. Vissa har så starka känslor att de leder till vanföreställningar, medan de för mig är överkomliga med stark vilja. 

I dåliga perioder får jag tänka om varenda tanke jag har. Tanken går naturligt till det destruktiva. “Usch vad dåligt jag instruerade idag! Jag är sämst.” är den första känsla som dyker upp. Då får jag hitta alternativa tankar, “Ja, fast samtidigt så verkade kursdeltagarna inte så missnöjda. Dom sa faktiskt att det var ett smart tips”. För att överväga det negativa behöver jag flera positiva tankar. Energin det tar att hitta dom, för varje känsla, tror jag är svår att förstå.

Det vi ser är inte alltid det som är sant. Det vi ser modifieras också ofta utifrån våra egna känslor. Våra tankar placerar vi andras huvuden. Vad tror du att jag tänker ifall jag inte vill följa med på en middag i stan? Kanske att jag är tråkig, lat, ledsen, att jag inte tycker om dig eller inte vill göra något. Men verkligheten kanske bara är att jag det har hänt något som gör att jag är för trött för att fysiskt orka. Vi kan aldrig veta förrän vi aktivt kommunicerar. Vi behöver visa att det betyder något för oss att veta. Att det är okej att berätta.

Känslor och hundträning

När vi pratar om hundar och hundträning så utgår vi oftast från beteenden, från reaktioner i olika situationer. Men senare forskning visar inte bara att hunden kan lukta sig till våra känslor, men också att de har liknande reaktioner i hjärnan som oss. Deras hjärna reagerar också känslomässigt. Problemet är att det vi ser inte alltid speglar känslorna. Många beteenden kanske har modifierats av erfarenheter och omgivning. Kanske de till och med har modifierats efter dina känslor? 

Om vi är öppna för det, så kan vi ha en konstant kommunikation med våra hundar. De har levt med oss människor i det som nu ser ut att vara 35 000 år. De spenderar stora delar av sina dagar att analysera oss. De har sinnen som gör det möjligt att identifiera våra känslor bättre än vi nånsin kan föreställa oss. 

Just det, vi kan inte föreställa oss hur det är att vara hund. Hur ser världen ut när nosen, och inte synen, är det främsta sinnet? Hur är det att kunna lukta sig till glädje eller rädsla? För forskning har visat att hundar genom endast lukt kan identifiera rädslor hos människor. Kan lukten vara så tvetydig som vårt beteende? 

Det enda vi kan veta, är att vi inte kan veta. 

En annan värld och ett annat språk

Om vi nu vet utifrån forskning, och intelligenta gissningar, att hunden kan upptäcka våra känslor bättre än vi själva kan. Hur påverkar det då relationen till, och träningen av din hund?

Mina gissningar är att hunden känner hur vi mår, men utan att förstå varför. Förut blev jag ofta besviken när det gick dåligt på tävling. Jag gick in med känslan att jag måste visa upp mig, visa hur bra min hund är. Jag kände ett tvång att prestera, för att andra skulle kanske tycka jag var en dålig hundtränare annars. Jag behövde bekräftelse, jag var nervös och kände mig stressad. 

Vi presterade inte, hade inte rätt känsla. Jag var missnöjd med mig själv som inte tränat bra nog. Jag var misslyckad, inte hunden. Men ändå betedde sig min hund som att något var fel, både under och efter tävlingen. Efteråt grät jag. 

Men förstod hunden att jag var missnöjd med mig själv, eller kände den bara att jag var besviken? Utifrån hur jag sedan har arbetat med mig själv och mina känslor, så tror jag på alternativ nummer två. Hunden förstod inte varför jag var besviken. Det var bara ett konstaterande. 

När jag själv identifierat mina känslor och uppmärksammat hundens beteende i samband med dessa, insåg jag att jag måste ändra på mig. Vi kan inte förvänta oss att hundar, som talar ett helt annat språk och upplever världen helt annorlunda, ska förstå vad vi tänker. 

Jag valde att aktivt ändra min känsla genom att ändra mina tankar. Dom som jag faktiskt kan styra över. Det första steget var bara att bli medveten. 

Efter flera tävlingar då jag verkligen arbetat med att känna mig glad, och att kunna bryta och belöna för att visa för mig själv att det inte bara handlar om prestation. Ja, då gick det faktiskt bättre. Vi hade kul och blev ett team. 

Hur känner du när du tränar hund?