Jag är en sån där person som är extremt intresserad av saker och spenderar mycket tid att reflektera över det jag lär mig och hur det kanske kan hänga samman. Det vi vet och det jag tänker. Ingenting går ju egentligen att bevisa på riktigt, men med jämförelser och utbildning så kan jag få en bättre idé om hur saker kanske fungerar.
På senaste tiden har jag funderat sjukt mycket på det här med främsta sinnena. Hur är det egentligen att inte ha synen som främsta sinne? Hur lyckas dom sortera bland all information? Hur känns det?
Jag började då fundera på vårt eget främsta sinne, synen. Hundar känner ju sjukt många lukter, men vi ses sjukt många färger och detaljer. Det måste ju gå att jämföra på något sätt.
Fokus
Vi får ju konstant input genom ögonen i hela synfältet. Vi rör på huvudet så kan vi också scanna runt större områden. Jag tänkte ofta på mig själv när jag är ute i skogen. Nu är det ju svampsäsong och många är pepp på kantareller. Jag har kompisar som inte missar en enda när vi är ute och går, hur små dom än är. Men jag är inte så fan av svamp, det kan vara kul att plocka för det är kul att hitta, men det är ingenting jag letar efter hela tiden. Min motivation är ganska låg, om jag inte bestämmer mig för att söka efter det, då blir det lättare, men dock inte i närheten av dom som älskar svamp.
När jag däremot är ute på våren och sommaren, så scannar jag runt hela tiden och upptäcker minsta lilla ställe där det kan finnas smultron. Jag älskar smultron! Jag ser först kontexten, skulle det kunna finnas smultron? Är det fel miljö orkar jag inte ens söka, jag kanske letar efter annat. Men när jag strosar och kommer till en miljö där dom kan finnas, då sätter jag på smultronsynen, scannar runt om och letar, fast utan att anstränga sig. När jag däremot ser något som skulle kunna vara ett smultron så blir jag pepp och zoomar genast in på dom. Det är nu jag börjar finsöka, undersöka, är det verkligen ett smultron? Är det moget? Ser det extra gott ut? Jag letar efter allt. Dessutom ökar min motivation till att leta vidare, för jag har ju hittat ett, det måste betyda att det kan finnas flera.
Motivation
Motivationen ökar eftersom det är spännande med letandet i sig. Det är inte så ofta man hittar smultron, och när man hittar dom så är det i kluster och dom är snart uppätna. Om jag däremot tänker mig att jag var på en smultronodling där det fanns smultron precis överallt, då behöver jag inte leta, och jag kommer säkerligen bli mätt på smultron. Själva letandet blir inte så roligt längre.
När jag hittar mina smultron är det ju inte alls säkert att smultronet är moget, då söker jag ju vidare med motivation att hitta några mogna. Att jag hittar några omogna smultron gör ju inte att jag ger upp, eller? Det kanske beror på hur hög motivationen är för att hitta förstås. Ibland hittar man inga alls, och det gör inte heller att jag slutar söka efter smultron för evigt. I miljöer som jag däremot aldrig har hittat några, så söker jag ju inte efter dom.
Det här är ju nåt som jag, och många andra, har svårt för i söket. Att inte göra det för lätt, och att inte få belöning varje gång. Jag har ju sett hur resultatet blir av att belöna för ofta, eller till och med varje gömma. När Karma var dålig med bukspottskörtel inflammation och bara fick äta sitt light foder, då fick jag dåligt samvete för att belöningsvärdet var så lågt. Jag valde att inte träna kedjor med flera gömmor, det vill säga oregelbundna belöningar. Under 6 månader var hon dessutom skadad i ligamenten och ingen lek gjorde att jag inte vågade kedja mer än 3-4 gömmor i taget, och det ganska sällan.
Vad hände? Jo, när jag kom på tävling så blev hon jättestressad och frustrerad efter dom här 3-4 gömmorna när hon inte fick belöning. Hur skulle du känna dig om du väntade dig att lönen kommer in på kontot den 25:e, men inte får den, jämt emot om du skulle spela på Lotto och inte vinna? Du vet att när du spelar på Lotto så vinner du inte varje gång, och du blir kanske lite besviken att du inte vinner, men det är ju en del av spelet, det är ju det som gör att du blir sjukt glad när det väl händer! Vem har inte blivit glad för att man vinner typ 75 spänn på Triss, för det är så sjukt svårt att vinna?
Varför får jag då “dåligt samvete” för att jag inte belönar varje gång när vi tränar? Kanske är det för att jag har belönat varje gång under så lång tid, att jag känner att hunden blir frustrerad och osäker? Men det gäller ju att ha en plan för hur vi övergår från kontinuerlig lön till varierad lön. När jag tänker så, då undrar jag ju själv hur jag skulle känna mig. När lönen inte kommer in på kontot den 25:e första gången så skulle jag såklart bli besviken, men om det då några dagar senare kom en ännu större lön på kontot, skulle jag inte bli lite glad igen då?
Om jag gradvis vänjer mig vid det nya sättet att tänka, och får riktigt bra lön när jag väl får den, samt att jag tycker arbetet i själv är roligt. Jag letar mina smultron och gillar också själva letandet, för det är ju en spänning också. Att använda nosen och leta för en hund har visat sig vara självbelönande, så kul arbete, oförutsägbara och riktigt värdefulla belöningar måste ju vara lösningen!
Dags att träna oförutsägbara belöningar på fler än 4 gömmor à 5 minuters sök!