En dag i livet.

En sann historia.

Vi kör in på en liten grusväg. Förbi ett par hästar betandes i det korta gulbrända gräset.  När vi svänger in står det en skylt “acceuil” som betyder reception. Den pekar mot ett stort stenhus med ett extra litet hus och ett slags garage i flagnad rödmålad plåt. Gruset dammar kring hjulen i den 35 gradiga värmen. Vi står och förvirrat tittar oss runt, ingen reception. Då kommer en lång man med glasögon och bär på en hink med körsbär. “Bonjour! säger han och sträcker fram hinken. Jag tar några körsbär. “Öppnar hon inte?” frågar han. Vi hade inte ringt på nån dörrklocka eftersom det var ganska sent. Vi följer med honom in i det stora huset och möter en tant med en gåstol som har svårt att röra fötterna. Hon ser både glad och ledsen ut samtidigt. Tittar ner på sina fötter, “Jag har en sjukdom som bryter ner mina muskler lite i taget” säger hon medan hon tar sitt block med papper från baren i det öppna kök och matrummet. Det var ganska mörkt inne, och jag åt på mitt körsbär medan jag såg hur hon skrev ner våra uppgifter med snirkliga bokstäver i rätt ordning enligt mallen. “Vi har två hundar också” nämner jag och hon frågar om dom är stora eller små. Medel, säger vi båda. Hon tittar upp och tänker lite. 44 cent per hund. Delade hon en stor hund i två för att få fram det priset?

Tillbaka i bilen backar vi från gården och svänger in på ängen som utgör campingen. Fram springer en liten svartbrun pinscher fram med en gråhårig kvinna rusandes efter. Hunden zick-zackade framför bilen medan tanten viftade med händerna lite skämtsamt. En bil kom sakta körandes och hunden sprang dit istället. “Där är husse!” ropade hon och pekade på bilen. Pinschern sprang dit och hoppade där istället. Vi kunde snigla oss vidare längre in på campingen. Det är varmt och det finns en rad träd utplacerade med jämna mellanrum. Vi väljer det längst bort som också har nära till elen och en vattenkran.

Vi betalade för el men kom sen på att vi glömt fråga om en adapter till husvagnsuttagen, så det blev ingen el till vår lilla elektriska kylbox. Det är inte lätt att resa med en allergihund som ska ha sprutor varannan vecka. Såklart ska flaskan förvaras i kylskåp, högst 8 grader. 3000 kr är jag inte så sugen på att betala för en ny, så jag blir lite nervös att det ska bli för varmt där i. Jag skickar math att fråga om el medan jag sätter upp tältet. Vi har en så bra deal där Mathieu lagar mat medan jag gör i ordning sovplatser och fixar med sånt. Jag har lite för kort “attention span” för att kunna laga mat på gaslåga. Så jag går inte nära den där grejen, kommer ju glömma efter 1 sekund vad jag gör och bränna ner stället. Vi äter och planerar vad vi ska hitta på efter middagen. Solen går inte ner förrän tiotiden för det ligger så långt västerut i Frankrike. 

Vi är nära kusten och har tidigare under dagen besökt fantastiska klippor längre norrut. Häftigt att gå på en havsbotten utan vatten och stirra upp på de mäktiga vita formationerna. Mönster i stenen gör att det ser ut som ett konstverk. Framför låg som miniatyr-öar med bergiga landskap och djupa skogar. I själva verket var det stenar med sjögräs. Rusa fick “Crazy-run” och sprang som en tok med snabba svängar och lekinviter. Den svarta svansen böjd som ett U rakt utåt. Öronen bakåt och uppspärrade ögon. Karma blir förvirrad; “vad händer med tanten?”.

Vi äter klart vår mat, där vid tältet, under sista trädet, mitt emellan ett tiotal “mobile homes” i beiget och vitt. Sen sätter vi oss i bilen och svänger iväg. Mathieu har en idé som vanligt. Vid 21-22 tiden ska tidvattnet komma tillbaka efter att ha varit som lägst. Stället vi ska till har utsikt över en liten ö med ett slott på. Det verkar magiskt.

Vi parkerar bilen och tar hundarna i koppel ner mot stranden. När vi kommer dit ser vi att det är en hage mellan oss och havet. Stora grindar och stängsel i trä varvat med taggtråd. Det står öar med får som betar på den stora ängen. Bakom är det som en öken. Bara platt land så långt jag kan se. “Är det lera?” är den första frågan som kommer upp. En av stolparna har röda och vita streck som markerar att leden går in genom hagen. Så vi öppnar och går in medan vi är noga med att inte störa den lugna flocken. Vi går ner på vad som egentligen är havsbotten och våra tofflor sugs fast lite lätt i underlaget. Det är många fötter som gått här tidigare. Efter att ha fått kilotunga klumpar av lera under skorna förstår vi varför alla steg är barfota. Det faller mig oftast inte in att göra som andra, men när Maths flip flop slits halvt sönder, bestämmer vi oss för att ändå följa strömmen. När vi kom långt bort från fåren kopplade jag loss hundarna. Rusa går med tunga steg efter och Karma ligger före som vanligt. Tungan hängandes långt ner på sidan av munnen som en slips på sniskan. Vyn av detta platta lerlandskap med en silhuett av ett slott på en ö gör mig varm förundrad över naturens och rymdens kraft och perfektion. Tänk att det är månen som drar undan hela havet flera gånger om dagen. Det är stort. Större än vi kan förstå. 

Jag njuter och ljudet av en helikopter närmar sig lite i taget. Silhuetten av den ger en kontrast och ett liv till den nästan perfekta solnedgången. Leran kladdar och pressar sig upp mellan tårna. Den är nästan omöjlig att skrapa bort, så det är bara acceptera sina nya skor. När vi ser att Rusa börjar bli trött bestämmer vi oss för att vända och gå tillbaka mot de pittoreska husen med sina fönsterluckor och stenväggar. Jag kan inte låta bli att hoppa från ställe till ställe och ta bilder på alla mönster som blivit i leran när havet dragit sig tillbaka, spår från fåglar och tassavtryck från mina hundar. Jag tittar upp och noterar snabbt ett par som går utanför hagen på andra sidan ängen. Det såg ut som en kvinna i en vit hatt och somrig byxdress. Mannen var bara som en skugga. “Åh, kolla, det ser ut som en skog!”. Jag upptäckte ett till mönster och fascinerades starkt. Allt var så vackert.  Så mycket känslor kom fram av detta ovanliga landskap. Å ena sidan ett hav av lera så långt jag kunde nå, ett slott och en stor äng med massa får. Dom var nästan som den perfekta teckningen som går att se i tidningar och på reklam. Dom med svarta huvuden, som är sådär fluffigt vita så dom nästan ser ut som en boll med ett litet huvud och fyra ben. 

Vi hör röster ropa från andra sidan hagen. Dom viftar och ropar. Vi förstår ingenting. Ser inget konstigt och tänker att dom kanske bråkar eller nåt, men dom kan ju inte ropa till oss. 

Efter en stund. En svart siluett som ser ut att hoppa runt och dra på en säck dyker upp mitt på ängen. Den har fyra ben, spetsiga öron och en högt buren svans. Så stor, lika stor som fåren. “Är det en varg?!”. Nä, det är inte möjligt att en varg skulle vara där – mitt mellan alla husen i byn och havet som vandrar upp och ner två gånger om dagen. Och vad drar den i? Det måste ju vara en hund? Var är ägaren? 

När vi närmar oss konfirmeras det vi misstänkte, det var ett får med en hund fast i fluffet. Hunden hoppade runt, gjorde lekinviter och sprang i cirklar när den inte drog runt fåret eller låg bredvid det. Den var så himla nöjd! Den tittade då och då åt vårt håll så vi gick nervöst i en båge så långt bort vi kunde utan att missa utgången. Men hunden fortsatte bara med sitt dragande och skakande av det lealösa fåret. Vi tog oss ut och stannade vid grinden utanför staketet för att få en närmare titt på spektaklet. När vi står där kommer det ner en skallig man i randig piké t-shirt. Vi kallar honom “The Friendly Neighbour”. Han undrar om det är vår hund. Men nä, vi var ju bara ute på promenad, hundarna var kopplade sedan länge. “Det kommer bli jobbigt det här. Dom brukar ju oftast inte nöja sig med en” säger han. Det är någon som äger den. Vi såg med kikarna att den har halsband. Mathieu frågar om han känner till herden, eftersom det verkar vara en ganska liten by. En sån där alla känner alla. Han hade redan haft honom i telefon och han var på väg. “Han är lite speciell” sa Friendly Neighbour. När vi står där och pratar lite så får hunden ett galenryck och börjar springa efter resten av flocken. Det dammar och får rör sig som en svallvåg för att komma undan. Det virvlar upp damm kring hunden. Har han fått tag i en till? Det börjar bli svårt att se nu när djuren rör sig längre och längre bort. 

Vi vill inte gärna vara på plats när herden kom eftersom både jag och Mathieu ogillar konflikter. Mannen ler mot oss och säger att vi ska ta vägen upp till höger och följa den en bit. Där kommer ni få se något väldigt speciellt. Tidvattnet rullar tillbaka i solnedgången och där uppe har ni fin utsikt. “Vad är klockan?” säger han och tittar på det silvriga armbandsuret “Om ungefär en halvtimma så får ni se något spektakulärt.” Vi tar hundarna och går vidare. “Tack så mycket, ha en trevlig kväll!”. 

Vi tar bilen en bit upp på vägen, och mycket riktigt var det en fantastisk. Vi hade utsikt över det gigantiska lerfältet som nu började fyllas med vatten. Snart skulle våra spår i leran bara vara små gropar bland alla andra. Varje dag sätts nya fötter ner, bara för att spolas bort några timmar senare. Men de försvinner inte helt. Konturerna finns kvar och påminner oss om att allt sätter sina spår. Som livet i sig. 

Vi stannar bredvid vägen och de höga grässtrårna svallar försiktigt i den svaga brisen. Solen färgar himlen i vackra färger. Vattnet rullar in och solens spegel i vattnet växer för varje minut. Jag tittar på den vackra utsikten och tänker på livet och döden. Till höger sträcker hagen ut sig och det döda fåret ligger där som en vit fläck. En svart prick rör sig mot hunden som fortfarande leker runt med fåren. Det går sakta. Ägaren får tag i sin hund precis innan fåraherden störtar in med arga hastiga steg. En utskällning bryter stillheten när ägaren och herden möts. De pratar en stund och går tillsammans iväg för att inspektera skadan. Det första fåret var helt klart dött, men hade den fått tag på en till?Jag visste inte riktigt vad jag skulle titta på, det var två draman som utspelade sig samtidigt, om än av olika karaktär. Ägaren med hunden håller sig i bakgrunden när herden rör sig runt hagen med bestämda steg. De skulle inte prata mer. Herden stegade före iväg mot grinden följd av en skamsen hundägare. 

Snart efter dyker en liten grön lastbil upp i hagen och fåret halas in innan den vänder och kör iväg. Stillheten lägger sig över stället igen. Vi fortsätter titta på tidvattnet tills så gott som alla våra steg har raderats från havsbotten. 

När vi kör hem ligger solen lågt och färgerna på himlen en känsla av overklighet. Den snirkliga smala vägen, trädens silhuetter och GPSens blåa prick gör att det känns som vi är i ett tv-spel. Vi svänger in mot det lilla stenförrådet framför ängen. “Telefon” står det på några skyltar. När vi tittar mot vårt tält ser vi att en hel karavan av husvagnar och tält ställt upp sig någon meter från vårt tält. Hela resten av ängen är så gott som tom. De har på de två timmar vi varit borta hunnit ställa upp säkert fem tält, tre husvagnar och två stora partytält. Ljusslingor ger en festkänsla och champagnen skickas runt det dukade bordet. Två jack russels rör sig runt gruppen som verkar vara flera generationer av samma familj. Vårt lilla tält ser ut som den där som står vid sidan av och tittar när dom andra har roligt. Långa sladdar ligger som ormar i gräset fram till vårt tält. Vad skulle vi göra nu? Vi kan ju inte låta tältet stå kvar, men hur verkar det om vi flyttar det. Vi inser att vi aldrig kommer kunna sova om det står där det står, så vi drar upp pinnarna och tar hela tältet till ett hörn längst ner på ängen. När vi sen ligger där i tältet hör vi champagnekorkar poppas och röster som glatt diskuterar i natten. Jag lyssnar på ljuden av människor mot en bakgrund av naturens ljud. Det tar en stund innan jag somnar och dagen blir ett minne blott. Ett avtryck i våra hjärnor som de utsuddade formarna av våra fötter på havsbotten. 

En till dag i våra liv har passerat.